Grannarna blev vänner under pandemin: ”Ingen vill missa fikastunden i trappan”

Trappavsatsen på husets högsta våning fylls med stolar från Birgits Hägglunds lägenhet. Själv är hon denna gång bara med på videolänk från sitt semesterhem i Spanien, men i det här gänget har alla tillgång till varandras nycklar – och det är helt okej att låna saker av varandra.

– Jag brukar öva på klarinetten hemma hos Birgit eftersom grannarna under mig och Maria har fått en bebis som behöver sova. När Birgit är hemma får hon välja låt, säger Håkan Ekblom och ger smakprov på en trudelutt med sitt instrument.

Efter reklamen: Se också: Ida och Inka trotsar ålderbarriären – är världens bästa grannar

Håkan och sambon Maria Nilsson Blix bor också här på fjärde våningen i flerfamiljshuset i Umeå och när Birgit skulle flytta in råkade hon först gå fel och ringde på hos Håkan och Maria.

– Jag kom inte ihåg om jag bodde till höger eller till vänster, och det var mitt första möte med mina trevliga grannar, skrattar Birgit.

Vanja Edlund har satt sig till rätta på sin rollator och serverar kaffe till deltagarna samtidigt som hon presenterar sitt misslyckade muffinsbak.

– Men de är goda i alla fall, skrattar Vanja när hon slevar upp muffins från en liten skål.

Fikaträffar i trappan

Vanja, som bor en trappa upp, och Maja Bonta med maken Michael Lindblad, som bor på entréplan missar nästan aldrig en trappdejt med gänget. Det var Maja och Michael som lanserade idén från början.

– Tidigare har vi småpratat med varandra när vi mötts i trappan eller tvättstugan, men under pandemin tänkte vi att det var synd att alla satt ensamma och isolerade i sina bostäder. Vi föreslog gemensamma fikaträffar med avstånd. Så här nära varandra som vi sitter nu har vi inte suttit tidigare, säger Maja.

Här ses de en gång i veckan för att avhandla livets allvar och glädjeämnen. Kriget i Ukraina hör till dagens tråkiga samtalsämne. Minnen från en bröllopsfest hör till de roliga.

– Om jag hade bott kvar i min stora lägenhet skulle jag nog fyllt den med ukrainska flyktingar nu. Jag växte upp i Neistenkangas i Tornedalen, vid finska gränsen, och var bara ett barn när kriget rasade på andra sidan älven. Mor och far tog emot 18 finska krigsflyktingar och såg till att det fanns sängar och mat till alla. De blev som familjemedlemmar, minns Vanja, och berättar att hennes mor, som blev föräldralös redan som 21-åring, var van att ha omsorg om andra.

– Hon och far, som då var nygifta, tog hand om och fostrade hennes fem småsyskon som var mellan 3 och 15 år. Sedan tog hon hand om krigsflyktingar, säger Vanja som förfäras åt att historien med krig i Europa upprepar sig.

relationerÅldern saknar betydelse för språkvännerna Barbro och Joana: Vi blev väninnor direkt

Vanja var 18 år när hon lämnade hembyn och kom så småningom att utbilda sig till sjuksköterska, distriktssköterska och vårdlärare. När hon blev änka 2014 flyttade hon till hyreshuset mitt i Umeå, där hon nu har ett unikt kompisgäng i grannarna.

– Jag saknar att du knackar på hos mig, nu får du snart komma hem, säger Vanja till datorskärmen där Birgit syns i bild.

Vanja berättar att Birgit ibland tar trapporna istället för hissen och alltid knackar på hos Vanja för att fråga hur hon mår och ibland dricker de kaffe tillsammans.

Satte fart på huset

Vanja var också den första som Maja och Michael sprang på när de för några år sedan flyttade in på Öbackavägen.

– Vanja är syster till min farbrors fru, så vi har stött på varandra genom livet, men jag visste inte att hon bodde här, säger Michael.

Ganska snart blev han och Maja bekanta med flera i huset, och vännerna intygar att duon satte fart på huset när de flyttade in!

– Vi är de enda som har en stor uteplats, med växthus och allt, så under pandemin har vi bjudit in alla som vill nyttja den för att grilla, fika och umgås. Vi har också haft vernissage och berättarstunder där, berättar Maja.

Hon och Michael blev ett par när de möttes både i jobbet på Umeå universitet och i den lokala sameföreningen Såhkie. Båda är av samesläkt, Michaels dotter Amanda Kernell är känd för filmen Sameblod som bland annat bygger på familjens, och andra samers, släkthistoria.

– Vi har mycket gemensamt. Vi sågs på jobbet och på kvällarna arbetade vi med sameföreningen och det samiska kulturhuset Tráhppie. Till slut sa det klick, skojar paret.

