Försummad som barn – men nu vågar Pernilla ta plats

Efter reklamen: Se också: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Känslomässig försummelse kan vara en av orsakerna till att man går in i väggen som vuxen. Pernilla Elmquist, som drabbats av utmattning flera gånger, skriver om dysfunktionellt föräldraskap i boken Hel och ren.

Boken är också är en bild av en tidsanda.

”Dalta inte med flickorna”, säger mormor. ”Då blir de bara ohyfsade och bortskämda.”

På 60-talet uppfostras små flickor med hög hästsvans i sammetsband fortfarande till att synas men inte höras. Det är en bra bit kvar till 70-talets revolution av könsrollerna. I radhuset på Björnbärsgatan i Örebro tränas systrarna i hållning genom att balansera tjocka böcker på huvudet, även om det sker under visst fniss.

”Sluta larva er nu, säger mamma halvt på skämt, halvt på allvar. En flicka med stil kommer alltid vara populär. Hon ger mig skönhetsboken med en menande blick. Sen går hon ut och tittar till dillköttet. Jag går upp på mitt rum och skriver ’skönhetskväll’ varje söndag i min hästalmanacka.”

Pernilla kände alltid att hon var fel

Från radhuset i Örebro, och alla de andra orterna som tvåbarnsfamiljen bor i under 60- och 70-talen, får läsarna följa Pernillas alter ego ”Ellis” växa upp från flicka till ung kvinna – hela tiden med en växande känsla av att vara fel.

Ofta känner hon sig som familjens svarta får när hon reagerar starkt känslomässigt på något som sker. För vad har hon egentligen att vara olycklig över? Det fattas ju henne inget alls.

”Jag sväljer tårarna. Stryker bort snoret med handflatan. Vill inte att pappa ska märka att jag är ledsen när han har varit så snäll och köpt ett hus till oss. ”Snälla Ellis, gör inte så där, du kommer få uppnäsa, säger mamma och ser på mig med rynkad panna.”

De arga känslorna får ett eget namn: ”Äcklis”. Ellis lär sig att gömma undan henne, som i en grotta.

– I min familj var det extremt viktigt hur saker och ting såg ut. Mamma klädde oss nästan som dockor, jag och min syster i likadana klänningar, och hon var själv väldigt vacker, aldrig ett hårstrå fel. Utåt sett var det ett väldigt fint hem, bara de rätta designföremålen har jag förstått i efterhand. Både pappa och mamma var konstnärssjälar med god smak, berättar Pernilla.

Samtidigt var det ett öppet hem där våra kompisar alltid var välkomna, berättar hon.

– Mina föräldrar kunde ge mer komplimanger till dem än till sina egna barn. Jag fick ofta höra att jag hade så ”härliga” föräldrar, vilket de förstås också var! Pappa var ofta festens medelpunkt. Alla tyckte att han var så rolig när han sjöng sånger på låtsasryska. Men samtidigt var han väldigt rastlös och vi flyttade 9 gånger under mina första 14 år.

Just de ständiga flyttarna landet över är bland det första Pernilla reagerar på när hon själv blir mamma i början av 90-talet. Barn behöver ju trygghet. Hur kunde de frivilligt utsätta henne och systern för detta otrygga så många gånger?

hälsaMina styrde om sitt hektiska liv och hittade lyckan: ”Vill inspirera andra”

När hon konfronterar sina föräldrar, ”som att hoppa ut ur ett flygplan utan fallskärm”, så möts hon bara av oförstående, och långa listor över deras bedrifter.

”Jag har skjutsat dig till ridskolan och förhört dig på läxor. Jag gjorde kroppkakor, ringde till fröken, gick på klassmöten, hejade på vid skridskobanan, i skidspåret, i simhallen … Hon tappar nästan andan i sin iver att berätta om allt hon gjort för mig.”

Blev framgångsrik modell

Söta Pernilla blir dessutom ”upptäckt” och har en framgångsrik modellkarriär under 80-talet (bland annat som omslagsflicka för Året Runt), trots att hon redan från början avskyr branschen, sedan hon som 15-åring åkt till Frankrike och bott ensam med en äldre manlig fotograf som väldigt gärna tog närgångna nakenbilder av henne ...

– Hur kunde de bara släppa iväg mig på något sånt utan att kolla upp? undrar Pernilla i dag.

– Men de kunde aldrig erkänna att det fanns några brister i deras omdöme som föräldrar. Det är det som har gjort mest ont. Jag har fått stå ensam med skulden till våra relationsproblem och de har skyllt på att jag var så arg och besvärlig, berättar hon.

Som vuxen kämpar hon med återkommande utmattningar, och ett humör som går ut över de privata relationerna, samtidigt som hon på ytan har ett framgångsrikt liv.

Var med i Sveriges Mästerkock

När Pernilla lämnar modellvärlden sadlar hon om till journalist, men är också med i första säsongen av Sveriges Mästerkock 2011, där hon slutar på sjätte plats.

Hon startar efter det en food truck-verksamhet och skriver dessutom boken Nordic street food story & kokbok, som vinner priser.

