I familjen Ebenfelt är möjligheterna större än hindren: ”Motion är den bästa terapin”
Det är något visst med människor som helhjärtat engagerar sig i, och finner tid att prioritera sina barn. Har barnen behov av extra stöd på livets väg, behöver engagemanget vara än större. I ett möte med familjen Ebenfelt, blir det tydligt att engagemanget ger så mycket, inte bara till barnen utan även till föräldrarna. De lär av varandra och utvecklas tillsammans.
Vi har bestämt möte på Sjöbacka, ett naturområde i västra Göteborg, med utsikt över Västerhavet och skärgården. Luften är klar, solen ligger lågt och havet skimrar. Det är magiskt vackert.
– Det är så härligt här, säger pappa Anders. Alltid fullt av liv, människor, gamla som unga, och hundar och hästar. Ett underbart område att motionera i.
Och det är därför vi är där. För motionen. På Sjöbacka springer Anders och sonen Oscar sin runda flera gånger i veckan. Oscar, som har autism och en intellektuell funktionsnedsättning, var till en början inte särskilt intresserad av att följa med sin pappa ut och springa. Men då han var mycket duktig på skidåkning, blev han efter nationella Special Olympic-tävlingar uttagen till svenska truppen i Världsspelen för Special Olympics i Sydkorea, 2013. Inför den tävlingen började Oscar hårdträna och övertalades att följa med på Anders löprundor. I början behövde han lite stöd, i form av en hand på axeln, men ganska snabbt kom han upp i en nivå, där löpsträckan utökades och han själv efterfrågade att springa.
– Nu springer vi i genomsnitt fyra gånger i veckan, sett över året. Men vi tränar också styrka med mera. Oscar älskar även fortfarande skidåkning, såväl längd som utför, men på grund av snöbrist blir det inte lika ofta skidor, som vi skulle vilja, säger Anders.
Varje år åker Oscar och hans pappa på träningsläger till Lanzarote. Till en början åkte de en vecka, numera två. Där springer de flera pass per dag.
– Det är helt fantastiskt där nere. Det ger så mycket, på många plan.
Deltagit i flera lopp
Med på Sjöbacka är även mamma Anna-Karin och Oscars två år yngre syster, Anna. Anna har Downs syndrom och även hon har autism. Även Anna tycker om Sjöbacka men springa är inte riktigt hennes grej, hon tar hellre promenader. Därtill tycker hon om att teckna, måla, lyssna på musik och bada i varmvattenbassänger.
– Och GB Sandwich, säger Anna.
Anna-Karin berättar hur gott motionen gör för både Anna och Oscar. Att den stillar den oro som emellanåt kan komma.
– Ja, det gäller väl alla människor egentligen. Att springa och motionera är den bästa terapin.
Hur gick det då för Oscar i Special Olympics?
– Oscar var en del av den svenska truppen och jag var med som coach. Det var en jättetävling med pampig invigning och tretusen deltagare från hela världen. Allt var väl arrangerat, i stort sett lika seriöst som vanliga Olympiska Spel. De var där i två veckor och Oscar körde två distanser i längdåkning och han tog två silver, säger Anna-Karin.
Både Anna-Karin och Anders är dock noga med att påpeka att resultaten och tävlingarna är sekundära. Det är träningen och motionen som är det viktiga. Men det hindrar inte att Oscar och Anders har varit med i flera olika lopp genom åren, både i löpning och skidåkning.
– Vi har sprungit fyra maraton, i Stockholm, Aten, Berlin och Bukarest. Vi har också sprungit Göteborgsvarvet 5 gånger samt en mängd mindre och kortare lopp. Dessutom har vi åkt Vasaloppet, Öppet spår, två gånger. Och en gång reste vi på en organiserad löparresa till Marocko, där vi sprang i Atlasbergen i sex dygn och tältade på nätterna, säger Anders.
Under resan i Marocko var det 8 resenärer plus guider och reseledare. Och de slog nytt läger varje kväll. Anders och Oscar delade tält. Första natten i tältet fick de, för Oscars skull, ha Anders pannlampa tänd. Men sedan vande sig Oscar vid upplägget och sov bra.
– Det gör man efter en dags löpning i bergen, säger Anders.
Anders berättar vidare att det även har gått bra att springa maratonloppen. Endast en gång har Oscar tvekat att fortsätta och det var i Bukarest, där han efter 35 kilometers löpning stannade till. Vilket för övrigt inte är helt ovanligt att motionärer som springer maraton gör, efter en så lång löpsträcka. Men efter någon minuts paus kunde Oscar övertalas att fortsätta och de kom i mål.
– Efter loppen har Oscar varit trött och jag helt utmattad. Framförallt i Aten som är en tuff mara, med en femton, tjugo kilometers lång uppförslöpa, säger Anders.
Cykla enhjuling
Efter loppen har det blivit en tradition att ta en välförtjänt öl och Oscar har lärt sig att säga öl efter målgång.
Oscar har alltid haft en väldigt bra kroppskontroll. Han lärde sig cykla och simma tidigt och familjen åkte redan när barnen var små på årliga skidresor. Där fungerade Oscar utmärkt. Men det stannar inte vid löpning och skidåkning. Nej, Oscar har även gått på cirkusskola.
