Emmas kärlek fick cancer: ”Vi gifte oss på dödsbädden”
Pär bad henne lämna honom. Men hon stannade kvar vid hans sida till sista andetaget.
Första gången Emma Lidbom la ögonen på Pär var nyårshelgen 2013. Vilken snygg kille, tänkte hon då.
Nästa gång deras vägar korsades var på ett läger med Svenska Dobermannklubben. Pär och Emma hade hundintresset gemensamt och det råkade sig så att hennes tränare från Härnösand var arrangör.
Se också: Jennys hjärta stannade i duschen – sambon räddade hennes liv
– Jag kom fram till Tångared på kvällen, trött efter bilresan från Örnsköldsvik. Övriga deltagare hade redan börjat grilla och när jag fick syn på Pär satte jag mig bredvid honom.
Det kändes självklart på något vis, säger Emma, som drogs till honom som en magnet. Deras personkemi var elektrisk. De hade samma sorts humor, skrattade och babblade oavbrutet och hade bara ögon för varandra.
Väl tillbaka i Örnsköldsvik kunde Emma inte sluta tänka på Pär. Hon bara måste ta reda på om han kände som hon. Efter att ha kontaktat honom om bilder från lägret som hon ville publicera på sociala medier påbörjades en trevande telefonromans.
Han bekände att han var intresserad. Hon hade konstant fjärilar i magen. Efter tre veckor for hon ner till Västerås – och sedan den dagen var de oskiljaktiga.
– Det kändes så rätt. Vi kunde vara oss själva till hundra procent, det var som att vi var menade för varandra.
– Efter en tids pendlande började vi prata om att flytta ihop. Det blev jag som fick flytta eftersom han har två söner. Jag tvekade lite att lämna Norrland…men en vän sa åt mig ”bara åk Emma, man lever bara en gång”. Och han hade ju rätt. Jag var jättekär, allt skulle ordna sig!
De började söka efter en gemensam lägenhet och sista helgen i november flyttade de in i en vindsvåning i Sala. Framtiden såg lovande ut. Emma pendlade fortfarande till Ö-vik på grund av jobbet, men planerade att säga upp sig.
Allt började med ett anfall
En eftermiddag fick hon ett oroväckande samtal från Pärs väninna Lotta.
Hon berättade att Pär förts till intensiven. Han hade fått ett anfall när de varit och handlat och beskrev hur hans ena ansiktshalva plötsligt knöt sig i en konstig grimas, innan det släppte. Minuten efter hände det igen. Då ringde någon 112.
– Jag fick panik och kände att jag snabbt måste åka till Pär. Han hade klagat på huvudvärk och sagt att det smällt till i huvudet när han bytte däck på bilen. Jag blev såklart jätteorolig, säger Emma som genast informerade sin chef om läget. Sent samma kväll åkte hon till Västerås och morgonen därpå fick hon träffa Pär, som satt upp i sjuksängen, förlamad på sin vänstra ansiktshalva. Han var uppenbart medtagen och ledsen.
– Han sa det rakt ut: det är en hjärntumör, min mamma dog ju av det. Stick Emma, lämna mig medan du kan…
Emma minns chocken, orden kändes som ett knytnävsslag i magen. Samtidigt fylldes hon av en stark övertygelse. Han var hennes livs kärlek. Hon skulle aldrig överge honom, vad som än hände.
Pärs egenställda diagnos var inget som läkarna kunde bekräfta. Däremot konstaterades att det inte var en stroke. För att få mera klarhet beslutade man att han skulle läggas i respirator och sövas för att låta hjärnan vila.
Dagen efter väcktes han för att föras till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Emma skrattar till när hon berättar hur hon och Pärs ex och tillika modern till hans barn – som också vakat på sjukhuset och som hon inte kände – tittade på varandra; ska vi åka?
– Jag befann mig plötsligt i skarpt läge där jag måste förhålla mig till hans ex. Men vi kom bra överens. Allt handlade ju om Pär nu. Det var överhuvudtaget en väldigt speciell situation. Att inom loppet av några dagar i kris för första gången träffa min pojkväns vänner och familj…
På Akademiska togs en rad nya prover, samtidigt som Pär fick nya anfall. Oron över vad proverna skulle visa överskuggade allt, även om hon försökte hålla modet uppe. Så kom kallelsen till mötet hon bävat för.
