Anja Køster offrade allt när sonen Lukas drabbades av cancer
Den 5 augusti 2018 döptes Lukas. Han hade på sig samma fina dopklänning som hans mamma och moster döpts i. Hans pappa bar honom in i kyrkan och hans mamma såg så stolt ut när han fick sitt namn. Det var en härlig dag som firades tillsammans med familj och vänner.
Två veckor senare satt Anja tillsammans med sin mamma och sin sex månaders pojke på sjukhuset i Viborg och fick det värsta tänkbara utlåtandet: "Din son har cancer".
Jag hade precis fått Lukas och jag ville inte förlora honom. Min mamma grät också, och Lukas grät, så en av oss måste ta sig samman, och det blev jag.
– Jag grät och grät när jag fick beskedet. Jag hade precis fått Lukas och jag ville inte förlora honom. Min mamma grät också, och Lukas grät, så en av oss måste ta sig samman, och det blev jag. Jag har inte gråtit inför Lukas efter det för han måste tro att jag är stark, säger Anja Køster som är 28 år och är, som man säger på danska, sosu-assistent (ungefär social- och hälsovårdsassistent).
Eftersom Anja har problem med ägglossningen trodde hon inte att hon kunde bli gravid. Därför kom det som en överraskning när graviditetstestet visade två streck. Även om förhållandet till pappan var ganska nytt hyste Anja inga tvivel om att hon ville behålla barnet, och kallar Lukas för ett mirakel.
Köpt drömhuset
Det unga paret hade precis köpt drömhuset i Viborg när hon upptäckte en knuta på sonens hals och kontaktade läkaren.
– Läkarna visste till en början inte vad det var, men när knutan vände sig inåt och vidrörde luftvägarna blev vi inlagda meddetsamma, berättar Anja.
Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara 10 procent av hjärnan kvar
Lukas diagnostiserades med cancersjukdomen neuroblastom som årligen drabbar ett tiotal danska barn, och ett tjugotal svenska.
Lyckligtvis upptäcktes cancern i ett så tidigt stadium att prognoserna var goda. Lukas fördes till sjukhuset i Skejby för cellgiftsbehandling.
– Det var förfärligt att se hur de sprutade in gift i mitt barn, men om han inte fått det hade jag inte haft honom i dag, säger Anja och tittar kärleksfullt på sin son.
Lukas är nu snart två år och han ser inte ut att vara märkt av att den tre månader långa behandlingen med cellgift i sex omgångar.
Som vilken tvååring som helst tumlar han runt i vardagsrummet och leker glatt med sin radiostyrda racerbil. Men för hans mamma har sonens sjukdom haft ett högt pris.
– Lukas pappa och jag tacklade sorgen och bekymren olika och växte ifrån varandra på vägen. Samma dag som Lukas fick sin sista cellgiftsbehandling gick vi isär. Det gick lugnt och stilla till, och i dag är vi goda vänner, berättar Anja.
Folk vek undan
Hon höll sitt löfte till Lukas och stod stark som en klippa under hela sjukdomsförloppet. Men hon kände sig väldigt ensam, då många omkring henne hade svårt att tackla sjukdomen.
– När man kommer med en en skallig baby i en barnvagn med slangar överallt är det inte många som vill prata med en. Jag såg hur folk gick över till trottoaren på den motsatta sidan när de såg mig, och det gjorde ont, säger Anja.
Hon har raderat 176 vänner från sin Facebook-profil och är i dag desto mer medveten om vilka som är hennes riktiga vänner. Själv är hon inte heller längre samma person som hon var innan Lukas blev sjuk.
I december läste hon om föräldrar som ondgjorde sig över en specifik julklapp som var eftertraktad och tog slut i affärerna. Då kände hon ilska.
– Jag tyckte att de skulle vara glada för att deras barn är friska i stället för att klaga på något sådant.
Fem år av kontroller
Lukas är i dag cancerfri, men ska på sjukhuskontroller de närmaste fem åren. Han har fått sina framtänder borttagna, då de förstördes av cellgiftskuren, men verkar annars inte ha fått några men av behandlingen.
– Jag vill gärna bara vara en glad mamma, men det är svårt. Även om Lukas har det bra nu så tar det lång tid att komma över detta. Fortfarande är det en liten del av mig som inte kan bli riktigt glad. Kanske om fem år, om den sista skanningen visar att han är fri från cancer.
Rädslan för cancer spelade också en avgörande roll när Anja blev gravid igen i en kortvarig relation.
– Jag är emot abort, men valde ändå det. Det var mitt livs svåraste beslut eftersom läkarna inte kan garantera att jag med min åkomma kommer att kunna få fler barn längre fram.
Rädsla för ärftlighet
Hon var rädd för att nästa barn skulle kunna drabbas av samma cancersjukdom som Lukas, då den möjligtvis är ärftligt betingad. Anja ska kolla sitt dna för att se om cancersjukdomen kan ha sin grund i något genetiskt fel.
– Jag vill inte föda ännu ett barn som måste genomgå samma sak som Lukas. Det skulle jag inte kunna bära. Jag är också rädd för att jag, om Lukas blir sjuk igen, inte kan finnas där för det nya barnet, berättar hon ärligt.
Anjas dåvarande pojkvän stöttade beslutet, men relationen höll inte.
– Just nu tror jag att det bäst att jag är själv, så kan Lukas och jag vara starka tillsammans, säger Anja och ler mot sin son.
