Inga-Lill: Jag är fattigpensionär – får hjälp av mina barn

Efter reklamen: Se också: Fem tips för att få ihop ekonomin i januari

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle hamna här. Att jag, som alltid varit arbetsam och aldrig slösaktig, är en så kallad "fattigpensionär". Men det är vad jag har blivit, och det är jag så ledsen över.

Jag jobbade som undersköterska som ung. Samtidigt gifte jag mig och fick fyra barn. Därför kunde jag inte jobba heltid men min exman Göran hade en bra lön så vi levde ett bra liv och kunde unna oss god mat och några resor blev det också under barnens uppväxt, oftast till Canarie öarna för jag har alltid varit så förtjust i sol även om man måste passa sig för att inte få hudcancer. Men på den tiden var det inget man tänkte på, jag minns hur jag solade solarium och på solsemestern smörjde jag in mig med extra olja, herrejösses så dumt.

Men det var inte cancer jag fick, utan det som gjorde att jag sjukskrevs var att min rygg förstördes. Alla tunga lyft som undersköterska tog till slut ut sin rätt på kroppen och en dag gick det bara inte längre. Jag blev sjukpensionär.

Ett par år senare bestämde Göran och jag oss för att gå skilda vägar. Barnen var 18 år och vi insåg att vi inte hade något att prata om längre, utan tvärtom störde vi oss på varandra så det var lika bra att vi flyttade isär.

Göran gifte snabbt om sig med en yngre kvinna som han hittade på sin arbetsplats. Jag misstänker att de haft ett gott öga för varandra även när vi var gifta, för det gick snabbt.

livsödenMarie är fotbollsspelare – och bipolär: ”Nu har jag hittat livsglädjen igen”

Hjälp från Stadsmissionen

Eftersom Göran hade haft hand om vår ekonomi kom det som en kalldusch för mig att se hur mycket pengar jag nu skulle behöva leva på. Och det var då jag insåg att jag faktiskt var en fattigpensionär, även om ordet ligger konstigt i munnen, för inte identifierar jag mig som fattig inte, men när jag tittar på mitt konto är jag det.

Jag började gråta när jag insåg hur lite pengar jag skulle ha att klara mig på varje månad. Det här var för ett par år sedan och jag klarar mig, men det är med nöd och näppe. Vissa månader har jag bara några hundralappar kvar att äta för vilket betyder att jag går och lägger mig hungrig.

Ibland har jag vänt mig till kyrkan för att få mat, även Stadsmissionen har billig mat, men det är klart att jag skäms. Tänk om någon jag känner ser mig? Jag tittar bakom axeln både en och ett par gånger.

”Jag tyckte att jag behövde prestera”

livsödenLudmila Engquist öppnar upp efter långa tystnaden: ”Jag har levt helt fel liv”

Glad för mina friska barn

Jag vill inte vara mina barn till last. De har egna små barn och är upptagna med att försörja dem. Samtidigt tror jag att de förstår hur jag har det för ibland kommer de över med lagad mat och det uppskattar jag enormt.

Det värsta med att vara fattigpensionär är nog inte hungern, utan isoleringen. Mina barn bor en bit bort och att åka buss har jag helt enkelt inte råd med. Eller, det har jag men då måste jag prioritera bort något annat.

Jag tror inte pengar för dig lyckligare, men pengar ger dig sannerligen frihet att kunna göra vad du vill, och det saknar jag.

Jag minns hur jag förr i tiden när barnen var små gick i mataffären och handlade utan att titta på prislapparna. Det känns som ett annat liv.

Samtidigt ska jag ändå vara tacksam för det lilla jag har. Jag har fantastiska barn och barnbarn, de är friska och tillfreds med sina liv. Det är ändå det viktigaste.