– Den finska föreningen i Bergsjön hade en cirkusförening som visade upp sig på Göteborgskalaset och vi nappade. Det var en förening där Oscar fick prova allehanda redskap och då han hade bra balans, lärde han sig lätt balansboll, där man står, går och gör konster på ett klot. Han lärde sig där också enhjulingen. Oscar var med på många uppträdanden för allmänheten, där han bland annat på enhjuling cyklade fram- och baklänges, cyklade på vippbräda, jonglerade på cykeln med mera. Oscar var den enda med funktionshinder men deltog på samma villkor som alla andra och klarade det galant, säger Anna-Karin.
Att se Oscar cykla på enhjuling är ren njutning, och det märks att han njuter av det själv också. Frihet, är ett ord som kommer till mig som betraktare. Cykeln är med på Sjöbacka och han tar sig fram på det något ojämna gruset utan några som helst problem. Tålmodigt cyklar han fram och tillbaka så att vi kan ta bilder på honom och hans konster. I farten får han bollar kastade till sig som han med lätthet fångar. Flera människor passerar och tittar beundrande på honom. Några vittnar om hur svårt det är att lära sig och hur lätt det är att ge upp. Men Oscar gav inte upp. Han kan cykla på en vanlig enhjuling men även en som är betydligt högre och svårare.
– Ingen klarar att cykla på enhjuling vid första försöket. Men det har varit tydligt att Oscar insett att det låg inom räckhåll att lära sig och därför har han fortsatt av egen vilja utan pådrivning. Men han kan under tiden som han håller på att lära sig be om hjälp, på sitt sätt, av någon som kan tolka honom, när det behövs.
Nära band
Familjen har rest en del, bland annat till USA, där Anders har släkt. För det mesta går det väldigt bra att flyga. Men vid något tillfälle har Oscar, av någon anledning som man inte riktigt kan veta vad den beror på, inte velat gå på planet. Han har blivit orolig. Då har han fått cykla på planet med sin enhjuling i stället, då har oron stillats och flygningen gått bra.
Både Anna-Karin och Anders arbetar inom vården. Anna-Karin som sjuksköterska och Anders som läkare. Yrken som inte sällan beskrivs som stressiga och tidskrävande. Men de har alltid haft tid för och valt att prioritera barnen. Anders har bland annat varit tränare för en grupp ungdomar med intellektuella funktionsvariationer. I den gruppen har både Oscar och Anna varit aktiva. Oscar har vid sidan om löpningen bland annat hoppat höjdhopp och Anna har provat på flera grenar, bland annat kulstötning.
– Precis som andra föräldrar kom jag in föräldravägen. Oscar började med friidrott i en grupp med intellektuellt funktionshinder. Som aktiv förälder tillfrågades jag givetvis snart om jag kunde hjälpa till med träningarna och jag sa ja. Så småningom försvann huvudledarna och jag tog över. Det var spännande och roligt och jag höll på i över tio år.
Anders berättar vidare att det blir så mycket roligare när man är med som förälder, när man är delaktig och inte bara skjutsar fram och tillbaka till olika aktiviteter och träningar. Och han framhåller att det inte bara är Oscar som vinner på deras gemensamma aktiviteter, deras löpning och skidåkning. Det gör även han och resten av familjen. Och det går inte att undgå att det är en familj som har väldigt nära band mellan sig.
– Ja, jag tror att det gäller de flesta familjer med barn med funktionshinder. Man får då som förälder alltid vara med på till exempel deras fritidsaktiviteter och jobba tillsammans med dessa. För utomstående kan det låta jobbigt, men att delta i många olika sorters aktiviteter är samtidigt väldigt utvecklande även för föräldrar, som då själva får prova mycket nytt och lära sig nya saker.
Till familjen hör även dottern Sara. Lillasyster till Oscar och Anna. Hon har flyttat hemifrån, är utbildad socionom och studerar nu litterär gestaltning på HDK-Valand.
Ingen tävlingsmänniska
När vi ska runda av vårt möte får Anna bråttom hem medan Oscar inte alls är färdig med Sjöbacka. Han vill springa på riktigt och inte bara framför kameran. Men en sista fråga vill jag ha svar på, egentligen inte viktig alls men jag ställer den ändå. Vem är snabbast?
– Oscar skulle vara snabbast om han verkligen tog i, men han springer helst i mer bekväm takt och då hänger jag med på det, svarar Anders. Han är ingen tävlingsmänniska. Han motionerar för att må bra, för att han tycker om det.
Och så springer de i väg på sin vanliga runda medan vi andra vandrar bort åt ett annat håll. Vi går uppför en backe.
– Oscar blir väldigt glad av backar, säger Anna-Karin. Även om vi bara är ute och går så måste han springa uppför. Det är som att han blir lycklig av att ta i ordentligt.
Och vi är lyckliga över mötet. Ett möte med en familj där möjligheterna är betydligt större än hindren. Där svårigheter åtminstone delvis suddas ut av gemensamma aktiviteter och intressen.
Det här är familjen Ebenfelt
- Familjen: Pappa Anders, läkare och mamma Anna-Karin, sjuksköterska. Barnen Oscar, 33 år, Anna, 31 år, Sara, 30 år.
- Bor: Önnered, västra Göteborg.