Ludmila Engquist öppnar upp efter långa tystnaden: ”Jag har levt helt fel liv”
Tills hon föll på eget grepp och blev den ”dopade ryskan”, förkastad och jagad.
Men nu är hon fri, ensam och redo att berätta allt.
Inte för att bli förlåten, men kanske för att förlåta sig själv.
Ludmila Engquists liv är som en berg- och dalbana med höga toppar och avgrundsdjupa dalar. Ena stunden en älskad vinnare insvept i den blågula flaggan, hyllad och höjd till skyarna, ett svenskt nationalhelgon – och nästa, en dopad ryska på flykt efter ett oförlåtligt svek.
Ända sedan den ödesdigra dopingskandalen för nästan exakt 23 år sedan har hon gömt sig för världen och trängt undan alla tankar på det som varit.
Men nu vill hon berätta. Livet är kort och hon vill ge sin version.
Hon gör det inte för att få förlåtelse, utan för att må bättre själv. Johan, hennes make och manager, som hon levde med i 30 år orkade inte lyssna och förstå, säger hon:
– Han ville hitta lösningar; ”gå till en psykolog”.
Dags att berätta Ludmilas historia
I det gamla Sovjet hade hon grannar som öppnade dörren om hon så knackade på mitt i natten.
Men nu har Ludmila ingen. Därför vänder hon sig till oss alla, alla som en gång älskade, hyllade och viftade med flaggor ska nu få veta allt. Kanske kan vi i alla fall förstå? Och kanske kan det förmå henne att förlåta sig själv?
Vi möts i ett av förlagets vackra men anonyma rum mitt i centrala Stockholm. Ludmila är klädd i en krispig kritvit skjorta som står fint mot hennes lätt solkyssta hud – ett resultat av ett liv i Spanien, även om hon, som hon säger, har bott i källaren hela sommaren på grund av värmen.
Håret är bakåtstruket, om halsen hänger en finlemmad ballerina i en guldkedja och i öronen stilrena hängen i guld – de blågula tofsarna, linserna och naglarna är borta sedan länge, liksom dalahästarna som brukade dingla i hennes öron.
Det här är Ludmila Enquist:
Ålder: 60 år.
Bor: I hus i Spanien.
Familj: Dottern Natasja, 42, och Elias, 20, som båda bor i Spanien, tre hundar och två undulater.
Aktuell med: Boken Ludmila – Svenskare kan ingen vara tillsammans med Henrik Johnsson och Johar Benjelloul
Men hon, som en gång var snabbast i världen över 100 meter häck, är nu andfådd efter att ha gått tre trappor upp. Hon talar tyst, men orden forsar fram.
Ludmila är fri nu, fri att berätta sin egen historia efter att hon och Johan Engquist, som hon fortfarande beskriver som sitt livs kärlek, separerade för fyra år sedan. De är ännu inte skilda på pappret, men hon har nyligen skickat in skilsmässohandlingarna och väntar på att få dem tillbaka.
Men hon är också sjuk. Som om det inte räckte med cancern, som nu återkommit för tredje gången med metastaser i lungorna, har hon också drabbats av blodproppar i hjärnan.
– Min son var hemma och kunde köra mig till sjukhuset jättesnabbt, säger hon. Annars vet jag inte hur det gått. Det var blodproppar i hjärnan som min mamma dog av, vid 53, så jag har det i generna.
Några veckor efter vårt möte ska hon operera hjärtat – det ska stoppas och startas om.
Men först ska hon resa land och rike runt i Sverige och ge intervjuer för sin bok Ludmila – Svenskare kan ingen vara. Hon, som i hela sitt liv presterat för att bli älskad ska nu göra det igen, prestera.
Därför flög hon till Sverige med blodförtunnande läkemedel i bagaget, fast läkarna sagt åt henne att inte flyga. Sonen Elias som hunnit bli 20 år ringer varje morgon och kväll för att påminna henne att ta sina mediciner.
– Jag har lovat. Och när jag lovar så gör jag det.
Fattigdom och övergrepp i forna Sovjet
Boken är hennes bokslut, för att det var dags att göra upp med det förflutna, att inte fly längre utan att möta tankarna, prata om dem och sätta dem på print. Hon gör det inte i första hand för vår skull, utan för sin egen.
– Jag har förträngt stora delar av i mitt liv. Men jag tror inte att det går i längden. Det kommer och knackar på dörren.
Och det är mycket som knackat på, 60 år av dramatiska händelser som äntligen får komma till ytan och ge oss en Ludmila i så många fler nyanser än nationalhelgonet som gav oss OS-guld – och den dopade ryskan som flydde landet efter sin misslyckade bobsatsning.
Boken berättar historien om den lilla flickan som kommer till världen för att ersätta en storebror hon aldrig mött, en liten pojke som dog i röda hund bara åtta månader gammal. Om uppväxten i en kommunalka, en gemensam lägenhet, där en tonårspojke i samma hushåll våldtog henne då hon bara var fem år gammal. Och om hur hon som sjuåring bedöms av sovjetiska tränare utsända av staten och skickas på gymnastik, för det anses hon ha fallenhet för. Ingen frågade efter hennes egen vilja, då eller senare.