– Prestationsångest, svartsjuka, raseriutbrott och känslan av ”något är fel på mig men jag vet inte vad” finns där genom allt. Först efter att jag skrivit klart boken inser jag att det jag har varit med om har ett namn, ”känslomässig försummelse”. För då hade jag fått hjälp av en ny terapeut, efter en ny utmattning, för att förstå mina egna mönster.

”Du är känslomässigt ensam, Ellis. Du har inte fått hjälp av dina föräldrar att sätta ord på dina känslor i svåra situationer. Du har hanterat dessa själv, när de borde ha hjälpt dig att reglera känslorna när de kom.”

I boken återger Pernilla en extra smärtsam barndomsepisod när klasskamraten Johan, den första riktiga kärleken, plötsligt dör i en trafikolycka. Föräldrarnas oförmåga att trösta är bedövande, och som vuxen har Pernilla fortfarande svårt att be om hjälp.

– I terapin fick jag bland annat övningar som ”när du äter middag med din man, be honom skicka saltkaret, ta inte det själv”. För mig var detta jättesvårt att göra!

samhälleNalini och Klara hjälper andra unga: Lägret är det bästa jag gjort

Steg för steg tar hon sig till en plats där hon vågar göra anspråk, lär sig verktyg för att hantera frustrationer, och hon vill kunna försonas med pappan, som hon hela tiden haft en sårig relation till.

– Mamma hade då gått bort i cancer, men med stöd från min terapeut försöker jag en sista gång att ställa frågor i ett brev till pappa som då fortfarande lever. Förstår han vad hans och mammas brist på att hantera sina egna känslor har gjort med mig och min självkänsla?

Det hon får som svar är ”det där är inget att rota i, släng det förflutna i en gammal säck, och har inte du också begått misstag i livet?”

– Om jag i stället hade fått höra att ”det här var inte okej, vi skulle ha tagit hand om dig och gjort dig trygg” så hade det verkligen betytt så mycket, förklarar hon.

Ingen av Pernillas föräldrar lever längre, och något riktigt bra avslut fick hon aldrig. Hon känner sig ändå tacksam över att hon tack vare sin terapi har kunnat lämna sitt känslomässiga fängelse.

– Mina föräldrar kom själva från varsin dysfunktionell familj, och saknade verktyg som föräldrar på grund av det. Sånt här rullar ju genom generationerna. Men för mig, som har två söner, känns det viktigt att verkligen göra jobbet nu. Jag har bestämt mig för att det här stoppar med mig, slår hon fast.

Psykolog: Många drabbas av utmattning

Pernilla är långt ifrån ensam. Psykologen Jenny Rapp känner igen tecknen för dem som växt upp med känslomässig försummelse.

Väldigt många patienter med utmattningssyndrom har utsatts för den sortens uppväxt i olika grad, berättar hon.

– Då får man exempelvis svårt för att reglera sina känslor. Eller så överanpassar man sig efter omgivningen och har svårt att säga nej.

Det man behöver göra för att läka är först att erkänna för sig själv vad man har varit med om. Upplevelser och minnen kan också behöva speglas, till exempel av en terapeut eller klok vän, som också kan bekräfta hur det har varit.

– Den här processen väcker förstås känslor. Man kan känna sig arg, men också ledsen, och sörja det liv man kunde haft. Så småningom kommer man till en fas där man också kan tycka synd om föräldrarna – man inser vilket högt pris de betalade för sin känslomässiga oförmåga, säger Jenny Rapp.

– Det är viktigt att själv bli hörd först. Man kan inte hoppa direkt till ”men hon hade det ju inte heller så lätt” för det blir också en form av överanpassning. Så småningom kan man landa i ett mer balanserat ”ja, mamma hade det svårt, men likafullt borde hon ha sett till att jag kände mig trygg och sedd.”

Om föräldrarna fortfarande finns i livet kan en genuint menad ursäkt vara läkande, hur sent den än kommer.

– Men då ska föräldern inte samtidigt utmåla sig själv som ett offer. ”Jag gjorde det bara för att mina föräldrar gjorde samma mot mig” är ingen riktig ursäkt, utan en bortförklaring. Många föräldrar har också ett behov av att förneka att det funnits någon brist, vilket är en primitiv försvarsmekanism när man inser att man förorsakat någon smärta fast man trodde att man gjorde sitt bästa, förklarar hon.

Olyckligt bryta kontakt med föräldrar

Att vuxna barn ”gör slut” med sina föräldrar är i dag något vi ser allt mer. Som psykolog tycker Jenny Rapp att det är en olycklig trend, om inte exempelvis övergrepp finns med i bilden. Att helt klippa banden skapar ofta sår för livet hos båda parter, menar hon.

– Men man kan behöva ta en paus. Och som barn kan man behöva vara jättenoga med sina gränser när man väl börjar umgås igen. Det kan finnas saker man inte delar med sig av, och man deltar kanske inte heller i vissa arrangemang. Relationen får bli på ett nytt sätt, där man tränar på att blir mer inifråndriven, i stället för utifråndriven, säger Jenny.

Hon fortsätter:

– När du har varit utsatt för känslomässig försummelse behöver du ofta träna på att vara mindre beroende av andras åsikt, och våga tro att du är värd en positiv relation där du också har motkrav på hur den andra personen beter sig, summerar psykologen.■