Emilia Bergmark-Jiménez om sin bok En förälders födelse
Varför skrev du En förälders födelse?
I din bok ”En förälders födelse” får man följa med under dina första tre år som mamma till Miguel – varför ville du skildra den tiden i ditt liv?
”Det var aldrig ett aktivt val jag gjorde, det var bara ett måste. Jag började skriva om förlossningen, om känslorna, om sorg och gråt och kärlek så djup att jag tappade andan för att hitta ut ur den labyrint jag tyckte jag hamnat i.
När jag sen började posta texterna på sociala medier och fick en otrolig respons blev det så klart en synergieffekt i det, jag kände att det jag skrev hjälpte andra, att igenkänningen var så total, och det hjälpte mig, ibland för stunden, ibland att förstå större och längre sammanhang.
Berättar om förlossningsdepression
Du delar öppet med dig av föräldraskapets både ljusa och mörka sidor, och beskriver bland annat att du hamnade i en förlossningsdepression. Tycker du att det ofta visas upp en för oproblematisk bild av hur det är att få barn?
” Det beror lite på vad man menar och var man letar och vilken information man läser. Men ja, det tycker jag nog, speciellt i sociala medier – men vad är inte perfekt i sociala medier?
Men också mellan vänner och bekanta. Det kan nästan kännas som ett svek tycker jag när någon inte vill dela eller erkänna saker som är jobbiga. Men jag brukar försöka tänka att den personen har sina egna bevekelsegrunder till det. Att man är rädd att dela helt enkelt, att det är fullt av skam att säga att man tycker det är jobbigt, och det hemskaste av allt, att man känner sig som att man älskar sitt barn mindre. Fast det är tvärtom, man dör av kärlek.
Det är vad jag tror är en styrka med mitt sätt att skriva i boken, att det gör att man får tillgång till båda upplevelserna på samma gång. Man kan få känna att det är plågsamt, prövande, jobbigt, att man kan få sörja och sakna det gamla och samtidigt bli bekräftad i kärleken till sitt barn.
För egen del tror jag att jag tog del av mycket berättelser och information om hur jobbigt det kan vara och hur dåligt man kan må, men jag hade inte tillgång till några verktyg att processa den informationen. Jag var liksom inte igenom den där ”dörren”. Så jag avfärdade det istället, det var liksom information som var för skrämmande att ta in. Så jag gjorde upp en strategi och tänkte att om jag håller mig till den kommer det gå lätt, jag fick hybris. Det var inte ett vinnande koncept kan jag säga, det blev ett långt fall för mig.
Se också: Josephine födde Hannahs barn – efter 11 års barnlöshet
Mest överraskande med att bli mamma
Vad var du mest oförberedd på när du blev mamma?
” Att jag inte skulle kunna använda mig av några av mina tidigare erfarenheter. Att allt, inklusive mitt eget inre och min kropp var ett främmande landskap, ett främmande språk, främmande stjärnbilder på himlen och att mitt barns pappa plötsligt var en främmande resekamrat.
Jag blev förvånad över hur mycket jag plötsligt kände och tänkte som skilde sig från den jag var innan jag blev förälder och hur jag samtidigt blev mig själv tusen gånger mer på gott och ont.
Svåraste med föräldraskapet
Vad var det svåraste med att bli förälder? Och det bästa?
” Rent fysiskt skulle jag säga sömnbristen, och frustrationen i att aldrig få göra klart något.
Det bästa är för stort att beskriva i ord som bästa. Jag har fått syn på mitt syfte, min mening i universum, hur himlakroppar och energier har mötts i just mitt barn och fört honom till mig. Det är så mycket större än att mitt syfte är att vara ”mamma” och sitta i en sandlåda och leka, det är inte det jag menar. Det är större än så, det är en del av himmelriket och universum i min famn, med allt vad det innebär av uppoffringar, ansträngningar och vansinnig kärlek. Sen är det otroligt att lära känna sitt barn, hur rolig och otrolig han är, få följa det och knyta an till det och vara med och forma och ge förutsättningar för det, herregud det är så ljuvligt.
Före och efter barn – vad är skillnaden?
Hur annorlunda är du som människa, före och efter din son?
” Jag är en tröttare och slitnare person helt klart. Och jag är mer mig själv, mer intensiv i mina känslor. Jag har mer att förlora. Jag är skarpare men jag är också mycket mer ödmjuk, jag försöker att sätta mig in i andras situation mer och förstå deras bevekelsegrunder. Och om jag inte förstår försöker jag vara ödmjuk inför det också.
Hur påverkas förhållandet av att bli förälder?
Du skriver även om relationen till din sambo Erik, hur påverkades ert förhållande av föräldraskapet?
