Anette fick en stroke: Min dotter fann mig förlamad i duschen
Med hjärtat bultande av skräck sprang Amanda över den snöiga gårdsplanen, i bara strumplästen. Hon måste tillbaka till mamma fort, fort – bara hon fick tag i sin mobiltelefon.
– Jag skrek till min sovande sambo Fredrik ”mamma har fått en stroke” och sedan sprang jag tillbaka till mammas hus, samtidigt som jag ringde 112.
Det är sommarvarmt i luften när vi ses för att prata om den där fruktansvärda decembermorgonen för snart två år sedan. Men himlen är märkligt åskblå, samtidigt som solens strålar letar sig fram mellan molnen.
Det är prat och skratt och varma kramar när Anette Hjerpe, 53, och hennes dotter Amanda, 27, bjuder på fika hemma i villan i Kalix.
Mamma kunde inte prata
Amanda pluggar på universitetet i Luleå, och bor under helgerna i gårdshuset, men kikar ofta in hos mamma i föräldrahemmet för en pratstund.
Kalixälven rinner stillsamt förbi nedanför husen och gården bjuder på frodig grönska och vackra vyer. I trädgården har Anette ständigt nya projekt på gång. Det senaste är att inreda med gamla symaskinsunderreden och loppisfynd.
– Intresset för inredning och gamla grejer är något vi delar. Vi trivs ihop och åker ofta på loppisrundor tillsammans, säger Amanda, som på många andra sätt också är lik sin mamma. Båda har nära till skrattet och både mor och dotter pratar fort och mycket.
Därför var det extra jobbigt för Amanda att en morgon upptäcka att mamma inte kunde få ur sig ett enda ord!
Det var en måndag morgon i december 2018 livet plötsligt ställdes på ända för familjen Hjerpe.
– Vi hade haft en jättemysig adventshelg med pepparkaksbak och julpyssel. Hela familjen hade varit på julmarknad och på söndag kväll la jag mig, nöjd och lycklig, för att sova, minns Anette.
När klockan ringde nästa morgon hade hennes man Morgan redan åkt till jobbet. Anette satte sig upp på sängkanten och kände genast att något var konstigt.
Hon var väldigt yr, det liksom svindlade till.
– Jag har lågt blodtryck och kan känna mig lite snurrig när jag reser mig hastigt, därför blev jag inte speciellt rädd. Först tänkte jag lägga mig igen, men är glad att jag istället bestämde mig för att stiga upp.
Anette gick på toaletten, men blev sittande orörlig med en bit toalettpapper i handen. Handen lydde inte henne.
Hon bestämde sig för att gå till köket för att fixa morgonkaffet. Det funkade inte heller!
Jag reagerade konstigt nog inte med rädsla utan skakade av mig det hela
– Jag reagerade konstigt nog inte med rädsla utan skakade av mig det hela och tänkte att jag duschar och åker till jobbet, säger Anette, som gav sig iväg ner till källarvåningen och den kombinerade tvättstugan/duschutrymmet. Då skulle hon nog piggna till!
Men mardrömmen fortsatte.
Anette klarade inte av att tända lampan, hennes ena arm bara ”försvann” hela tiden.
– När jag till slut tog mig ner till källarvåningen ramlade jag mot elementet innan jag tog mig in i duschen. Där blev jag stående helt paralyserad. I tanken sa jag till mig själv att skärpa mig, ta schampoflaskan och tvätta håret. Men kroppen lydde inte, säger Anette, som blev stående i duschen med vattnet strilande över kroppen.
Det var så dottern Amanda fann sin mamma.
Förstod att det var en stroke
Hon var i vanlig ordning lite sen, hon kallar sig tidsoptimist, och hade bråttom iväg till universitetet i Luleå, åtta mil bort. Just den här måndagen skulle hon ha ett viktigt seminarium.
– Jag bor i gårdshuset, men hade mina nytvättade handdukar i tvättstugan hos mamma och pappa. Eftersom jag sover i Luleå under veckorna behövde jag ta med mig dem, så jag skyndade iväg över gårdsplanen för att hämta handdukarna, säger Amanda.
