Anna: Jag trodde att jag var i klimakteriet – då fick jag gravidbeskedet

Efter reklamen: Det här är ofrivillig barnlöshet

Jag träffade min man när jag nyss fyllt 40 år. Jag hade levt som singel i hela mitt liv förutom några kortare romanser och aldrig bott ihop med någon.

Mats var frånskild och hade tre barn i tonåren. Jag hade börjat på nytt jobb och han var en av mina nya kollegor. Vi blev verkligen blixtförälskade.

Redan efter tre månader flyttade vi ihop. Det gick jättebra med Mats barn, vi kom överens fint och trivdes ihop. Det var så mysigt att äntligen få tillhöra och vara en del av en familj.

Vi köpte sedan hus för att börja om i något nytt och för att få mer utrymme så att två av Mats döttrar slapp dela rum.

Det här med egna barn hade jag aldrig tänkt så jättemycket på eftersom jag inte hittat min stora kärlek och det därmed inte varit aktuellt. När Mats frågade hade jag sagt att jag inte ville ha egna barn utan var nöjd ändå.

relationerAmanda: Blev på smällen med en bankrånare

Han protesterade inte eftersom han kände sig klar med den biten av livet. Men sedan kände jag för varje dag som gick att jag längtade mer och mer.

Tog mig inte på allvar

En dag frågade jag Mats vad han kände inför att försöka skaffa ett barn med mig och han log och sa att vi kunde skaffa en hund och strök mig över kinden.

Tanken på barn blev starkare och starkare hos mig men Mats tog det inte riktigt på allvar, och jag kände en stor sorg över det.

I smyg köpte jag ägglossningstest för att vi skulle kunna ha extra mycket sex just då. Till Mats sa jag att jag tog p-piller så att han kunde känna sig lugn.

Månad efter månad passerade. Inget resultat. Jag förbrukade hundratals tester av olika slag och fabrikat. Jag köpte en fertilitetsdator för att det skulle gå lät-tare, men även det utan resultat.

Jag började ge upp hoppet och tänkte att jag fick försöka vara en glad bonusmamma i stället. Om det inte blev av sig självt var det väl inte meningen att vi skulle få barn, tänkte jag och kände stor besvikelse.

När jag gick på cellprovskont­roll hos min gynekolog tog jag upp att vi inte blev gravida. Han sa att allt såg fint ut på ultraljudet av äggstockarna, men att det i 40-årsåldern blev svårare att bli gravid.

relationerVega: Jag kände mig övergiven när mamma blev gravid

Jag skulle precis gå när han frågade om jag ville prova ett ägglossningsstimulerande läkemedel. Jag svarade ja på en gång och kände ett litet hopp inom mig. Han förklarade att jag skulle ta läkemedlet i fem dagar varje månad. För att chansen skulle bli ännu bättre skrev han även ut en spruta som jag skulle ta i magen när jag hade tagit tabletterna.

Jag var full av förväntan när jag tog de första tabletterna och sprutan, och jag hoppades intensivt att det skulle fungera.

Att Mats inte ville ha fler barn struntade jag faktiskt i, nu tänkte jag bara på mig själv och min tickande biologiska klocka.

Gav upp

Första månaden blev det ett negativt resultat på graviditetstestet. Även andra. Och tredje. Då gav jag upp hoppet. Samtidigt som det var en stor sorg så kändes det skönt på ett sätt. Jag hade försökt nå min dröm men inte lyckats, förmodligen på grund av min ålder.

Jag hade tabletter och spruta hemma som jag skulle slänga, men tänkte att jag lika gärna kunde ta dem i stället för att låta dem kasseras.

Nästa månad kom inte mensen. Jaha tänkte jag, då har man kommit i klimakteriet också. Kanske var det därför jag inte lyckats bli gravid, att kroppen hade börjat förbereda sig för det.

Jag hade en tid för återbesök hos gynekologen. Jag sa att jag bestämt mig för att sluta försöka och berättade att jag nog hade kommit i klimakteriet eftersom mensen inte kommit.

Jag låg i undersökningsstolen och han gjorde ett vaginalt ultraljud för att se att äggstockarna var som vanligt efter behandlingen.

Gynekologen stannade upp ett tag, knappade på apparaten några gånger och ändrade läge på några knappar. Så plötsligt vred han monitorn åt mitt håll så att jag kunde se ordentligt och så sa han:

– Du är inte i klimakteriet, du är gravid!

Hjärtat slår så fint och du är i början av vecka 9.

Tårarna började rinna. Tiden stannade och lyckan tog över helt och fullt.

Och jag hade tur: Mats blev överlycklig när jag berättade att jag ”råkat” bli gravid. I dag är vi världens lyckligaste föräldrar till den underbaraste och sötaste dotter man kan tänka sig. Nu känns äntligen livet komplett.