Vega: Jag kände mig övergiven när mamma blev gravid

Efter reklamen: Se också: 6 saker föräldrar gör – som tonårsbarnen hatar

Jag kan inte minnas att jag har bott tillsammans med både min mamma och min pappa, för jag var bara ett och ett halvt år när de gick isär. Min pappa flyttade ihop med Beatrice, som redan hade tre barn.

Jag var skriven hos min mamma och var mest hos henne, men jag var regelbundet hos min pappa på helgerna. Både Beatrice och hennes barn var snälla, men jag kände mig alltid som en gäst och ibland saknade jag mamma.

De första åren efter separationen från min pappa hade min mamma ingen pojkvän, och letade nog inte heller efter en. Hon och jag hade det otroligt bra tillsammans, och jag njöt av att vara ett tillsammans med henne, för så kändes det.

– Det är vi två! sa jag ofta till henne, och så kramade mamma mig och bekräftade att, ja, precis så var det.

Min mamma blev gravid

Strax före min konfirmation träffade mamma Peter, som var fem år yngre än henne. Jag kunde märka att mamma var lite nervös för att jag skulle bli svartsjuk på Peter eller känna mig övergiven, men så var det inte. Även efter att Peter hade flyttat in hos oss kände jag att jag och mamma var ett, precis som innan.

Peter arbetade mycket, men eftersom han var så kär i mamma gjorde han också allt för att få en bra relation till mig.

– Det är vi två! sa jag ibland, och då log mamma och sa att det var det verkligen, även om det nu mest var för skojs skull som jag sa det.

När jag var 16 år blev mamma gravid, 41 år gammal. Mamma berättade om graviditeten för mig, och var noga med att säga att det inte skulle påverka vår relation.

– Jo, det kommer det, sa jag. Låt bli att ljuga om det!

Jag smällde med dörren och satte mig och grinade på mitt rum. Jag kände mig ensam och övergiven. Mamma, Peter och bebisen skulle självklart bli en liten kärnfamilj, och jag skulle hamna utanför.

Medan tårarna rann ritade jag en skylt där det stod ”Det är vi två!” När den var färdig rev jag den i tusen bitar som jag kastade ut genom fönstret så att vinden kunde ta dem.

relationerMona: Jag fick inte ha någon kontakt med min syster

Ville inte träffa min bror

Månaderna gick och mammas mage växte, och mitt humör svängde allt mer. Jag tyckte att min mamma var för gammal för att vara gravid. Hon kräktes, svullnade upp i kroppen och orkade ingenting. Peter flög runt som ett yrväder och försökte hjälpa henne, och det var olidligt att se.

Det var en liten pojke som mamma väntade, och han föddes fem veckor för tidigt. Jag hade ingen lust att träffa honom, men mormor övertalade mig att åka med henne till sjukhuset efter födseln. Det var på hösten 2019.

Jag vill inte säga att något mirakel inträffade när jag höll röda och rynkiga lilla Leo ­första gången, men överraskande nog kände jag en väldigt stark beskyddarinstinkt.

Mamma kunde inte amma honom, och det blev ofta jag som gav honom flaskan eller bytte på honom. När Leo började le och se skillnad på människor blev jag snabbt hans favorit.

Först tyckte mamma och Peter att de var gulligt, men efter ett tag blev det så uppenbart att de tröttnade. Ofta var det bara jag som kunde trösta Leo. Mamma och Peter började kalla mig för Klistersyrran, eftersom han alltid var som fastklistrad på mig.

I efterhand kunde jag inte förstå mina känslor under min mammas graviditet, för Leo var ju min lillebror. Honom ville jag ha för alltid, och vår relation kommer alltid att vara något speciellt.

I dag har jag flyttat hemifrån, men jag åker ofta hem och hälsar på. Då springer Leo och möter mig. Han släpper mig inte förrän det är läggdags, och då är det också jag som får natta honom.

Nu är det jag och Leo som är ett, och han säger:

– Det är vi två! till mig.

– Precis! svarar jag då.