” Jag älskar Erik ännu mer nu för att han är Miguels pappa. Men jag kan också bli mycket tröttare på att han liksom jag har blivit ännu mer ”sig själv”. Alla våra dåliga och bra egenskaper manifesterades liksom ännu mer när vi fick barn. Och våra olikheter. Erik är min hamn, min famn, mitt hem och det var skrämmande för mig i början när vi blev föräldrar hur mycket vi bråkade av utmattning och sömnbrist. Men vi har växt in i det, vi har delat helt lika på föräldraansvar och föräldraledighet och det har varit jättebra för oss. Och för Miguel. Och nu när Miguel är äldre skördar vi verkligen frukterna av ett jämställt föräldraskap även om det såklart fortfarande är något vi måste vara aktiva i varje dag.
Fyra års erfarenhet av föräldraskap
Hur är det att vara mamma till Miguel idag, snart fyra år efter att han föddes?
” Det är underbart. Han är en fröjd att vara med. Tack för det. Kanske är det för att jag upplevde det som så fruktansvärt smärtsamt, omtumlande och ansträngande att bli förälder som jag nu svävar på moln med mitt barn. Eller så är det för att han är en så kärleksfull och glad person. Vi är lika ibland och olika ibland och genom att bli hans mamma har jag också börjat förstå hur komplexa vi människor är, jag försöker att inte ha förutfattade meningar om vad han ska tycka om eller inte och jag försöker att ha samma tålamod med mig själv och andra i många situationer.
Råd till blivande mammor
Om du fick ge ett enda råd till en kvinna som ska bli mamma för första gången, vad skulle det vara?
” Jag tycker generellt råd och tips är svårt. Det utgår liksom ifrån att man på något sätt ska ha lika förutsättningar eller tycka lika om något, vilket man kanske inte alls gör. Men något som jag hade önskat för egen del är att jag hade kunnat ha modet att inte vara så stolt, att inte behöva tro att jag behövde agera som att jag varit mamma jämt och visste precis vad jag gjorde.
Att jag kunnat vara mer tillåtande mot mig själv i vad jag kände var ”misslyckanden” och istället sett det mer som försök och ett undersökande. Att jag varit mer nyfiken och mindre stolt, att jag kunnat säga ”jaha nu ska vi se” och sen kunnat säga ”jaha det här gick ju åt helvete, haha, jag behöver nog lite hjälp”.
Det är ju inte så lätt att agera så när man är svintrött och det känns som att man har allt ansvar i världen och om man inte får sova NU så dör man så allt måste funka. Att det hade varit ok för mig att inte vara proffs direkt liksom. Jag önskar nog att jag hade läst min egen bok innan kanske, hehe. Fast jag hade nog fattat noll ändå, jag var inte alls där. Sen öppnades dörren.
Emilia Bergmark-Jiménez skrev En förälders födelse
Namn: Emilia Bergmark-Jiménez
Ålder: 38 år.
Bor: Gröndal i Stockholm.
Familj: Sambo Erik som också är fotograf och tagit flera av bilderna i boken. Sonen Miguel som blir fyra år i januari. Föräldrar, syskon och grannar ingår också.
Aktuell med: Boken En Förälders Födelse (Norstedts förlag) som kom ut 1 oktober 2020.
Utdrag ur boken En förälders födelse:
Jämställdhet som förälder
Erik och jag valde att flaskmata Miguel av jämställdhetsskäl. Som vi känner just nu tycker vi att det har fungerat väldigt bra för oss. Det är tryggt för mig att vi redan från början har varit två föräldrar som kunnat erbjuda mat, trygghet och tröst. Det är underbart att Miguel har knutit an till oss båda på ett så självklart sätt, och jag tror att det har varit livsavgörande för min och Eriks relation att ha delat på matningar, nätter och föräldraledigheten från den allra första dagen.
Första gången Miguel fick mat var av Erik på BB. Erik sa efteråt att han kände att Miguel visste, där och då, att Erik var hans pappa. Jag tror den matningen och dagarna efter, när Erik var med Miguel och jag var däckad efter kejsarsnittet, var betydelsefulla för deras relation och för balansen i vårt föräldraskap.
Det är trist att samhället typ vill halshugga en om man som kvinna väljer att inte amma. Men jag har tänkt att samhället vill halshugga en som kvinna hur man än gör. (Om man jättegärna vill amma, ammar utanför normen osv. Man får ju fan skit för allt). En klar nackdel med flaskmatning är alla kommentarer man får av vänner, bekanta, vården, föräldrar. Allt som går dåligt och inte fungerar i ens föräldraskap går då att härleda till att man valt att inte amma, till dess att man själv tänker att jag borde ammat, jag är en skitdålig morsa.
