Evelina: Min sambo blev aggressiv – när jag berättade att vi väntade barn
Conny och jag hade varit tillsammans i nästan fem år när jag upptäckte att jag var gravid. Det var inte alls planerat, men ändå blev jag glad, för vår relation var stabil och kärleksfull och vi hade till och med talat om att gifta oss.
Vi hade visserligen aldrig talat om att skaffa barn men vi hade heller aldrig sagt att det var otänkbart. Så naturligtvis trodde jag att även Conny skulle bli glad, men när jag berättade för honom fick jag minst sagt en chock. Han blev allt annat än glad och ställde sig helt frågande till hur något sådant kunnat hända.
Jag varken kunde eller ville tro att han menade allvar så jag började skämta med honom om biologilektionerna i skolan, men han blev inte gladare för det. Han var tvärtom både arg och upprörd och anklagade mig för att ha struntat i mina p-piller med flit.
Jag kunde knappt tro mina öron. Hur kunde han anklaga mig för något sådant? Efter så många år tillsammans kände han väl mig bättre än så? Jag medgav att jag kunde ha glömt ett piller – sånt kan hända den bäste – men jag påminde honom också om att jag haft maginfluensa vid ett tillfälle, och att jag mycket väl kunde ha kräkts upp pillret då.
Trots reaktionen trodde jag ändå att han skulle lugna ner sig när beskedet sjunkit in lite mer. Vi älskade ju varandra – det var i alla fall vad jag trott.
Men vårt förhållande knakade allt mer i fogarna. Ändå kunde jag inte tänka mig att han ville att jag skulle ta bort vårt barn, men det var just vad han ville. Eller, rättare sagt, krävde. Det var det enda hederliga, menade han, eftersom jag hade ”lurat” honom.
Själv ville han inte ha barn överhuvudtaget, förklarade han, varken med mig eller någon annan. Och han tänkte definitivt inte ta något ansvar för en unge som ”pådyvlats” honom.
De där orden gjorde fruktansvärt ont. Jag insåg att jag inte alls kände mannen jag levt med i fem år. Han älskade mig inte, det kunde han ju inte göra när han resonerade så där, och jag förstod där och då att jag inte längre kunde fortsätta älska honom heller. Han var en främling för mig.
Men göra abort? Nej, det tänkte jag absolut inte göra. Jag var redan en bra bit över trettio och jag hade ingen aning om vad framtiden kunde tänkas bära med sig – dessutom ville jag ha barnet.
När jag förklarade att jag tänkte föda vårt barn oavsett vad Conny tyckte och tänkte blev han ursinnig. Han skrek och vrålade och jag var till och med rädd att han skulle slå mig, och jag visste att vårt förhållande var över.
Vi bodde ihop, men lägenheten var min och Conny hade fortfarande kvar sin egen, och därför sa jag helt sonika åt honom att ta sina grejer och bege sig hem – och inte komma tillbaka.
Jag var fullkomligt knäckt efter vår separation. Jag hade verkligen trott på vår kärlek, trott att vi skulle tillbringa resten av livet tillsammans, och så visade det sig att frukten av vår kärlek – ett litet barn – fick honom att vända helt om och bli en annan person.
Inte blev det bättre av att hans familj och vänner, ja även vissa av våra gemensamma vänner, började ringa till mig och anklaga mig för att ha lurat in Conny i familjefällan, som de kallade det.
Vissa av dem bad och bönade, andra hotade, men innehållet var detsamma: Jag var en ansvarslös människa som inte förtjänade en man som Conny och om jag inte gjorde abort skulle ingen av dem någonsin tala med mig igen.
Jag hade aldrig känt mig så ensam och ledsen i hela mitt liv. Var det så här det skulle vara att vara gravid? Skulle ett litet oskyldigt barn betraktas som något ont och hemskt?
Under ett par veckors tid visste jag varken ut eller in. Kanske borde jag göra abort ändå, det verkade ju vara vad alla tyckte var det rätta. Och var det verkligen bra att föda ett barn som ingen annan än jag skulle välkomna till världen?
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Hade jag inte haft stöd av mina föräldrar och ett par väninnor vet jag inte vad som hade hänt.
Men allt eftersom tiden gick, och min mage växte, fann jag också allt större tröst i det nya lilla liv som växte inom mig. Jag brydde mig inte om att jag skulle bli ensamförälder redan från början, jag visste att jag var fullt kapabel att ta hand om ett barn själv.
Visst kändes det tungt att barnets pappa inte ville vara delaktig, men kanske skulle han ändra sig en dag när vårt barn var fött.
Lilla Julia föddes en vacker vinterdag. Conny var fortfarande lika avogt inställd, men jag hade min bästa väninna med mig på BB och jag kände en outsäglig lycka över att få hålla min lilla flicka i mina armar.
Samtidigt kände jag förstås också sorg över att Conny skulle missa den lycka som ett nyfött barn innebär, och jag beslöt mig för att göra ett sista försök att kontakta honom.
Hur han än burit sig åt hade han rätt att få veta att han blivit pappa, tyckte jag, så jag talade in ett kortfattat meddelande på hans telefonsvarare.
Dagen därpå fick jag en smärre chock när han plötsligt dök upp på BB-avdelningen. Med sig hade han en enorm bukett blommor och en liten rosa sparkdräkt och han såg både förlägen och skamsen ut. Men när han fick hålla i lilla Julia sprack hans ansikte upp i ett lyckligt leende.
Jag var fortfarande skakad över det som skett mellan oss men medan han besökte mig på BB pratade vi en hel del, och det kändes som om han någonstans ändå kommit till sans.
Han sa att han ville vara en del av vår dotters liv och att han skämdes över sitt beteende.
Min kärlek till Conny hade somnat in och den gick inte att återuppväcka. Men det var egentligen inte viktigt. Vad vi däremot behövde var tid att hitta tillbaka till en balans där vi kunde vara vänner.
Jag hade svårt att lita på honom efter det han utsatt mig för, men jag var villig att försöka för Julias skull, och vi gick gemensamt i familjeterapi under en lång tid. Det var oerhört läkande och lärde mig mycket och idag vet jag att Connys reaktion inte är så ovanlig som jag trodde då.
Han blev livrädd över tanken på allt ansvar föräldraskap innebär, och ville till varje pris slippa, och han kunde inte tänka klart. Han hade stängt ute alla känslor, skaffat sig ett ogenomträngligt pansar, och vägrat att ta till sig det nya liv han skapat.
I dag, sju år senare, är han lika lycklig som jag över att jag valde att föda vårt barn. Och trots att vi inte längre är ett par är vi väldigt goda vänner och delar på vårdnaden om Julia.
Julia har alltså, trots allt som hände innan hon föddes, fått förmånen att växa upp både med en mamma och en pappa och det är det viktigaste av allt.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]