Två år senare får hon matkuponger för att hon presterat på gymnastiken och lär sig för första gången att prestation ger belöning.
Den läxan ska följa henne genom livet.
Jag har förträngt stora delar av i mitt liv
När Ludmila är 14 år gammal bedöms hon vara för storvuxen för gymnastik och en annan utsänd talangscout beseglar hennes öde: ”Den tjejen ska börja med friidrott”.
15 år gammal flyttar hon hemifrån för att slippa se på när hennes pappa misshandlar hennes mamma. Ett par år senare är hon själv i en lika destruktiv relation med sin tränare – som hon, 18 år gammal och höggravid, gifter sig med.
När dottern Natasja är nyfödd inser Ludmila att hon behöver hitta en väg för att bli oberoende, att tjäna pengar. Hon fastnar efter noggranna beräkningar för friidrotten:
”Idrottsprestationer var en valuta som gick att omsätta i förmåner och pengar. Varje hundradel, varje centimeter och varje placering hade ett värde.”
Lika rationellt bestämmer hon sig för häcklöpning – trots att hon egentligen älskar längdhopp – för att konkurrensen är mindre där och en plats i OS-laget inom räckhåll.
Det var varken drömmen om OS-guld eller kärleken till sporten som drev henne – bara en möjlighet att försörja sig.
Planen funkar och snart får Ludmila återigen bevis för att prestation ger belöning: Efter sin första mästerskapsmedalj – silver i VM Budapest 1989 – får hon en ny lägenhet av sovjetiska staten.
Hela Sveriges Ludmila
Nu, många år senare, reflekterar hon över hur svenska myndigheter rusade igenom processen för att ge henne svenskt medborgarskap för att ta hem ett svenskt OS-guld i Atlanta 1996.
Ludmila levde då redan här sedan flera år och var gift med sin svenske manager Johan Engquist. Hon behövde inte Sverige. Men Sverige behövde en svensk stjärna i friidrott, och Ludmila var den som kunde fylla skorna.
– Jag har själv aldrig frågat om att få svenskt medborgarskap. Kärleken mellan mig och Johan hade ingenting med Sverige eller tävlande att göra, säger Ludmila.
Bara ett par månader före OS fick hon sitt svenska pass, efter att friidottsförbundets ordförande Bengt Westerberg tryckt på immigrationsverket. Återigen: Belöning och förväntan om prestation.
Och Ludmila presterar, hon vinner guld och blir hela Sveriges Ludmila, drottningen av friidrott, med placering bredvid kungen på Idrottsgalan och ett regn av utmärkelser.
Den svenska patriotismen vet inga gränser när Ludmila gång på gång får ledande frågor om hur svensk hon känner sig nu? Om det bultar extra i bröstet när den svenska nationalsången spelas? Om den svenska vodkan smakar bättre än den ryska?
På alla frågorna finns naturligtvis bara ett svar, och Ludmila levererar.
Får bröstcancer – och fortsätter vinna
1999 upptäcker Ludmila en knöl i bröstet och får sitt första cancerbesked. Hon fortsätter i all hemlighet att träna under cellgiftsbehandlingarna och på DN-galan det året gör hon en comeback som fortfarande får nackhåren att resa sig vid minnet. Publiken kan inte sluta jubla när hon vinner loppet.
Det loppet, den kvällen, tillhör fortfarande det hon är mest stolt över – men inte för att hon återigen var snabbast, utan för att hennes prestation under cellgiftsbehandlingarna gjorde skillnad.
– Arne Ljunqvist (landslagsläkare, reds anm.) sa att ”Det gjorde vi bra!” Efter det rekommenderas fysisk aktivitet under pågående cancerbehandling. Det var jag som visade att man kan belasta kroppen, få de endorfinerna under behandlingen och kanske må bättre, säger Ludmila.
Året därpå får hon en skada som inte vill läka och tvingas inse att karriären som häcklöperska är över. Och där kunde det ha slutat, på topp vid 35 år ålder.
Men Ludmila vill prestera – det är ju så hon fostrats genom livet. Idén att satsa på bob är hennes – hon ska bli den första att ta guld i både sommar- och vinter-OS. Johan, make och manager, styr upp satsningen med pengar, sponsorer, lagmedlemmar, och träning.
En häxjakt utan dess like
Några månader in inser Ludmila vansinnet. Hon hatar att åka bob. Hon som haft järnkoll på varje steg i sin häcklöpning har ingen som helst kontroll över släden som dundrar nerför i hög fart – och hon är livrädd.
Den utväg hon väljer blir en skandal utan motstycke: Ludmila dopar sig med anabola steroider, ryssfemmor, som för övrigt inte ger henne några fördelar i boben, i akt och mening att åka fast och slippa ifrån allt vad bob heter.
När hon testas erkänner hon redan innan resultatet kommit tillbaka. Den hyllade svenska stjärnan är plötsligt en dopad ryska och allt hon någonsin presterat räknas inte längre.
Aftonbladet frågar sina läsare i en omröstning om de någonsin kan förlåta Ludmila. 70 procent svarar ett rungande nej. Det är en häxjakt utan like.
