Ingela ifrågasätter tvåsamheten: ”Spännande att gräva i de förbjudna tankarna”
– Det har varit väldigt spännande att gräva i de mest förbjudna tankarna, säger hon.
När Marija träffar Iosif känns allting rätt. De klickar både fysiskt, känslomässigt och intellektuellt och Marija ser fram emot att ta nästa steg i relationen. Då får hon veta att Iosif redan har en sambo, Almira som är multisjuk och har drabbats av både stroke och afasi. Om deras relation ska fortsätta måste Marija ifrågasätta sina egna och samhällets normer kring tvåsamhet.
Det är grunddragen i Ingela Wadbrings romandebut, Och livet bara pågår. Boken tog form efter att hennes egen man drabbats av en stroke 2018. Ingela minns fortfarande samtalet från sjukhuset.
– Det var en chock när läkaren ringde och sa att min man låg på operationsbordet och var allvarligt sjuk. På ett plan blev jag superrationell och tänkte ut vilka samtal jag behövde ringa och fixade skjuts till Sahlgrenska i Göteborg. Sedan gick jag in till en granne och sa ”nu får du ta hand om mig”. Jag tror jag drack 17 kannor te och bara skakade i hela kroppen, säger Ingela.
Kunde inte formulera ord
När hon väl fick tillåtelse att komma in till sjukhuset hade hennes man uppenbara problem med talet. När sköterskorna visade honom bilder på vardagliga saker, visste han precis vad det var men kunde inte formulera ordet.
– Det kändes så otroligt skruvat allting. Det var en allvarlig stroke och hade han inte befunnit sig i Göteborg och haft så nära till Sahlgrenska hade han förmodligen dött.
Se också: Axelina älskar två män – sover i samma säng alla tre
Väckte frågor hos Ingela
I dag är hennes man så gott som återställd, förutom att han är blind på ena ögat. Men händelsen väckte många frågor hos Ingela.
– När jag såg honom så sjuk kom tankarna – vad händer om han inte blir återställd? Jag var 54 år då och hade mycket kvar av livet. Att ta hand om en fysiskt sjuk partner är en sak, men att leva med någon som inte kan kommunicera innebär ett väldigt inskränkt liv.
Pappan drabbades av upprepade strokes
Tankarna gick också till hennes egen pappa, som under hennes uppväxt drabbades av upprepade strokes. Det föll på hennes mammas lott att ta hand om honom och när hon var iväg fick Ingela ofta gå hem på rasterna från skolan för att se till honom. Pappan hade dålig balans och trillade ofta omkull, han var halvsidesförlamad, hade afasi och nära till gråt.
– Det gjorde att både hans och mammas liv blev så begränsat. Människor drar sig undan eftersom det är svårt att prata med någon som inte kan kommunicera och som börjar gråta helt omotiverat. Då blir man lätt isolerad.
Efter att hennes pappa hade dött dök det relativt snabbt upp en ny man i Ingelas mammas liv.
– Jag misstänker att han fanns där redan innan och det är ju egentligen inte så konstigt. I den situation min mamma var i behövde hon helt säkert någon att prata med.
Vill djupdyka i de svåra tankarna
Att gå från partner till vårdare kan vara svårt, speciellt om det inte går att kommunicera på samma sätt som tidigare. Ingela ville djupdyka ännu mer i de tankar och känslor som kan förekomma i en sådan situation: Vad händer om man blir kär i någon annan? Kan man lämna någon som är i en sådan beroendeställning? Går det att leva tillsammans alla tre på något sätt?
Tack vare en skrivarkurs fick hon utrymme att göra det, och i januari i år kom boken ut.
– Det har varit väldigt spännande att gräva i de mest förbjudna tankarna. Man kanske tänker att det hade varit enklare om den här personen bara dog, till exempel. Det kan uppstå mängder av olika känslor i en sådan situation – empati, avundsjuka och sorg. Jag vill ifrågasätta hur vi lever – varför är tvåsamheten så förbannat omhuldad? Det går ju att leva annorlunda, speciellt i en situation då ena parten blir sjuk.
