Ing-Marie och Lisbet har brevväxlat i 50 år: ”En livslång vänskap”

Det är bara den åttonde, eller möjligen nionde, gången de ses. Trots att Ing-Marie Rasmusson och Lisbet Fransson har brevväxlat i 50 år går det snabbt att räkna antalet gånger de har träffats på riktigt.

– Vi är inte den sortens vänner. Det här är en annan typ av vänskap, säger Ing-Marie.

Fick svar från bästa kompisen

Det var hon som i slutet av 1971 svarade på en efterlysning i Hemmets veckotidning. Hennes mamma prenumererade på tidningen och på barnens sida hade en flicka vid namn Gina skrivit att hon sökte efter brevvänner. Den då tioåriga Ing-Marie nappade direkt och skickade i väg ett brev. I början av februari 1972 fick hon svar – från Ginas bästa kompis Lisbet.

– Gina hade fått så många brev att hon inte kunde svara på alla, så hon frågade om jag ville ha några. Jag läste igenom dem och valde två av breven, Ing-Maries och ett till, säger Lisbet.

När hon och Ing-Marie läser det allra första brevet – med ett porto på 65 öre mot dagens 13 kronor – så här 50 år senare ger det upphov till många och varma skratt.

– Du skriver att du är intresserad av hästar, barn och ”lite frimärken”. Men du var ju inte alls intresserad av frimärken, utan skrev det bara för att jag hade skrivit att jag var intresserad av det, säger Ing-Marie roat till Lisbet.

Skrev om killar och relationer

Efter den första trevande kontakten kom brevväxlingen i gång på allvar. Båda var flitiga brevskrivare och ett tag skickades ett brev i veckan mellan Ing-Marie, som bodde strax utanför Kalmar, och Lisbet utanför Helsingborg. I breven berättade de om sina favoritämnen i skolan, sina husdjur och vad de tyckte om att göra. Med tiden övergick breven mer till att handla om killar och relationer, konstaterar Ing-Marie.

– I tonåren var det väldigt många detaljrika beskrivningar av olika pojkar, i stil med ”vi gick förbi där han tränade och sen såg vi att han gick till kiosken, och sen tog jag bussen hem klockan 22.03”. Så där höll vi på mycket mellan 13 och 15 ungefär.

Men 1976 damp det ner ett brev i Ing-Maries brevlåda som var annorlunda än de andra.

– I brevet berättar Lisbet om allting som har hänt och så längst ner skriver hon ”P.S. jag har träffat en ganska snygg kille som heter Roland”. Och Roland är hon gift med än i dag!

Se också: Anneli bor i en husbil: ”Mår som bäst när vi är ute på rull”

Efter reklamen: Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

Följt varandra genom livets händelser

Genom åren har de två brevvännerna skrivit om allt det som livet bär med sig – förlovningar, giftermål, graviditeter, vardagen som småbarnsförälder, separationer, arbete och föräldrars sjukdom och bortgång. De träffades för första gången som trettonåringar och i sina dagböcker från tonåren har Ing-Marie skrivit att hon i Lisbet har fått en riktig vän och att hon är ”den enda som det går att snacka med”.

I vuxen ålder har de besökt varandra vid några tillfällen, men även om det är roligt att ses är träffarna bara en bonus. Det är breven som utgör grunden för deras vänskap.

– Det som är så speciellt med att vara brevvänner är att man vet nästan allt om varandra, samtidigt som man inte alls känner varandra på samma sätt som man gör med andra vänner. Jag har berättat saker för Lisbet som jag inte berättat för någon annan, speciellt i tonåren. Ändå vet jag inte alls hur Lisbet är som arbetskamrat eller hur hon är tillsammans med sina vänner, säger Ing-Marie.

Något speciellt med att skriva brev för hand

Att deras brevvänskap har hållit i hela fem decennier förklaras till stor del med känslan ett nyupptäckt brev i postlådan väcker.

– Jag blir jätteglad när jag öppnar lådan och ser att där ligger ett nytt brev. Jag hinner knappt komma innanför dörren innan jag har öppnat det för jag är så ivrig att läsa, säger Lisbet.

Också att skriva brev är speciellt. Därför brukar de två vännerna inte höras särskilt ofta via sociala medier, trots att de har kontakt där. Att sätta sig ner i lugn och ro med ett vackert brevpapper och penna är något av en högtidsstund som de båda värderar högt.