Jag är inte ute efter förlåtelse
Då har Ludmila redan flytt till Spanien. Hon försöker ta sitt liv, men räddas av sin man Johan. Sedan dess har hon, med få undantag, hållit sig undan.
När hon nu väljer att kliva in i rampljuset igen är det inte för att be om förlåtelse.
– Jag är inte ute efter förlåtelse. Inte en enda sekund. Det blir som det blir. Människor tänker som de tänker. Det förstår jag. Jag skrev boken först och främst för att må bra själv.
En exil i ensamhet
Bilden av Ludmilas uppväxt är mörk – men det fanns ljus, understryker hon. En svart humor, en förmåga att skratta åt eländet.
– Som när min mamma och jag gick på kyrkogården och hon berättade roliga historier om alla som låg där. Jag skrattade så att jag fick ont i magen!
Och det fanns närhet och vänskap:
– I Sovjet, på den tiden, skulle jag kunna ringa på hos en granne mitt i natten och de släppa in mig, koka kaffe och prata. För där behövde alla hjälp.
Det saknar hon nu, för flykten och den självvalda exilen i Spanien har också gjort henne ensam.
– När jag inte kunde prestera längre, när jag var sjuk och levde på sjukersättning, så lämnade Johan mig. Vi var överens om att vi hade glidit från varandra. Men jag bad honom att ge mig en chans, sa att det var svårt för mig, att jag inte klarade att leva själv just nu. Jag var sjuk. Men jag fick nej. Sedan dröjde det bara en kort tid så hittade han en annan. Jag hade ingen chans.
”Allt var för hans skull”
Mycket har sagts om managern Johan Engquists kontrollerande ledarskap, att han styrde hennes liv in i detalj, att Ludmila inte ens hade en egen mobiltelefon – men Ludmila talar om kärlek:
– Allt var för hans skull. Allt jag gjorde när jag levde med Johan Enquist var för att bevisa att jag duger. Prestationsångesten var så stor för mig. Jag vet att han hjälpte mig, men jag tänkte hela tiden att om jag inte skulle lyckas på någon tävling…
– Jag var helt hysterisk och tittade på honom hela tiden, säger hon med en illustrerande blick åt sidan. Jag ville göra den där bobsatsningen också för att bevisa att nu kan jag göra det omöjliga. Då ska han älska mig mer.
– Jag vet att han blev ledsen för att jag tycker så. Men jag pratar för mig själv. Det är jag som berättar min historia och jag kan inte anpassa den igen. Jag tyckte att jag behövde prestera för att få hans kärlek. Och det mesta av allt jag gjort, alla dumheter, allt jag slitit på min kropp, tränat och jobbat hårt, har jag gjort för att få hans bekräftelse.
Kraft att börja om
Nu lever Ludmila ensam i huset som hon och Johan köpte och rustade upp för några år sedan. Hon njuter av trädgården som hon skapat från grunden, med fruktträd och palmer. Snart mognar apelsinerna, som är årets största skörd.
Hon tänker fortfarande på svenska, så det är just apelsiner. Men hon sjunger på ryska. Och där träder ännu en nyans av Ludmila fram, för när statens talangscouter kom till skolan och plockade ut henne till gymnastik som sjuåring så valdes hon också ut för att ta sånglektioner, för att hon hade en fin sångröst.
Jag hoppas jag vaknar en dag och mår bättre
Huset med trädgården som hon skapat från grunden och älskar är till salu, för ensam har hon inte råd att bo kvar.
– Jag ska skapa något annat, säger hon med en ny styrka i rösten. Det är byggt tillsammans med en man som lämnat mig och påminner mig för mycket om mitt gamla liv, det som vi byggde tillsammans. Så det är bättre att rensa. Ibland måste jag lämna för att rensa och börja om.
Har boken gett dig det bokslut du ville ha? Mår du bättre?
– Inte än, det är för tidigt att säga. Jag behöver komma hem och landa. Men jag hoppas att jag vaknar en dag och mår bättre. Jag är en typ av människa som behöver en dröm, jag kan inte bara ta dagen som den kommer.
– Boken var först och främst terapi för mig, men nu när den är klar inser jag att den kanske också kan hjälpa andra, hur jag kan visa att man kanske ibland gör som andra vill och inte som man själv vill.
Vad du skulle ha gjort med ditt liv om du inte hade pushats in i friidrott?
– Jag älskar att studera! Alltså, jag älskar att lära mig saker, läsa böcker. Litteratur och musik. Än i dag kan håret bara resa sig när jag läser en bok. Jag har inte en matematisk hållning, men allt annat, geografi, historia och arkeologi, naturvetenskap om naturen. Det skulle jag studera. Vad det skulle bli av det vet jag inte. Men jag är filosofiskt lagd.
– Jag tror att min hjärna saknade allt det där. Allt var friidrott, men i mig själv var jag en helt annan person. Jag gjorde fel, eller inte jag, men människor pushade mig i fel riktning. Jag har inget intresse för sport. Så – helt fel, jag har levt helt fel liv.