Elisabeth bjöd in hemlöse Hans i sitt hem – i dag bor de tillsammans: ”Räddade mitt liv”
Det är vårvinter i Norrbotten. Plusgraderna har fått enorma mängder snö att rasa ner från taken och Hans Rutström, 59, har ägnat hela dagen åt att skotta bort snömassorna som blockerar vägen in till huset.
– Elisabeth är långtidssjukskriven och har svår värk, säger Hans som mer än gärna hjälper till med gårdens alla sysslor. Han är evigt tacksam för att Elisabeth öppnat sitt hem för honom.
På gården i den lilla byn Mörön utanför Luleå har Hans fått en fristad efter tuffa år som hemlös.
– Jag har verkligen Elisabeth att tacka för allt. Hon är värd alla guldhjärtan i världen, säger Hans när han överlämnar Allers guldhjärta som tack för hennes eget goda hjärta.
Elisabeth blir överväldigad av gesten och strålar som en sol när hon tar emot gåvan.
– Jag blir jätteglad och överraskad. Tusen tack Hans och Allers!
Öppnade sitt hem
Det var en natt före jul som Hans ringde till sin nya vän Elisabeth Eriksson, 64, och grät. Han höll på att frysa ihjäl i husvagnen som saknade både värme och vatten. Kunde hon hämta honom?
– Jag hade inte hjärta att säga nej. Jag tyckte så synd om Hans och körde i väg för att hämta honom hem till mig. Sedan dess har han fått mat och husrum här. Som sjukpensionär har jag det inte fett och Hans får inte försörjningsstöd från något håll så det är knapert, men vi har i alla fall värme i huset.
Hans nickar och säger att utan Elisabeth hade han varit död. Själv kände sig Elisabeth mest som en levande död sedan hon mist sin livskamrat i en aggressiv cancer.
– När Hans flyttade in fick jag något annat att tänka på. Utan honom och mina barnbarn hade jag själv gått under i sorgen efter min man. Jag brukar skoja och kalla Hans för ”min stora pojke”, säger Elisabeth och berättar att Hans skottar, tvättar, putsar fönster och städar när hon själv allt som oftast är nedbruten av den reumatiska värken.
Vännerna har också trevligt ihop. De spelar kort och gillar att minnas tillbaka hur det var i Luleå när de var unga. Hans, som inte har några egna barn, har dessutom fått en extra familj i Elisabeths släkt.
– Jag brukar följa med till Elisabeths mamma på äldreboendet och julen firade jag med Elisabeths barn och barnbarn. Det var jättetrevligt, de har välkomnat mig med öppna armar, säger Hans som fick flera kramar av barnbarnen, som kallar honom för ”pojken”.
Elisabeth vägrar slänga ut Hans
Det enda smolket i bägaren just nu är ekonomin. Elisabeths inkomster är små och hon har svårt att få pengarna att räcka med en extra person i hushållet.
– Vissa tycker att jag borde slänga ut Hans, men det skulle jag aldrig göra. Han har ju blivit min ”stora pojke”. Jag försöker i stället söka hjälp för honom. Jag har följt med honom till psyket och till soc. Någonstans borde han kunna få ekonomiskt stöd, men hittills har vi inte kommit någon vart.
Hans växte upp i ett villaområde i Luleå med föräldrar och två syskon. Mamma var en känd OS-medaljör i stafett och skidåkningen tog en stor plats i familjens liv. Hans gillade bäst att åka slalom på vintern och segelbåt om somrarna
– Vi var en aktiv familj och pappa byggde en tio meter lång segelbåt när jag var liten. Jag hade en fin uppväxt och var nog lite av en busunge som barn, säger Hans och berättar att skolgången blev en utmaning för honom.
Hans fick gå om en klass i lågstadiet.
– Klasskamraterna retade mig och jag vantrivdes. Ingen förstod att mina problem berodde på att jag har npf-diagnser, det var ingenting man pratade om på den tiden. Men det har alltid hänt mycket runt mig. Jag har haft skyddsänglar vid flera tillfällen. Redan i fyraårsåldern var jag med om en svår olycka då jag blev påkörd av en bil och fick ligga på sjukhus i flera veckor. Olyckan gav mig tinnitus och en hjärnskada. Senare i livet höll jag på att bli allvarligt skadad i samband med en dykolycka. Den gången trodde jag att jag skulle bli förlamad.
Trots motgångar i skolan fortsatte Hans i yrkesskola och där kände han att han hittat rätt. Han har både jobbat på bryggeri och som kranförare och har alltid gillat att ta i ordentligt.
