Emmy: Min pappa och syster frös ut mig
Det kom naturligt för Helena, medan jag blev utfryst.
Fram tills att jag var elva år bodde min två år äldre syster Helena och jag tillsammans med båda våra föräldrar.
Vi hade haft en bra och trygg barndom, men vår mamma hade alltid varit ensam med ansvaret för oss barn och för att få allt praktiskt att fungera hemma. Vår pappa hade å andra sidan alltid varit mer som ett stort barn än en vuxen figur i våra liv.
Pappa gillade serietidningar och att bygga med lego
När min pappa kom hem från sitt arbete som it-tekniker spelade han datorspel på sitt kontor. När min mamma ropade att middagen var klar satt han med hörlurar på och ropade att han var mitt i ett spel. Ofta åt han först när vi andra var klara.
Han tog aldrig disken eller hjälpte till med läxläsning. Dessutom tillbringade han helst sina helger med att fördjupa sig i sin passion för serietidningar, fantasyfilmer och att bygga med Lego.
Det enda sättet för oss att få vår pappas fulla uppmärksamhet var genom att visa intresse för hans intressen. Medan Helena från tidig ålder hade börjat engagera sig i dessa intressen tillsammans med vår pappa, hade ingen av dem intresserat mig.
Jag hade däremot dansat sedan jag var sex år, något som aldrig hade intresserat min pappa det minsta. Min mamma hade fått tvinga honom för att få honom att gå och se mig dansa på träningar och tävlingar.
Medan min syster och pappa hade sina gemensamma intressen hade jag alltid varit mycket närmare min mamma. Hon hade alltid lyssnat på mig på ett annat, mer empatiskt och tålmodigt sätt än min pappa. När jag ville fråga eller berätta något för honom reagerade han ofta som om jag störde honom i något mycket viktigt.
Skilsmässan förändrade allt för mig och min syster
Under hela min barndom hörde jag ofta min mamma försöka uppfostra min pappa, men när jag var elva år kastade hon in handduken och gav upp att få honom att ta ansvar hemma. Det var också hon som talade för dem båda när de berättade för Helena och mig att de skulle skiljas.
Min pappa gjorde inga protester. På något sätt var han kanske faktiskt lättad över att slippa bli störd av min mamma. Men för Helena och mig innebar skilsmässan ett avbrott i vår trygga, bekanta vardag.
Även om min pappa som sagt aldrig hade varit särskilt närvarande i mitt liv älskade jag honom fortfarande och ville inte vara utan honom i framtiden.
Han flyttade till en trea, inte långt från det radhus där vår mamma stannade. Nu tyckte han att Helena och jag kunde få varsin nyckel och komma och gå som vi ville.
Vår mamma insisterade dock på att vi skulle bo varannan vecka hos henne och varannan hos pappa. Hon ville få honom att ta större ansvar för oss – och förhoppningsvis växa med det.
Jag kände mig ensam och osynlig hemma hos pappa
Under pappaveckorna fortsatte Helena och pappa att engagera sig i alla sina gemensamma intressen och det var nästan omöjligt för mig att få deras uppmärksamhet – om jag inte själv började bygga med Lego eller satte mig i soffan och tittade på en film.
Om jag försökte prata om något annat än det som intresserade dem blev jag tystad. De pratade bara över mitt huvud och skrattade åt interna skämt.
Det var som om de blev närmare sammanflätade av skilsmässan medan jag å andra sidan kände mig mer och mer utanför. Jag tillbringade veckorna hemma hos vår pappa ensam på rummet, om jag inte åkte hem till en vän efter skolan.
Under mammaveckorna saknade Helena vår pappa, medan jag fick ont i magen när vi skulle hem till honom igen. Jag saknade tryggheten att vara hemma hos min mamma. Hon kunde också känna på sig om det var något som grämde mig.
Men först när hon frågade mig rakt ut insåg jag att jag egentligen kände mig fruktansvärt osynlig och ensam hemma hos min pappa.
När min mamma talade med honom om problemet avfärdade han det. I hans värld var det jag som valde att inte vara med honom. Helena höll med honom. Det var inte de som höll mig utanför. Det var jag själv som drog mig från dem. Jag låg ju alltid bara och surade på rummet.
