Eva: Jag valde karriär framför barn
Jag och min man Mats jobbade på ett stort reklamföretag. Det var spännande och intressant med mycket resor, men också stressigt och krävande. Men vi trivdes och våra löner var mer än bra.
Vi bodde i en stor fin lägenhet mitt i stan och satsade på exklusiva designmöbler, tyckte det viktigt att ha en vacker och bekväm bostad efter intensiva arbetsdagar. Många av våra barndomsvänner från byn förvånades. De förstod inte att vi ibland var tvungna att sova över på jobbet för att vara till hands. Nu efteråt kan jag inte fatta att vi gick så helt upp i vårt arbete. Men vi drogs med utan att reflektera.
Det var aldrig aktuellt att skaffa barn. Det passade inte i vårt hektiska liv. Företaget ville inte ha någon som ägnade sig åt småbarn i stället för jobbet, det förstod vi. Vi diskuterade det knappast ens, vi ville vidare i karriären.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Ett varnande exempel
Jag minns att mamma försökte prata med mig, men jag kunde inte skaffa barn för att hon ville bli mormor. Min allra bästa vän på jobbet valde att föda barn. Hon fick en liten flicka. Hon halkade efter lönemässigt och när hon återkom kunde hon inte ställa upp fullt ut. När förskolan ringde för att flickan snorade måste hon lämna jobbet oavsett vad hon höll på med. Hon blev helt enkelt utanför och valde att söka sig till en annan arbetsplats. För mig var hon ett varnande exempel hur illa det kunde gå när man blev mamma. Nu har det gått många år och jag har lämnat företaget. Det blev för slitsamt. Idag har jag ett betydligt lugnare jobb med fasta arbetstider och ingen övertid. Det är inte lika lönsamt och spännande, men det ger mig tillfredsställelse. Jag hinner med och vet att jag utför ett bra jobb.
Tyvärr lämnade Mats mig för en yngre kvinna. Det var en mycket smärtsam process. Jag ville inte skiljas. Jag tyckte att vi hade det bra, men det tyckte tydligen inte Mats.
Så här i efterhand kan jag se att vi inte tillbringade så mycket tid tillsammans. Vi levde ganska ytligt var för sig och hade inget riktigt vardagsliv ihop. Vi åt ute på restaurang ibland, men väldigt sällan hemma. Vi lagade aldrig mat tillsammans. Nu sitter jag här ensam och äter middag vid mitt köksbord. Jag har flyttat till en mindre lägenhet, vad skulle jag med en stor och lyxig våning till?
En stor saknad
Häromdagen träffade jag min gamla kollega tillsammans med sin dotter och sitt barnbarn. De verkade ha en så fin relation och jag kände hur jag saknade deras gemenskap.
Hon berättade att hon fått ytterligare en flicka och hon var så glad och stolt. Barnbarnet gav sin mormor blöta pussar och kröp upp i hennes knä. Då kände jag en stor saknad. Vid 49 års ålders inser jag att jag valde fel. Jag valde jobbet och pengarna framför det som är viktigaste av allt: barn. Nu är jag ensam. Jag skulle kunna ha haft en familj. Jag skulle kunnat få gemenskap och kärlek. Men jag vägrar att vara deppig och bitter. Jag söker aktivt en ny man i mitt liv, gärna en med barn.Om jag någon gång kommer att leva med en man igen, ska jag ge förhållandet tid och omtanke. Jag ska prioritera människan – inte karriären och pengarna.