Fanny: Mina föräldrar förstod inte hur illa de gjorde mig – livet vände när jag fick en ny granne

Efter reklamen: Efter 11 års barnlöshet - då födde bästa vännen Hannahs barn

Det fanns redan en bror och en syster när jag föddes. De var båda ganska många år äldre, så även om jag växte upp med dem fick jag aldrig vara med. Jag var för liten.

De och deras kompisar var mina idoler, men för dem var jag den barnsliga lillasystern som de inte kunde bli av med fort nog. Mina föräldrar märkte aldrig något eller också brydde de sig inte.

Vi syskon bråkade mycket, och mor gav alltid mig skulden oavsett vem som startat det hela. Jag försökte förklara att min bror eller syster retat mig, men det hjälpte föga. Det var mitt fel. Alltid mitt fel.

När mina farbröder och fastrar fyllde år fick jag vara ensam hemma. Mina syskon var med kompisar och mina föräldrar sa att det inte var något barnkalas.

Varje gång kom de hem med en kartong med en tårtbit och småkakor och orden: ”Du kunde ha följt med för alla dina
kusiner var där.” Jag grät inombords men visade det aldrig.

Jag hade sällan egna kompisar. De försvann rätt fort till
andra, eftersom jag var tråkig att vara med. Jag var övertygad om att jag inte dög, att ingen ville vara med mig.

Läkarens ord förändrade allt

relationerAnna: Trodde att jag var i klimakteriet – då fick jag gravidbeskedet

Mina föräldrar förstod aldrig

Det var så jag växte upp och kom att förstå att livet är till för andra men inte för mig. Jag fick bara stå vid sidan av och se på.

Jag tror inte att mina föräldrar någonsin förstod hur illa de gjorde mig. De var aldrig elaka och de slog mig inte, men några kramar minns jag inte heller.

Jag växte upp och flyttade hemifrån. Började studera arkeologi på ett universitet i en större stad. På min första arbetsplats träffade jag mannen jag gifte mig med.

Ett enkelt borgerligt bröllop med två av hans vänner som vittnen. Jag längtade efter vit brudklänning och vigsel i kyrkan, men tyckte inte att jag var värd det. Det var för andra, inte för mig. Det kostade också för mycket.

Vi fick en son som föddes med en obotlig sjukdom och dog bara tre månader gammal. Jag grät aldrig. Min mor hade tidigt lärt mig att det är barnsligt att gråta.

Dessutom var det så livet såg ut, det var för andra men inte för mig, så på något sätt var det naturligt att vår son dog.

Min man var snäll och rar och gjorde allt han kunde för att hjälpa mig, trots sin egen svåra sorg över det förlorade barnet. Han fanns alltid där för mig.

Kände alltid att hon var "fel”

livsödenFörsummad som barn – men nu vågar Pernilla ta plats

Blev extraföräldrar

Bara några veckor efter begravningen flyttade Veronica in i grannhuset. Hon var ensamstående med tvillingflickor och dessutom hade hennes föräldrar flyttat till Singapore på grund av pappans jobb.

Vi fann varandra direkt och min man och jag blev extraföräldrar åt flickorna. För första gången i livet kände jag mig behövd, omtyckt och att jag hade en uppgift i livet.

Varje sommar åkte Veronica och flickorna, Sofia och Sanna, till Singapore och stannade en hel månad. Varje jul kom föräldrarna hit och då blev vi alltid medbjudna att fira jul med dem.

Efter bara ett par år träffade Veronica Stefan, en underbar man som hon gifte sig med.

När Sofia och Sanna var 14 år flyttade hela familjen till Singapore. Vi var ledsna, men vi höll kontakten, mest med brev och kort. Varje jul kom de till Sverige och vi firade jul med dem precis som förr.

När vi sparat ihop tillräckligt med pengar åkte vi och hälsade på dem i Singapore i en hel månad. Det blev vårt livs resa.

Jag är så glad att Veronica och hennes familj kom in i vårt liv och skänkte glädje och gemenskap. När det var som värst och jag inte visste om jag skulle orka kom hon och gav mening åt livet.