Det var faktiskt också rätt. Jag hade fortfarande ingen aning om hur jag skulle känna mig som en del av deras gemenskap.
De gjorde narr av mig när jag hade lagat mat
Ett annat problem var kosten hemma hos vår pappa. Han åt aldrig frukost, så det var upp till oss att ta hand om det. Medan Helena började hoppa över frukosten hemma hos honom köpte jag själv mat för att kunna göra frukost.
Helena bad istället om pengar för att köpa något under rasten, och då gav han pengar till henne. Men vad hon levde av intresserade honom inte.
Visst älskade jag pizza, burgare, pommes frites, korvbröd och kebab själv, men det började smaka mindre gott i längden. Samtidigt gjorde allt fett och salt mig tung och uppblåst. Jag föredrog något som gav mig mer energi. Men middagen hos min pappa bestod nästan alltid av hämtmat som han serverade direkt på soffbordet framför tv:n.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När jag efterfrågade en mer varierad kost gav min pappa mig pengar så att jag själv kunde handla efter skolan och laga middag efter min egen smak.
Efter att ha handlat såg jag fram emot att äntligen kunna bidra med något till gemenskapen hemma. Men när jag hade dukat bordet fint i köket och ropade på min pappa och Helena, rynkade de på näsan och pikade grönsakslasagnen.
De himlade unisont med ögonen och skrattade hånfullt, samtidigt som de båda efterfrågade kött och skämtade om ”kaninfödan”.
Efter att ha talat med min mamma försökte hon prata med min pappa om problemet. I hans värld var lösningen enkel. Han gav mig min egen hylla i hans kylskåp. Här kunde jag köpa och lägga den mat jag själv ville äta, medan han och Helena fortsatte att äta det de gillade bäst.
Sedan retade de mig dagligen för att jag var hälsofanatiker medan de satt axel mot axel i vardagsrummet, öppnade sina rykande varma pizzakartonger och tittade på ännu en fantasyfilm på tv:n.
Jag flyttade hem till mamma på heltid
Allt oftare gick jag hem till min mamma efter skolan och stannade där för att äta. Jag åkte bara hem till min pappa för att sova. Samtidigt försökte min mamma gång på gång få min pappa att ta sitt ansvar, men utan framgång.
Efter ett år där jag mer eller mindre hade fått lov att sköta mig själv hemma hos honom gav jag upp att bli en större del av hans liv.
Min mamma följde med mig hem till pappa och hjälpte mig att förklara för honom varför jag framöver skulle bo hos min mamma på heltid. Han opponerade inte. Han sa att det var mitt val. Jag hade fortfarande en nyckel och kunde komma och gå som jag ville, men han gjorde inget för att själv hålla kontakten med mig.
Inte långt därefter valde Helena att bo hos vår far på heltid. Min mamma försökte prata henne ur det. Mest av oro för Helenas fysiska form och symbiotiska förhållande till vår far. Men Helena var tillräckligt gammal för att själv bestämma. Hon stod fast vid att flytta hem till honom.
Pappa kommer nog aldrig att intressera sig för mig
När Helena de kommande åren kom hem till oss verkade hon ofta trött och blek. Hon behövde bara koppla av och vara själv, sa hon.
Min mamma försökte komma närmare henne och få henne att prata om hur hon egentligen mådde. Varje gång drog jag mig tillbaka till mitt rum, för jag kände att min syster behövde vara ensam med vår mamma.
Trots min sporadiska kontakt med min pappa insåg jag att min syster bara skulle fortsätta få hans odelade uppmärksamhet så länge hon var intresserad av samma saker som han. Det var det lim som band dem samman.
Vår pappa hade inte ett mer uppriktigt intresse för henne och hennes liv än för mitt. Deras förhållande handlade uteslutande om honom själv.
I dag, när jag är 22 år, har även Helena flyttat hemifrån. När vi träffas med min pappa beter de sig fortfarande som om de är likasinnade lekkamrater. Min närvaro märker de knappt. Men när vi träffas med vår mamma kan vi tre prata mer vuxet om vad som pågår i våra liv.
Att vår pappa någonsin kommer att bli intresserad av det tvivlar jag tyvärr på. Han är alltför omogen och självupptagen för att intressera sig för någon annan än sig själv. Men jag hoppas fortfarande att Helena och jag över tiden kan få en närmare relation.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]