Karin fick konstaterat adhd vid 68 – diagnosen har gjort mitt liv bättre
Karin Edmans mormor lämnade Stockholm efter sin skilsmässa och flyttade till Norrköping. Hon hade köpt licens att driva tobaksaffär. Efter att hennes mor också hade gått igenom en skilsmässa flyttade hon efter med sin sexåriga dotter, Karins storasyster. Modern träffade en man, de förlovade sig och efter två år föddes Karin, och de gick skilda vägar.
– Mamma var tvungen att jobba och det blev textilindustrin. Jag fick dispens att börja på dagis på Fröbelinstitutet när jag var fyra månader. Jag blev mer och mer medveten om min tillvaro och längtade efter uppmärksamhet samtidigt som jag var vild av mig, så det var inte alltid den blev positiv. På somrarna blev jag och min syster utackorderade som sommarbarn. Enligt henne var det hemskt och vi längtade hem, berättar Karin.
Även på hemmaplan var det jobbigt eftersom Karin mobbades. Hon ansågs konstig. Att börja skolan var emellertid inte bara negativt, eftersom hon älskade att lära sig saker.
– Läsa, skriva och räkna kunde jag redan. Jag busade och slogs en del, men det fanns en lärare som såg mitt behov av utmaningar och gav mig extrauppgifter och böcker. Biblioteket blev också en trygg hamn och jag slukade böcker, minns Karin.
Fick högsta betyg i skolan
Det blev högsta betyg i grundskolan, men de sjönk i realskolan på grund av mobbning även där. Ändå kom Karin in på gymnasiet och lyckades få upp betygen. Fast då kom nästa bakslag.
– Enligt en läkare behövde jag banta. Jag svalt i ett halvår och gick ner 26 kg. Hjärnan fick inte näring och plötsligt kunde jag inte tänka, läsa, eller räkna, till och med ett plus ett blev en utmaning. Jag var tvungen att hoppa av sista terminen och min dröm att bli läkare gick i kras. I stället blev det arbete som vårdbiträde inom långvården.
Nu bestämde sig Karin att söka till undersköterskeutbildningen. Vid sidan av studierna jobbade hon extra och då hon var stor och stark blev det ofta på psykiatriska avdelningen.
– Jag fick mest följa patienter som försökt ta sitt liv. Flera gjorde djupt intryck på mig. Men jag hade svårt med hierarkin och beslutade mig för att lägga av med sjukvården.
Trots motgångar saknades inte mod och hon gav sig ut i världen, liftade för det mesta dit hon skulle. Bodde på olika ställen och var mer eller mindre borta från Sverige under tjugo år.
– Det blev olika arbeten och olika länder och jag har jobbat som allt från diskerska till sådant jag hade utbildning och språkkunskaper för. Bland annat blev det sju år i Genève i Schweiz där jag jobbade i en internationell organisation. Men det blev mer och mer som att överleva än att leva då det till sist blev väldigt ensamt. Man kan säga att jag var smart, men inte riktigt livsduglig. Det var känslan jag levde med, trots att jag alltid haft en otrolig drivkraft.
Sonen Daniel föddes
Även om relationer har varit svårt, fanns hennes nätverk, som var familjen, kvar. I Schweiz föddes sonen Daniel och när han var elva månader reste Karin hem till Norrköping.
– Mina föräldrar var urusla när jag var barn på grund av egna problem och mycket jobbande. Men de blev fantastiska morföräldrar. Jag var mellanbarn och syntes inte, men min son fick synas. Genom honom fick mina föräldrar en andra chans som de förvaltade väl. Även vår relation läkte och vi fick många bra år innan de dog, något jag är så tacksam för, säger Karin.
Karin märkte snart att även hennes son var annorlunda. Han var supersmart och duktig i skolan. Älskade att läsa, hade superminne och ett otroligt ordförråd. Fast kroppen hängde inte riktigt med. Något stämde inte.
– Adhd var faktiskt det sista jag tänkte på. Han kunde sitta still, och han spelade gärna schack. Motsatsen till den gängse uppfattningen. I tonåren började det skava ordentligt, speciellt när det kom tjejer in i bilden. Inget var riktigt roligt längre. Något år senare hittade jag en utbildning i Nya Zeeland som jag trodde skulle passa honom. Trots att det var jag som föreslagit den blev det jobbigt att han var så långt borta. Han kom hem till jul och när han skulle tillbaka blev det ännu jobbigare. Året gick, han kom tillbaka och började studera till jurist. När han var färdig mådde han otroligt dåligt, till både kropp och själ.
Daniel kontaktade vården eftersom han misstänkte att han hade ADHD. Läkaren sade att det inte var möjligt då han lyckats ta juristexamen. Han var nästan 30 år när han till sist blev utredd och det visade sig att han hade svår adhd.
– Han började medicinera och tjatade om att även jag skulle försöka få en utredning. Jag läste på och kom över en artikel om kvinnor på demensboende som hade odiagnostiserad adhd. Eftersom det skrämde mig ville jag veta om även jag hade det och lyckades efter påtryckningar få en utredning. När jag var 68 år gammal fick jag veta att jag hade adhd. Troligtvis något mer men vården tyckte inte det behövdes vidare utredning och just då kändes det som om jag behövde landa i diagnosen.
Karin har tidigare genom åren försökt få hjälp, men inget har blivit rätt. Först på senare tid har hon fått rätt medicin, vilket är en stor hjälp.