Allt fler vågar leva utanför normen
Ingela menar att många av oss gärna delar en person rent intellektuellt med andra, medan det är uteslutet för de flesta att dela fysiskt. Men det blir allt vanligare med familjer där tre vuxna lever tillsammans. Ingela har själv hittat mycket av inspirationen till boken i sin egen närhet.
– Jag har människor i min bekantskapskrets som har levt på det sättet i årtionden och där det fungerar alldeles utmärkt. Men normer och konventioner är så starka hos oss att vi ofta inte börjar tänka på och ifrågasätta dem förrän något stort händer i ens liv, som att man blir sjuk.
Publiken delas i två läger
Att bokens tema väcker reaktioner och känslor hos läsarna har blivit tydligt för Ingela sedan den gavs ut. På författarsamtal hon deltagit i brukar publiken delas i två läger.
– Vissa tycker att det är självklart att ens livspartner ska få träffa någon ny om man själv blir allvarligt sjuk. Andra menar att det är helt uteslutet. Och det finns ju inga givna svar på den frågan.
Vill väcka tankar och diskussion
Ingela hoppas att bokens frågeställningar ska leda till eftertanke hos läsaren. Även om det på många sätt är en klassisk kärlekshistoria i botten, finns här frågor som det är nyttigt för alla att reflektera över, menar hon.
– Jag tycker att det är en perfekt boklubbsbok, för den väcker diskussion. Det är så lätt att slå ifrån sig och tänka ”jag skulle minsann aldrig kunna göra på det sättet”, men jag tror inte att svaret är så enkelt. Det är som Iosif säger i boken – man måste se livet som en vågskål. I den ena vågskålen ligger omsorgen om Almira och i den andra ligger hans eget liv och välmående.
Ska bli en triologi
Och livet bara pågår är den första boken i en planerad triologi. Ingela har nyligen lämnat in manuset till del två, där hon skriver växelvis ur Marijas och Iosifs perspektiv.
– I den andra boken får man följa dem båda när de försöker hitta ett sätt att leva tillsammans och hitta någon sorts tresamhet ihop.
Till vardags jobbar Ingela som professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Hennes arbetsplats är Mittuniversitetet i Sundsvall, men hon bor i en villa utanför Alingsås. Att pendla till jobbet tar en hel arbetsdag och Ingela och hennes man är ofta ifrån varandra. Sedan stroken 2018 har de utvecklat ett system för att hålla koll på varandras mående, oavsett avstånd.
– Jag är fortfarande väldigt orolig för att det ska hända igen. Så vi har väldigt intensiv telefonkontakt när jag är i väg. Vi ringer varandra morgon och kväll och fan ta den som inte svarar!
Att gå från att skriva forskningsrapporter till skönlitteratur har varit en glädjerik upplevelse för Ingela.
– När jag skriver romanerna behöver jag inte hålla mig till sanningen och det är ju helt fantastiskt roligt. Men jag har också nytta av ha skrivit så mycket akademiskt. Framför allt är jag van att hålla stora textmassor i huvudet och kan räkna ut att om jag ändrar något på sidan sju får det konsekvenser för det som händer på sidan 39. Och så är jag van vid att göra mycket research.
Vem som helst kan drabbas
En av de viktigaste insikterna Ingela vill väcka hos läsaren är att det här inte är ett osannolikt scenario, utan att det faktiskt kan hända precis vem som helst av oss. Vi kan alla hamna i Marijas, Iosifs eller Almiras situation och då kan det vara bra att fundera över hur man själv vill ha det.
– Nu handlar det här om stroke och afasi, men det kunde lika gärna vara demens. Det krävs mycket av en att vilja ta hand om en svårt sjuk person under lång tid i det egna hemmet. Man får en förändrad roll, där man går från jämställd livspartner till vårdare.
Själv fick Ingela också en mindre stroke för några år sedan, ganska snart efter att hennes man drabbats.
– Det var en mild variant, men jag hamnade på sjukhus och fick göra alla kontroller förstås. Och så blev jag sjukskriven i några månader. Det drog i gång många tankar hos mig, speciellt vad gäller människor i min närhet. När man är över 50 händer det ju faktiskt att vänner dör eller blir långtidssjuka. Det är hemskt, men också en del av livet på något sätt.