Vid den tiden på morgonen brukar Anette sitta och äta frukost, men nu hörde Amanda att hennes mamma duschade.
– Jag reagerade på att inte lampan var tänd i trappan, men skyndade mig ner, säger Amanda som möttes av en syn hon aldrig kommer att glömma.
Mamma stod ihopkrupen och såg ut som ett ängsligt barn
– Mamma stod ihopkrupen och såg ut som ett ängsligt barn. Hon svarade inte på tilltal, bara grymtade och jag blev jätterädd. Det var som att hon bara var ett skal och jag tänkte att det är något fel på hennes hjärna!
Från den stunden tog Amanda kommandot över situationen, och gjorde allt rätt.
– Jag är den som brukar vara blödig och gråta, men nu fick jag styrka någonstans ifrån och blev lösningsfokuserad. Jag frågade om mamma kunde le, säga sitt namn, lyfta upp armarna. Hon klarade inte av något av det och jag fattade att hon drabbats av en stroke.
Amanda förstod också att det var bråttom. Eftersom hon inte tagit med sin mobil och inte heller kunde se sin mammas telefon någonstans stängde hon av duschen innan hon svepte in sin mamma i en stor handduk. Sedan sprang hon det fortaste hon kunde över gårdsplanen för att hämta sin mobil.
– Det var då jag skrek åt min sambo att mamma har fått en stroke, samtidigt som jag larmade 112.
Följde med i ambulansen
Fredrik kom till Amandas undsättning och fick efter en stund ta över samtalet med larmcentralen, medan Amanda klädde på sin mamma. Tillsammans baxade de upp Anette ur källaren och det var först i samband med ambulanstransporten som Anette själv förstod att det hon tänkte inte kom ut ur munnen som ord.
Medan vi väntade på ambulansen stod vi och kramades och mamma grät och grät
– Medan vi väntade på ambulansen stod vi och kramades och mamma grät och grät, minns Amanda, som följde med i ambulansen, medan Fredrik, Amandas pappa Morgan och systern Emelie, 29, anslöt till sjukhuset så fort de kunde.
Anette minns också allt som hände.
– Jag hörde att Amanda sa ”mamma har fått en stroke” och jag minns att hon klädde mig. Jag hörde vad alla sa men kunde själv inte få ur mig ett enda ord. Jag förstod att jag fått afasi, och låg och tänkte på hur mitt liv skulle bli. Det var hemska minuter, säger Anette.
På sjukhuset var doktorn enig med Amanda om att det verkade röra sig om en stroke, men en röntgenundersökning visade ingenting! På det lilla sjukhuset i Kalix finns ingen magnetröntgenkamera och nu var goda råd dyra. Amanda, hennes pappa och syster ställdes inför extremt svåra ultimatum.
Anette hade troligen en propp i hjärnan. Då krävs snabba insatser med propplösande medicin.
MEN, det fanns en risk att hon istället hade en blödning och då skulle medicinen leda till döden.
– Å andra sidan skulle mamma fastna i det här tillståndet om hon inte fick medicinen och det faktisk var en propp.
Amanda skakar på huvudet när hon berättar att det var två lika hemska scenarier som målades upp av doktorn.
– I den vevan fick jag frågan hur jag mådde. Då brast det för mig. Jag grät och grät och hulkade fram att jag var så fruktansvärt rädd för att mamma skulle fastna i det här tillståndet. Jag såg framför mig hur hon skulle behöva personliga assistenter och inte längre vara den mamma hon alltid varit.
I samråd med doktorn, som tagit råd av en expert i Australien, bestämdes att den blodförtunnande medicinen skulle sättas in. Familjen satt utanför sjuksalen och väntade. De satt som på nålar och Amanda vågade varken gå på toaletten eller för att hämta något att dricka.
Se också: Jennys hjärta stannade i duschen – sambon räddade hennes liv
Medicinen hade effekt
Miraklet skedde! Bara minuterna efter att medicinen sattes in började Anette att svara på doktorns tilltal och han kunde jublande komma ut och berätta det för familjen. Det var dock för tidigt att ropa hej. Det första dygnet efter medicineringen var kritiskt och Anette skulle flygas till universitetssjukhuset i Umeå för fortsatt behandling och utredning.