– När man sitter och pratar med någon får man mothugg eller blir avbruten direkt. Men när man sitter och skriver är det ingen som säger emot, utan man får skriva av sig i lugn och ro och komma till punkt. Man behöver aldrig vara rädd att det man berättar förs vidare, för vi känner inte varandras vänner. Även om någon skulle tjuvläsa breven gör det ingenting. Och det där gör att man blir öppen på ett annat sätt, säger Ing-Marie.

– Ett brev är på något vis så naket, det går inte att missförstå. Det går inte att ha ett visst tonfall i rösten, utan man skriver alltid väldigt öppet och ärligt. Man kan nästan se på stilen hur man mådde när man skrev, man ser om man varit ledsen eller stressad. Jag tror det är därför en vänskap håller så länge om den är i brevform, säger Lisbet.

”Hemskt att vi förlorat brevskrivandet”

Både hon och Ing-Marie tycker det är synd att brevskrivandet som kommunikationsmedel har fallit i glömska hos så många av oss. I dag går det mesta via datorn eller telefonen, vi skickar korta meddelanden och sms men verkar ha tappat lusten och orken att skriva långt och genomtänkt.

– Det är hemskt att vi har förlorat det här med brevskrivning. Det är någonting med eftertänksamheten i det, att man får tänka efter vilka ord man använder. Det behöver inte gå så snabbt, utan får ta tid och blir mer avskalat.

Kämpat med dyslexi

Lisbet hade det tufft på svenskalektionerna i skolan och har i vuxen ålder konstaterat att hon har dyslexi. Ändå har det aldrig hindrat henne från att skriva.

– Jag hade väldigt svårt för rättstavning i skolan. Det spelade ingen roll hur många gånger jag övade, det blev alltid fel ändå på provet. Men jag har inte känt mig hämmad av det. Nu märker jag att ju mindre jag skriver för hand, desto mer fel blir det. I mobilen och datorn finns ju rättstavningsprogram, så där går det automatiskt. Men när jag skriver brev får jag anstränga mig för att det ska bli rätt.

Olika ställen i livet

Under årens lopp har Lisbet och Ing-Marie många gånger konstaterat att de är väldigt lika – de delar åsikter och värderingar kring mycket. Samtidigt har deras liv ofta sett ganska olika ut. Lisbet gifte sig med sin Roland redan som 19-åring och fick sitt första barn året därpå, medan Ing-Marie pluggade vidare och bildade familj först några år senare.

– När Lisbet skulle gifta sig var jag 18 år, bodde hemma och var oerhört barnslig. Jag hade inte tagit körkort eller börjat jobba medan Lisbet och Roland hade varit ihop i flera år och hade ett helt annat liv. De fick barn långt innan jag ens hade börjat fundera på det. Lisbet har alltid varit mycket mer mogen än jag, men vi fortsatte att skriva ändå och för mig var det som att få inblick i en helt annan värld.

“Det blir som terapi”

För Lisbet har det under tuffa perioder i livet nästan varit terapeutiskt att få skriva av sig i breven till Ing-Marie.

– Många går till någon professionell och pratar av sig om olika saker. Ofta säger ju psykologen eller terapeuten inte särskilt mycket, utan det handlar om att själv få tala till punkt och få ur sig alla känslor. På samma sätt fungerar det när jag får skriva ett brev, det blir som terapi. Många gånger har jag skrivit till Ing-Marie när jag har varit deppig eller när det har varit jobbigt med barnen och bara att få ner det på papper har gjort att det har känts lite lättare.

Skickar presenter till varandra

Varje år skickar de två vännerna julklappar och födelsedagspresenter till varandra. Genom åren har både halsdukar, väldoftande tvålar, stickade vantar och goda chokladpraliner dykt upp i brevlådan. Små saker som betyder mycket.

– Nu senast fick jag ett par fina tofflor i ull som jag har på mig varje dag, säger Ing-Marie.

Tänker aldrig sluta skriva

Förra året fyllde både hon och Lisbet 60. De har båda hektiska jobb, fritidsintressen, familj och barnbarn som upptar mycket tid. Breven kommer inte särskilt ofta längre, men några gånger per år ser de till att få i väg några rader. Att de två betyder mycket för varandra går inte att ta miste på.

– Vi har en livslång vänskap, Lisbet är en av mina absolut äldsta vänner och det är ju väldigt speciellt. Det är inte många som har en person i sitt liv som vet så mycket om ens liv från det att man var tio år gammal. Till Lisbet kan jag skriva och berätta precis vad som helst, på ett sätt jag inte gör till andra.

Hur länge kommer ni att fortsätta skriva?

– Tills någon av oss dör. Så är det.