– Jag förstod att det var allvarligt, att vi skulle få ett tungt besked. Stämningen i rummet var spänd. Så vände sig läkaren mot Pär och berättade utan omsvep att de funnit en elakartad tumör i hans hjärna. Pär bröt ihop, medan jag febrilt famlade efter en plan, något att klamra sig fast vid. Det fanns ingen plats för mina känslor just då, säger Emma sakta.
Pär opererades framgångsrikt i början av januari, kirurgen hade fått bort all elak vävnad. Men vilken typ av tumör det rörde sig om skulle de få besked om senare.
– Lättnaden går inte att beskriva, jag hade suttit som på nålar i väntan på att operationen skulle bli klar. Nu fick jag äntligen träffa Pär, som verkade lite omtumlad och surrade om allt möjligt. Men han levde, det var huvudsaken, säger Emma och berättar att redan en vecka senare var Pär redo att skrivas ut. Han hade återhämtat sig snabbt och ville komma hem.
Tumören var obotlig
Kunde det vara så väl att han nu var på bättringsvägen? Att allt skulle bli bra? Han var ju ung, inte ens fyllda 40.
Beskedet de fick av den behandlande läkaren några veckor senare var förkrossande. Provsvaren visade obotlig, aggressiv glioblastom.
– En avgrund öppnades sig, allt rasade. Obotlig cancer. En dödsdom. Läkaren var ändå hoppfull och menade att Pär kunde leva 10-15 år med sjukdomen. Och ja, då kändes det plötsligt som att vi kunde skjuta fram döden, att det inte var så farligt. Tio år är egentligen ingen lång tid, men för oss betydde det en gemensam framtid och att vi kanske skulle kunna bilda familj, säger Emma, som dock kände sig lite skeptiskt till prognosen.
Så hon sökte information om glioblastom på nätet och fann att överlevnaden var något år eller två.
Emma tystnar. Hennes dobermann Dixie morrar lågt. Pockar på uppmärksamhet. Hon är till åren nu, har en del krämpor. Men Emma vill inte tänka på den dag då hon kanske måste ta bort sin hund. Lika lite som hon ville tänka på Pärs dystra prognos.
– Det var inget vi pratade om. Jag vet inte om han visste. Men jag kände att det var upp till honom att ta upp det om han ville. Det gjorde han aldrig. Vi försökte i stället tänka positivt och ta vara på varje ögonblick, säger Emma och beskriver en vår och sommar som trots allt gick i glädjens och hoppets tecken.
Ville skaffa barn
Pär strålades och fick cellgifter och mådde allt bättre. De fiskade och badade, träffade hans barn och åkte på hundläger.
– I augusti frågade han om vi inte skulle skaffa barn. Men jag tyckte att vi skulle vänta lite. Jag hade ett timvikariat och med fyra hundar skulle de bli svårt. Nu förstår jag att han i det ögonblicket kände att allt var möjligt.
Några veckor senare fick han problem med vänster fot. Vi trodde han hade drabbats av droppfot, men en skallröntgen visade en ny tumör på hjärnan, som påverkade foten. Vi fick också veta att den andra tumören hela tiden hade varit aktiv. Vi trodde att den var borta.
Emma skakar sakta på huvudet.
Mardrömmen var inte över. Förlamningen steg högre upp i takt med att tumören växte. Pär ville inte vara inlagd så de försökte klara sig hemma. Han hasade sig fram med hjälp av en köksstol och behövde hjälp med det mesta. Emma var slutkörd, men kämpade för Pärs skull.
Nu kom motgångarna slag i slag. En plötslig och sprängande huvudvärk visade sig vara tumören som spruckit. På intensiven fick familjen chockbeskedet att Pär kanske inte skulle överleva natten. Men mot alla odds repade han sig så pass att han kunde opereras.
Det blev ett fint farväl av det som varit vårt liv
– Vid det laget var jag ett vrak, jag kände att jag orkar inte mer nu, säger Emma, som inte vet varifrån hon fick kraften att ändå fortsätta kriga för Pär.
Men hur mycket hon än slogs blev han bara sjukare. Till sist blev det ohållbart att vårda honom hemma och han fick en plats på hospice.
– Det kändes som ett svek, eftersom han ville vara hemma. Men det var det bästa för honom och han tog det med jämnmod.