Jag har valt att inte amma och att äta antidepressiv medicin under min graviditet, inte många mammapoäng där inte. Men när jag ser på min son och tänker på vem jag är och vem jag har varit innan jag fick barn, så blir jag stolt över att jag valt att följa mitt hjärta och lyssna på mig själv. Och jag är väldigt stolt och lättad över att Miguel har en pappa som är där hundra procent för honom och för mig. Både för vår skull men också för sin egen.
Kärleken till ett barn
Varje dag vi är tillsammans vill jag ropa rakt ut: Grattis till mig som får vara din mamma!
Som får spegla mig i din blick och värma mig i ditt stora leende och höga skratt. Som får bli grabbad av dina små nävar, omhållen av dina runda armar. Som får bli pussad av din öppna, slemmiga mun. Som får upptäcka allt på nytt genom dina ögon, höra världen på nytt genom din röst. Som får bära och trösta dig. Som får torka och byta på dig. Som får plocka upp och kånka. Som får ligga bredvid dig när du pratar med hög röst trots att klockan är 05.15 på morgonen. Som får hålla dig tätt tätt de gånger du blir ledsen eller arg, och som får förbereda mig mentalt på första gången du kommer att slå dig eller få ditt hjärta krossat. Jag som får lukta så mycket svett efter gråt och skrik och uteblivna tillfällen att duscha men som får dra in din doft, från din hals, från vecken i nacken. Jag som får sitta på golvet timme efter timme och leka och leka och titta på din lilla svajiga överkropp som övar på att hitta balansen. Som får lyfta tusen leksaker till dina fumliga små fingrar som blir säkrare för varje dag. Som får se dina tänder som riskorn i munnen och ögonfransarna bli rävpäls över dina kinder. Jag som får lära mig allt om dig, bättre än vad jag känner mig själv. Jag vill skrika grattis världen, nu finns Miguel.
Relationen till barnets andra förälder
Att du är pappa till vårt barn och vår änglahund. Vad säger jag älskar dig som att bli sams varje gång efter tusen bråk? Du är min dröm, min bästa doft och mina värsta sidors eviga kvicksand. När jag behöver det som mest får jag sjunka ner i dig och släppa allt. Och även om vi ibland svävar lika långt ifrån varandra som planeterna i olika solsystem så känner jag alltid att du är vår. Mikeys, Miguels och min.
Längtan – svårt i föräldraskapet
En sak som jag har haft svårt med, och fortfarande tycker är svår med föräldraskapet, är att all min tid liksom är öronmärkt och tiden när jag är helt ensam så villkorad.
Det är Miguels tid, vår tid och jobbets tid. Min tid, när det bara är jag, är kort och alltid förbundet med något villkor.
De gånger vi har barnvakt känns det som om det ska vara så speciellt, det ska hinnas med mycket och vara extra kul. När Erik och Miguel gör något är det nästan alltid i utbyte mot Eriks egentid (såklart helt rimligt). Tiden att sväva fritt utan att veta vad som ska komma och vara helt villkorslöst ifred så länge jag vill finns inte längre. Jag accepterar det, men jag får jobba med min egen frustration inför detta faktum.
Ensamstående föräldrar, ni med anhöriga utomlands, barn som vägrar acceptera att vara med andra vuxna eller ni andra som drar hela lasset hela hela tiden, all min mest kärleksfulla ork till er, alla.
Men just nu måste jag bara får säga att det är ganska ansträngande att min tid alltid är någon annans. Även om jag älskar personerna i fråga, så känner jag mig ändå ganska trött och less.
Tiden som förälder
Jag säger inte att alla som får barn har det svinjobbigt. Alla barn sover inte asdåligt. Alla kvinnor får inte en förlossningsdepression. Alla vill inte slänga ut sig själva och/eller eventuell partner genom fönstret. Men många har det så. Fler än man tror när man ligger och krälar på botten och känner sig ensammast, tröttast, sämst och livlösare än alla andra.
Så var det för mig. Och det är stundtals fortfarande jobbigt att vara förälder eftersom, ja, barn är barn.
Men det här är nu och det är mer än allt.
Mitt barn ligger och garvar på min yogamatta och är mitt största fan, och jag är hans. På kvällen när Miguel har lagt sig springer jag med duggregnet i ansiktet och musiken högt i öronen och jag tänker så har kan livet med barn också vara. Jag jobbar och jag går ut ibland, vi sover och jag är mamma jämt. Den torra, tryckande hopplösheten som pressade på halsgropen är helt borta.
Jag vet inte när någon annans nu kommer, men jag vet att det kommer. Jag lovar att orken till ett liv, det kommer.