Fakta adhd (attention deficit hyperactivity disorder)
Symptomen varierar mycket, även svårighetsgraden. Därför är det inte alltid lätt att veta om man har adhd eller ej. Behoven skiftar också. Kunskap är därför viktigt både för den enskilde och för omgivningen. Men kunskapen om livssituationen för äldre är eftersatt. De vanligaste symptomen är uppmärksamhetssvårigheter, impulsivitet samt överaktivitet. Man kan ha ett, två eller alla tre symptom. Det kan visa sig på olika sätt, exempelvis koncentrationssvårigheter, slarvighet, svårkontrollerade känsloreaktioner, svårt att sitta stilla eller utmattning. Uttrycken kan ändra karaktär med åldern.
Utredningen för att fastställa om man har den här funktionsnedsättningen är mycket grundlig och man får träffa olika personer i vården. Bland annat görs en medicinsk undersökning och intervjuer. Ofta görs även samtal med anhöriga. När det gäller utredning av vuxna räcker det inte bara att titta på nuvarande situation utan man behöver även gå tillbaka till uppväxttiden, vilket kan vara svårt för de äldre.
När man har den fakta man behöver kan behandling behöva sättas in. För vissa hjälper centralstimulerande medicin, för andra terapi. Oftast är det bäst med en kombination av läkemedel och samtal. För att de närmaste ska förstå och kunna förhålla sig på rätt sätt finns anhörigutbildningar. Även på arbetsplatsen kan det behövas anpassning. En förstående omgivning är lika viktigt som annat. Då flyter livet på mycket lättare. Bland det viktigaste är nämligen att begränsa stress i tillvaron.
Självmedicinerade med alkohol, droger och mat
– Tyvärr har jag självmedicinerat med alkohol, droger och mat och jag kedjerökte också. Inget av det här har givetvis fungerat. Och jag har haft en ständig kamp med vikten, även det kopplat till min adhd. Tack och lov har jag ett starkt psyke.
Att ha en sådan här diagnos kan yttra sig på många sätt och det som för andra är självklart, är inte alltid det för den som har en funktionsvariation.
– Mitt skrivbord har alltid varit stökigt och jag har svårt att städa och plocka undan. Jag ser inte alltid när något ligger på golvet, däremot vet jag exakt var saker finns. Jag är oduglig på att laga mat, jag kan för mitt liv inte läsa recept som inte exakt beskriver hur man gör, för vad är ”på en höft”, ”en nypa” och ”ett uns”? Jag är 181 centimeter lång och klumpig och en mardröm på dejter, då jag lätt spiller och välter glas. Min funktionsnedsättning har inte bara varit ett problem i skolan utan även på mina arbetsplatser. Jag var effektiv men hade problem med auktoriteter, hierarki och rutiner. Men i slutet av mitt arbetsliv fick jag upprättelse i form av en helt fantastisk chef, som både såg och uppskattade mig. Det betydde mycket.
Relationer har alltså varit knepigt för Karin och det har gällt även den med sonen. De kunde ha svåra sammandrabbningar förr, fast har på senare år fått en otrolig förståelse både för sig själva och för varandra.
– För min del var det när jag kom i kontakt med Attention som jag verkligen kunde ta till mig allt. Sedan har Daniel lärt mig mycket på det personliga planet. Vi har till och med jobbat ihop. Han skötte introduktionen och vi möttes i respekt som vuxna människor, i stället för att halka in i rollerna som mor och barn. Vilken chans vi fick! Han var fantastisk och jag är både glad och stolt över honom.
Ändå är livet som att gå hand i hand med döden, berättar Karin. Daniel och hon har lovat varandra att när de mår dåligt så ringer de och pratar. Att göra det när tillvaron är jobbig hjälper väldigt mycket.
Vi är extra allt
– Tidigare ville jag läsa mig till allt, nu lyssnar jag och när det gäller Daniel så försöker jag att lyssna och inte alltid att ge lösningar. Det är han kapabel till själv. När man är som vi måste man anstränga sig för att varva ner och lyssna, för vi gör allt på en gång och framför allt jag sover lite. Vi är som han säger: extra allt.
Det finns ändå mycket positivt, för Karin har sett och upplevt en stor mängd saker. Hon har även haft bra kontroll på pengar och sparande. Dessutom har hon olika förtroendeuppdrag. Mod och driv såg hon även i tidigare generationer.
– Den jag är mest lik är mormor. Hon var modig och hade upptäckarlust. Hon drev sin tobaksaffär, något som få kvinnor gjorde då och sålde den först när hon fyllt 70 år. Mamma hade också driv och var väldigt smart men hade problem med nerverna. Jag är säker på att båda hade adhd. Tyvärr hann min mor aldrig få veta att Daniel och jag blivit diagnostiserade. Det är en sorg att hon inte fick reda på vad som saknades oss, och kanske sig själv.
Tidigare var Karin, som hon beskriver det, som en vallhund, någon som alltid velat hålla ihop allt och alla. Nu fokuserar hon mer på sig själv. Annika von Schmalensée, Attentions projektledare för Äldrelyftet, har blivit en betydelsefull person som har lyssnat på ett sätt som Karin inte upplever att någon annan har gjort.
– Vi har gjort poddar tillsammans och jag har även gått Attentions skrivarkurs, något som resulterat i en antologi om adhd och autism. Dessutom var jag en av deltagarna som i höstas besökte riksdagen och berättade om äldre med adhd – vilket är jätteviktigt då unga med adhd kommer att ha nytta av detta på sin ålderdom. Att få en diagnos, det vill säga att förståelse för sig själv, är oavsett ålder viktigt. Att få hjälp kan betyda liv eller död och att sprida kunskap gör att man får ett värdigt bemötande av lärare, chefer och vården. För det är även vi värda.
Fakta Attention
Attention är ett rikstäckande förbund som arbetar med att förbättra för personer med NPF, alltså neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, varav adhd är en av dem. Äldrelyftet är specifikt inriktat på de äldre. Läs mer på attention.se