– Vår sista natt i den gemensamma sängen höll han ömt om mig och strök mig sakta över ryggen.
Det blev ett fint farväl av det som varit vårt liv, säger Emma och berättar med grumlig röst om hur de under hösten hade planerat att gifta sig. Hon skulle ha en svart klänning, deras favoritfärg. Ringar var köpta. Nu var det oåterkalleligt för sent. Men när hon för en sköterska på hospicet nämnde att de velat gifta sig, utbrast hon; jamen, det är väl klart att ni kan gifta er här!
Dog under bröllopsnatten
Emma lyser upp vid minnet av hur hon flängde iväg för att få hindersprövning hos Skatteverket – när hon berättade läget för tjänstemännen gick det snabbt. Hon hämtade ringarna och fick tag i en vigselförrättare.
– Pär provade sin ring direkt. Han tyckte den var så skön att ha på, han tänkte inte ta av den igen, säger Emma, som den 12 december 2014 under en stämningsfull ceremoni sa hon ja till sitt livs kärlek.
Bröllopsnatten tillbringades i Pärs rum; personalen hade ställt in en säng till Emma. De tittade på Star Wars, en av Pärs favoritfilmer, och låg tätt intill varandra, man och hustru.
Men när kvällen övergick i natt började Pär rossla. Emma kunde omöjligt sova och vid 04-tiden gick hon ut för att ta en kopp kaffe.
Jag kände mig lurad av ödet
En sköterska gjorde henne sällskap och berättade att Pär nu visade tecken på att vara på väg bort, hans organ började stänga ner.
När kaffet var urdrucket gick hon in till Pär, för att strax komma ut igen. Hon sa: – Nämen! Han har gått bort.
De ofattbara orden, så svåra att ta in. En oväntat hastig sorti. Lite snopet mitt i allt kaos. Men sköterskan förklarade att det händer ofta. Den döende väljer att släppa taget om livet när ingen är närvarande.
– Jag kände mig lurad av ödet. Varför var det där kaffet så himla viktigt? Jag hade velat vara vid hans sida när han slutade andas. Det kändes som ett svek. Det känns fortfarande jobbigt att tänka på.
Emma fick en stilla stund med sin döde make. Hon kramade och pussade hans ännu varma kropp, talade mjukt om hur mycket hon älskade honom. Ringde hans ex och berättade. Sedan ville hon bara åka hem till Örnsköldsvik. Ville inte bli kramad eller tröstad. Kände tomheten breda ut sig och tårarna forsa fram. Samtidigt kände hon lättnad för hans skull. Nu behövde han inte kämpa mer.
Ångrar ingenting
Tiden har inte läkt alla sår och sorgearbetet har varit plågsamt och ensamt. Somliga har haft svårt att förstå hennes bottenlösa sorg; ni var ju inte ihop så länge! Gaska upp dig!
– Som om förlusten känns mindre när man inte varit ihop så länge. Men så fungerar det inte, konstaterar Emma, som efter en tid beslutade sig för att strunta i andras åsikter och tillåta sig sörja på sitt eget vis. Pär hade varit hennes trygga punkt, nu stod hon utan kompass. Krisreaktionen kom som en lavin och gjorde henne sjuk.
I dag är hon 34 år och mår bättre. Hon har gått i samtalsterapi och haft stort stöd av vänner och familj – även om hon fortfarande kämpar mot katastroftankar om döden och posttraumatisk stress.
– Trots det som hände ångrar jag inte en sekund att jag träffade Pär. De två åren med honom var de bästa i mitt liv, för vi älskade varandra och var varandras tvillingflammor. Jag är tacksam över att ha fått uppleva det.
Detta är Glioblastom IV
- Glioblastom IV är den vanligaste och mest aggressiva typen av cancer i hjärnvävnaden. 15 procent av alla hjärntumörer är glioblastom.
- Vanliga symptom är yrsel, illamående, epileptiska anfall, förlamning, syn- eller hörselbortfall, personlighetsförändring.
- Överlevnadstiden efter diagnos är 12 till 15 månader och färre än 3–5 % av drabbade lever längre än fem år. Utan behandling är överlevnaden normalt 3–12 månader.
- Under ett år utvecklar 2–3 personer per 100 000 människor sjukdomen.
