Charlotte Sirc var 15 när hennes mamma dog: ”Pappa stod som handfallen”
Trots att 36 år har gått sedan Charlotte Sirc förlorade sin mamma tänker hon ofta på henne. Smärtan och förlusten går aldrig över.
...jag bet ihop, trängde undan sorgen och rusade vidare utan att känn efter.
Att inte ha en mamma genom livets alla faser är att ha ett stort tomrum inombords. Om det skriver hon och en rad andra kvinnor, som i olika åldrar mist sin mamma, i boken När mammor dör.
– När mamma dog upphörde min barndom. Jag tvingades ta tag i mitt liv och hitta min egen väg ur sorgen. Pappa stod som handfallen, nu änkling med tre tonårsdöttrar.
Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv ”för att hämnas”
– Det var mamma som var familjens ankare, som höll ihop oss. Varken hon eller pappa var ”kramiga” och det var svårt att prata om känslor hemma. Så jag bet ihop, trängde undan sorgen och rusade vidare utan att känn efter, säger Charlotte, som med sin bok vill öka kunskapen och förståelsen för sorg efter en mor och hur den mpåverkar oss genom hela livet.
För det är inte så att man en dag har sörjt klart. Även om omgivningen ibland anser det.
Samma kväll, den 12 december 1984, som mamma Eva omkom i en bilolycka stod Charlotte på en scen och sjöng luciasånger. Stämningsfull körsång om ljusets intåg i mörkret.
– När jag kom hem var huset fyllt av släktingar. Jag blev först glad, men när jag såg morfars ansiktsuttryck fick jag en klump i magen. Han kom fram till mig och sa ”ett barn ska inte dö före sina föräldrar”.
– Jag fattade inte vad han menade. Sedan, när jag förstod att mamma var borta, blev allt svart.
Charlotte gick, förkrossad av det ofattbara, in till sin lillasyster och kröp ner i hennes säng. Där låg de länge och höll om varandra.
Charlotte lyser upp när hon berättar om sin mamma. Ett gammalt foto från det glada 60-talet visar en strålande vacker kvinna med attityd. Det märks att hon är stolt över henne. En stark förebild som gick förlorad på tok för tidigt.
– När hon dog stod hon på toppen av sin karriär och började äntligen finna sin plats i yrkeslivet. Hon hade ingen akademisk utbildning, men med sitt driv, sitt patos och obändiga energi tog hon sig ur hemmafrutillvaron och började arbeta inom politiken.
– Hon levde med foten på gaspedalen och ville alltid vidare. Det kom att bli hennes död, bara 42 år gammal, säger Charlotte sakta.
Sladd på bilen
Det var isigt och halt när hon på väg hem från jobbet fick sladd och körde av vägen i alldeles för hög hastighet. Hon hade aldrig bilbälte, så heller inte denna gång. Hon konstaterades död på olycksplatsen.
Medan Charlotte sjöng luciasånger knackade några poliser på dörren hemma hos hennes pappa.
Det förändrade Charlottes liv för all framtid. Från och med nu var hon som ett rö för vinden, en ensam satellit i ett hem som var alldeles för tyst.
Systrarna fick reda sig själva, pappa Sölve orkade inte hantera det som drabbat familjen. Han slöt sig inom sitt skal.
– Jag har känt mig sviken av pappa, han verkade inte bry sig om hur vi mådde. Han var konflikträdd och svag, lät hellre saker vara än konfrontera dem. Samtidigt förstår jag att han var ett barn av sin tid, då man inte pratade om känslor. Dessutom bar han själv på ett trauma. Hans far begick självmord, säger Charlotte.
De första veckorna efter Evas död gick som i ett töcken, Charlotte fick stanna hemma från skolan de sista dagarna innan jullovet.
Därute pulserade livet som vanligt med bjällerklang, julklappar och glada släktsammankomster. Allt det som de skulle ha haft om hennes mamma levt. Nu låg hemmet insvept i en kvävande tystnad.
När Charlotte kom tillbaka till skolan efter lovet var stämningen i klassrummet tryckt. Alla visste, men ingen sa något.
– Det var jobbigt att gå dit, jag kände mig stigmatiserad. En lärare böjde sig ner och viskade ”beklagar sorgen”. Säkert i all välmening, men…Charlotte rycker lite på axlarna.
Det fanns inget stöd att få från skolan, förutom att hon en gång fick prata med skolsyster. Det var som att hon gjorde andra obekväma genom sin sorg.
– Allt förväntades vara som vanligt efter ett tag och snart hittade jag olika strategier för att orka. Jag sköt undan sorgen och kastade mig in i ett aktivt liv med musik, kompisar och fritidsaktiviteter. Det tog ett år innan jag till sist bröt ihop och grät hejdlöst. Jag blev deprimerad, säger Charlotte och berättar att först då blev hennes pappa orolig och visade omtanke.
Ständig saknad
Charlotte pausar ett ögonblick och klappar om familjens nytillskott, vita storpudeln Astrid, som glatt deltar i samtalet genom att pocka på uppmärksamhet.