I snöstorm flögs Anette de 35 milen söderut, och Morgan åkte efter med bilen. Hemma fanns Amanda och hon fungerade som en sambandscentral för släkten.
– Jag tänkte faktiskt åka till skolan dagen efter, men när jag satte mig i bilen bara grät jag. Fredrik bäddade ner mig. Jag var ju så slut, så slut av all nervanspänning, säger Amanda, som via pappa och mamma fick det underbara beskedet att proppen i hjärnan lösts upp helt av medicinen och nu behövdes ingen mer behandling.
Däremot upptäcktes att Anette hade ett medfött hål i hjärtats kammare. Det var där proppen slunkit igenom.
– Doktorn berättade att vi som drabbas av stroke tidigt i livet ofta har ett sådant hål i hjärtat, det är inte helt ovanligt. Jag valde att låta ”laga” hålet eftersom den operationen minskar risken för en ny stroke, säger Anette.
Grät och hade ångest
När hon fick komma hem från sjukhuset uppfylldes hon av eufori, en glädje över att hon överlevt.
– Jag förstod inte alls de som sa att det är vanligt att bli deprimerad efter stroken. Jag var så speedad och överlycklig över livet. Men efter några månader kom verkligheten ikapp mig. Jag satt bara och grät och drabbades av så svår ångest att det kändes som att hela mitt inre höll på att gå sönder.
Jag smög utanför huset och kikade in genom fönstren för att se hur hon mådde
Det var en tuff tid även för Amanda, som knappt vågade lämna sin mamma med blicken. Tänk om det skulle hända igen?
– Jag smög utanför huset och kikade in genom fönstren för att se hur hon mådde. Om mamma somnat i soffan gick jag fram och kontrollerade att hon verkligen andades. Jag förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna åka till skolan i Luleå. Vem skulle då hålla koll på mamma?
Anette fick till slut god hjälp av både medicin och kristerapi och både hon och Amanda har bearbetat händelsen genom att prata, älta, gråta och skratta om och om igen.
Anette har också bearbetat traumat genom att skriva dagbok och genom att pyssla.
– Jag älskar att modellera miniatyrer och att pynta mitt antika dockskåp. Det har varit ett slags terapi för mig, säger hon.
Jobbar heltid igen
Anette, som jobbar som butikschef i en inredningsbutik, har gradvis trappat upp sina arbetstimmar och jobbar återigen heltid.
– Visst blir jag lättare trött nuförtiden och när jag kört på för hårt börjar det sticka i min ena hand. Då vet jag att jag måste bromsa. I början var jag rädd för att göra saker utanför hemmet. Jag ville framför allt inte vara alltför långt ifrån en akutmottagning.
Anette berättar att hon allt eftersom trotsat sina rädslor. Hon vill inte sluta leva!
Fem månader efter stroken firade Anette livet när hon, tillsammans med maken Morgan, hennes syster Eva och svåger Ulf, åkte till Stockholm för att titta på körsbärsblomningen.
– Jag har alltid drömt om att se den vackra blomningen och det blev en underbar resa. Efter det har jag till och med varit utomlands och åkt båt på havet. Jag vill inte begränsa mitt liv.
I december är det två år sedan stroken kullkastade Anettes liv men nu är hon tillbaka igen, med full kraft.
Jag hade änglavakt som överlevde
– Jag var 51 år och drabbades av stroke, trots att jag inte var i riskzonen. Jag hade änglavakt som överlevde. Tänk om jag lagt mig igen? Eller om Amanda inte behövt handdukarna? Jag är så tacksam att Amanda hittade mig och att vi har så bra sjukvård i Sverige.
Amanda nickar och tittar på sin mamma när hon säger:
– Vi har alltid varit en tajt släkt. Nu har vi kommit ännu närmare varandra. Vi var så nära att förlora mamma och nu är vi mer rädda om varandra än någonsin.