När de ställde till med bröllop förra sommaren stod grannarna självklart på gästlistan och det blev ett bröllop som de sent ska glömma.

– Först gifte vi oss borgerligt och när vi kom cyklande hem, efter en middag på stan, satt Vanja, Birgit och även grannen Barbro utanför huset och väntade med blommor och risgryn. De hade väntat jättelänge, eftersom de inte visste att vi skulle gå ut och äta direkt efter vigseln. Det var jättegulligt av dem, ler Maja.

Vanja återkommer gärna till minnen från bröllopsfesten på landet och berättar om ett härligt sommarkalas utomhus där Håkan bland annat spelade ”Räkna de lyckliga stunderna blott” och där det fanns jojkande artister, en inhyrd kock och dans natten lång.

– Håkan rockade loss ordentligt, han var nog den som dansade mest, säger Michael som själv genast – under glada skratt – utses till god tvåa av grannarna.

Längtar efter gemenskapen

Birgit, som inte är fysiskt med just denna gång säger att hon längtar efter gemenskapen. Snart kommer hon hem efter några veckor i Spanien.

– För mig blev grannträffarna extra viktiga eftersom jag miste min man ungefär samtidigt som pandemin slog till. Här kan vi ventilera svåra saker i stället för att sitta ensamma och grubbla. Jag har lärt mig så mycket om vad som hände under krigstiden vid finska gränsen och om samekulturen tack vare mina vänner, säger Birgit och berättar att det från början bestämdes att grannarna skulle ses varje måndag eftermiddag i ungefär en halvtimme.

– Men vi har nog aldrig haft kortare möten än två timmar. Nu har alla bytt nycklar med varandra, vi hjälps åt med att ta in posten, vattna blommor och hjälper varandra, säger Birgit och berättar att när Håkan övar på sin klarinett hemma hos henne väljer hon ibland vad han ska spela.

relationerIng-Marie och Lisbet har brevväxlat i 50 år: ”En livslång vänskap”

Birgit flyttade från Sundsvallstrakten till Umeå för att plugga till lärare. Hon bodde strax utanför centrala Umeå med sin man Hans Widding innan de flyttade till Öbackavägen för sex år sedan.

Fjällvandring med Mikael Niemi

Grannarna Maria Nilsson Blix och Håkan Ekblom som Birgit råkade knacka på hos är de som bott längst tid i huset. Maria flyttade in i sin lägenhet redan 2005, en tid efter att hon mist sin man i cancer.

– Jag bodde i Luleå, där jag jobbade som läkare och jag kände Håkan litegrann sen tidigare. Han och min man hade gått samma kurs i skapande svenska. När min man var som sjukast och hade en svår tid ställde Håkan upp för honom på ett jättefint sätt. Jag var knäckt väldigt länge efteråt och Håkan var ett bra stöd, säger Maria och berättar att när Håkan själv miste sin livskamrat ville hon återgälda det. Maria och Håkan började umgås och göra saker tillsammans.

– Då var jag redan på väg att flytta till Umeå. Jag behövde göra en förändring och det var här i Umeå jag pluggade till läkare, säger Maria och berättar att hon och Håkan fortsatte att hålla kontakten. Vänskapen övergick till ett distansförhållande och efter några år, när Håkan pensionerades, gick även hans flyttlass från Luleå till Umeå.

– Jag är uppvuxen mitt i Stockholm, men lämnade stan redan som 21-åring och flyttade aldrig tillbaka. Mitt och familjens flyttlass gick via Lund upp till Luleå, där jag var med och startade ortens högskola i början av 1970-talet.

Håkan berättar minnen från sitt liv, bland annat att han bott i kollektivhus och fjällvandrat med en känd författare från norr, Mikael Niemi, som han lärde känna via sitt engagemang i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Naturen är ett av Håkans stora intressen, vid sidan av musicerandet. Hans band ”The swinging grandpas” brukar spela vid olika tillställningar.

Efter reklamen: Se videon: Birgitta har tolv barn: ”Det finns alltid någon att dela glädjen med”

Charmen med kompisgrannarna är just att de har olika bakgrund och intressen, men ändå mycket som knyter ihop dem.

– Vi har olika bakgrund och det är spännande att ta del av varandras liv. Vi vet aldrig vad vi ska prata om, vi blandar och ger och det blir alltid intressant. Vi kan även tipsa varandra om saker, Birgit har inspirerat flera i gänget att ta vaccin mot bältros. Annars pratar vi aldrig om sjukdomar, säger Maja och konstaterar att gemenskapen i trapphuset har vuxit till något mycket större än de hade trott när de först kom på idén för att bryta isoleringen under pandemin.