Under begravningen stålsatte sig Charlotte för att inte börja gråta. Hon ville inte visa sig svag och sårbar. Från och med nu måste hon hålla ihop och vara stark. Men så här i efterhand kan hon tycka att det var märkligt att inga släktingar ringde och frågade hur hon mådde.
Hon träffade sin farmor en del, en praktiskt lagd kvinna som inte pratade känslor. Hos henne fann Charlotte ändå en viss tröst.
Saknaden efter mamma var ständigt närvarande, men blev extra påtaglig när hon hörde kamrater lite obetänksamt gnälla om sina tjatiga mammor. Själv hade hon kunnat ge vad som helst för att ha sin mamma kvar.
Vid högtider och skolavslutningar var hon inte där. Det fyllde Charlotte med melankoli, en känsla av att livet är förgängligt. Den sorglöshet som tonåringar brukar känna fanns inte längre hos henne.
– Med mamma försvann ”fluffet”, den där omtanken och närvaron som bara en bra mamma kan ge. Jag kände mig väldigt ensam och övergiven, säger Charlotte, som inte kunde bärga sig förrän hon gått ut gymnasiet och äntligen fick flytta.
Hon längtade utomlands, att få omdefiniera sig själv på egna villkor i en helt ny kontext. Ett studieår i USA gav henne luft under vingarna och hon fick fin kontakt med sin värdmamma, som kom att ge henne det där hon längtade efter; omtanke, mamma-värme och ett lyssnade öra.
Flydde traumat
Hon pluggade litteratur och engelska på universitetet och jobbade som flygvärdinna, delvis inspirerad av sin far som jobbade på SAS på Arlanda, vilket tog henne ut i världen.
Kanske var det ett sätt att fly sorgen. Genom att ständigt vara på språng hann hon inte känna efter.
– Det tog många år innan jag kunde prata om mamma. Jag fick ångest och blev för ledsen. Men jag har gått i terapi och bearbetat traumat. I dag mår jag bra och kan acceptera förlusten utan att överväldigas av sorg, säger Charlotte.
Men visst är hon djupt präglad av det som hände. Att hon tidigt tvingades klara sig själv gjorde henne självständig och stark, men också skör. Det fanns ingen som kunde fånga upp henne om hon föll. Därför fick det inte hända.
Hon var duktig och prestationsinriktad. Men hade också en stark vilja att skapa sig ett bra liv. Hon fick aldrig visa sig svag. Hon måste vara perfekt.
– Det har jag fått jobba mycket med, att sänka garden och våga vara liten och svag, säger Charlotte.
Saknaden efter mamma blev särskilt påtaglig när hon själv fick barn. De fick aldrig träffa sin mormor och det fanns ingen mamma att rådfråga, bolla tankar med och som kunde berätta om hur det var när hon var baby. Bandet bakåt i tiden var kapat.
– Det gör fortfarande ont att se andra som har sina mammor kvar och som tar dem för givna. Själv är jag oerhört mån om att mina döttrar ska leva i trygghet i en kärnfamilj, det har känts jätteviktigt eftersom jag inte hade det så.Inget att skämmas förMed åren har såren läkt och huset på Öland, som hon och maken har köpt, har varit till stor hjälp.
Charlottes mamma älskade Öland och genom att återknyta banden till ön är det som att hon kommer henne nära igen.
– Mina systrar kommer också dit ibland och det är härligt att vara tillsammans med dem där, säger Charlotte.
Detta är Charlotte Sirc
Ålder: 51.
Familj: Maken Martin och döttrarna Josephine, 19 och Julia, 17. Pudeln Astrid.
Gör: driver egna företaget Versalis som erbjuder tjänster som lektör och översättare. Aktuell: med boken När mammor dör.
För Charlotte har arbetet med boken betytt mycket, inte minst för henne själv. Men hennes primära syfte är att visa att det inte är farligt att prata om sorg, att det är en del av livet och inget att skämmas för eller trycka undan. Barn ska inte behöva bära sin sorg ensamma.
I många kulturer manifesteras sorg öppet och får utrymme. Så är det inte här. Man ska bete sig behärskat och snabbt återgå till vardagen. Men Charlotte, och alla som mist en nära anhörig, vet att sorg blir man aldrig klar med.
– Idag finns det bättre stöd att få från samhället än när jag var barn. Men det viktigaste är ändå att vi börjar prata om sorg och att vi, med våra berättelser, visar att man kan få ett bra liv trots att man mist sin mamma.
När en förälder dör
Skyddsfaktorer för barn som har förlorat sina föräldrar, enligt Socialstyrelsens skrift ”Barn som Anhöriga” från 2013:
- Välfungerande socialt nätverk – gärna en stödjande vuxen utöver föräldrarna.
- Att kunna tala om sin oro och sina upplevelser.
- Kamratnätverk och egna fritidsintressen.
- Stöd i skolarbetet, t.ex. med läxläsning.
- Att föräldrarna får den hjälp och det stöd de behöver.
- Trygga relationer i familjen. Organisationer barn och unga med sorg kan vända sig till: Randiga huset, Ericastiftelsen, Ung Cancer, Maskrosbarn, SPES (riksförbundet för suicidal prevention), Bris, Svenska kyrkan.