– Man fick inte vara höjdrädd, och det var jag inte. Gubbarna i hamnen hade jobbat där i evigheter. De hade händer som var stora som dasslock. Det var gubbarna som lärde upp mig. Jag satt uppe i kranen och lossade fartyg. Ibland blev det långa väntetider på fartygen och då tränade jag och lyfte upp mig med armarna på en järnbalk i maskinrummet. Jag var vältränad, cyklade till och från jobbet och hade en trimmad mage på den tiden, skrattar Hans och klappar sig på magen.
Hans Rutström sa upp sig
Men när de goa gamla gubbarna försvann en efter en försvann också trivseln på arbetsplatsen. Hans, som tidigare gärna jobbat dubbla skift, började sjukskriva sig och till slut sa han upp sig på vinst och förlust.
– Jag bodde i en fin, liten lägenhet och hade sparat pengar så jag hade råd att betala mina räkningar. Men till slut tog ju pengarna slut och jag tvingades flytta hem till mina föräldrar. Jag har väl alltid haft lite svårt att hantera pengar och att planera för framtiden, men jag hankade mig fram på småjobb och hjälpte mamma och pappa med hus och gård.
Började dricka
I den här vevan började Hans att dricka alltmer alkohol och när pappan avled, efter en tids sjukdom, drabbades Hans av psykisk ohälsa.
– Jag var inlagd på sjukhuset i några veckor och när jag kom hem igen skärpte jag mig och var helt nykter i fem år.
Hans beskriver sig som ”mammas pojke”. Hon tyckte om att ha Hans i sin närhet.
– Jag hjälpte henne med hemmet och gården och hon sa ofta att det var tur att hon hade mig. När jag inte skötte gården så brukade jag plocka skräp och dra nya linjer på bostadsområdets fotbollsplaner. Först gjorde jag det helt ideellt eftersom jag tyckte att det var så skräpigt där. Min insats uppskattades och efter en tid fick jag lön för mitt arbete.
Det var när mamman avled för tre år sedan som det på allvar gick utför för Hans. Barndomshemmet såldes och Hans hade varken inkomster eller möjligheter att få ett eget boende. Han blev hemlös och alkoholproblemen blev värre.
– Jag flyttade in i familjen båthus med väskor som innehöll allt jag ägde. Men man får inte bo i båthusen så jag hamnade på gatan. En vän gav mig ett tält som jag sov i tills det började läcka in. Sedan sov jag i trappuppgångar och källare. På dagarna gick jag runt och letade tomburkar som jag pantade.
Tack vare sitt intresse för motorcyklar lärde Hans känna en man som delade hans intresse. När mannen fick veta hur Hans levde erbjöd han sin nye vän att bo i en husvagn på familjens gård.
– Jag gjorde som jag alltid gjort – jag hjälpte till med att skotta och rasta hundar. Vi gick på långa promenader och hundarna blev mina bästa vänner. Jag gillar att hugga i och ha något att göra.
Kände inte varandra sedan tidigare
Det var via den gemensamme bekante som Elisabeth och Hans kom i kontakt med varandra. De hade aldrig ens sett varandra tidigare, men Elisabeth blev berörd av Hans livsöde.
Hon förstod att Hans gillar att vara sysselsatt och anlitade honom för att göra trädgårdsjobb.
– Jag har fällt träd och snickrat. Elisabet var sjuklig och sörjde sin avlidne man. Jag åkte moped hit nästan varje dag för att hjälpa till, säger Hans som kände sig behövd och uppskattad.
När familjen som Hans fått låna husvagnen av skulle flytta blev han också tvungen att röra på sig. Husvagnen ställdes på en avskild plats och det var där Hans bodde när han desperat ringde till sin nya vän Elisabeth. Kylan kröp in i ben och märg, trots att han låg fullt påklädd under fyra täcken.
– Mitt ultimatum för att Hans ska få stanna i mitt hus är att han är nykter. Jag är helnykterist själv och tolererar inget drickande. Det har gått jättebra och Hans är till otroligt stor hjälp för mig.
Elisabeth säger att hon vill undersöka om det är möjligt att hon blir familjehem till Hans.
– Vi skulle kunna bygga en liten lägenhet till honom i gårdshuset, så att han fick rå om sig själv men ändå ha mitt stöd.
Hans återkommer ständigt till hur tacksam han är för allt som Elisabeth gör för honom.
– Hon räddade mitt liv och har gett mig något att leva för. Det är underbart att ha en varm säng att sova i, att kunna borsta tänderna och bli serverad maträtter jag minns från förr, som palt med köttfärs i. Det smakar ljuvligt efter en dag med snöskottning!