Emelie skäms för att hon är ensam: ”Känns som att det är fel på mig”

Emelie, 57 år, vill inte visa var hon bor och möter upp på ett kafé. Hon ler lite generat och säger att hennes integritet är så viktig för henne för att hon behöver kunna känna sig helt trygg och därför vill hon ofta vara för sig själv.

– Jag litar inte på människor utan tror att de flesta inte vill mig gott. Därför håller jag mig undan, förutom på jobbet förstås där jag träffar människor hela dagarna. Men jag har ändå börjat våga lätta på min ensamhet, jag har börjat i en grupp där ensamma träffas, säger hon och ler.

Hennes pappa dog tidigt i sviterna av alkoholism och hon växte upp med sin mamma.

Du är INTE ensam om att känna dig ensam.

relationerOfrivillig ensamhet – så gör du för att bota den

– Vi blev väldigt nära och hade det så gott tillsammans. Vi pratade i telefon flera gånger om dagen och sågs varje helg och ibland på kvällarna, dessutom hyrde vi sommarhus tillsammans.

Båda hennes föräldrar var ensambarn, så hon har inga nära släktingar. För två år sedan kom den dagen Emelie hade fruktat. Hennes gamla mamma dog och då blev hon fullständigt ensam.

– Att hon inte finns längre plågar mig så mycket. Inte bara tomheten utan också det att jag alltid kunde fråga henne till råds. Det känns som om jag inte har någon alls som bryr sig om mig.

Känner sig ofta utanför

Det där med vänner är ett känsligt kapitel för Emelie. De har kommit och gått under livet.

– Ända sedan jag var liten och hade svårt att leka med de andra barnen har jag känt mig utanför, och i skolan blev jag mobbad från första klass. Det var liksom bara fel på mig. Jag gjorde deras sanning till min och fick en väldigt dålig självkänsla. Jag tror mig inte om något egentligen.

Efter nian ville hon bort från skolan och började jobba inom hemtjänsten, fick smak på vårdande yrken och utbildade sig till undersköterska. Men hon hade fortfarande inte många vänner.

– Jag tror att jag letade fel hos dem som jag kanske skulle kunnat bli vän med. Men jag var så väldigt misstänksam att jag inte vågade släppa någon nära. Så mitt vapen för att skydda mig blev att tycka att alla var otrevliga på det ena eller andra sättet. Ingen dög. Jag kände att det blev så jobbigt att försöka bli vän så jag la av med det.

Hon har två vänner som hon umgås mycket sporadiskt med.

– Vi kan ses ett par gånger om året, tar en promenad eller går på bio. Men jag hade säkert 30 brevvänner, utbrister hon. Det passar nog mig bättre, jag får tid på mig att skriva vad jag känner och behöver inte känna mig så pressad som jag gör när man ses på ”riktigt”.

Hon har alltid känt att det blir så kravfyllt med andra, blivit osäker och inte vetat vad hon ska säga eller göra. Men när hon började på hemtjänsten fick hon arbetskamrater som hon sökte närmare kontakt med.

Katarina Gospic vet vad som händer när känslan kidnappar förnuftet.

relationerHjärnforskaren: Det händer i hjärnan när vi blir lämnade

– Jag försökte verkligen att inte leta fel hos dem. Men jag hade svårt att få mina nyfunna vänner att stanna kvar. När jag föreslog en promenad eller bio så hängde de bara med någon enstaka gång och det blev sällan tal om att göra något tillsammans igen. Än idag kan jag känna mig pinsam när jag stöter på dem, pinsam som gick med håven för att få vänner.

Lever upp på jobbet

Hon skäms för sin ensamma situation och säger att det måste vara något fel på henne eftersom ingen verkar vilja umgås.

– Numera håller jag mig mest för sig själv för då vet jag hur jag ska ha det och slipper bli besviken.

Hon utbildade sig till undersköterska och jobbar på ett stort sjukhus. På fritiden tittar hon på tv, städar eller lagar mat.

– Jag försöker ge mig på maträtter som är väldigt omständliga för de tar ju lång tid att laga. Ibland känns det som om tid är det enda jag har, men jag har förstås mina patienter också. Dem älskar jag! Jag lever upp då jag är på jobbet och tar alla extrapass som jag blir erbjuden för att slippa ensamheten, säger Emelie.

Hon har en självsäker stil utåt och ingen kan ana hennes ensamhet.

– Jag är väldigt bra på att hålla masken och därför kan ingen förstå min sårbarhet. Min dåliga självkänsla gör att jag till exempel aldrig vågat fråga en arbetskamrat på sjukhuset om att träffas utanför jobbet. Jag vet ju hur det gick då jag gjorde det i hemtjänsten.

Hon säger att hon nästan gett upp att få en annan tillvaro, hon säger att hon är så rädd för förändringar.

– Nu är allt förutbestämt vad jag ska se på tv, var jag ska promenera eller vad jag ska äta. Mina rutiner ger mig trygghet och jag längtar till kvällarna för då får jag snart gå och lägga mig och slippa de jobbiga dagarna.

Grupp för ensamma

För något år sedan fick hon höra talas om en samtalsgrupp där ensamma träffades och hon tog mod till sig och gick dit.

– Det känns som det bästa jag gjort sedan mamma dog och det var första gången i mitt liv som jag berättade för andra hur jag har det och genom andras berättelser förstod jag att jag inte är ensam om att känna mig ensam. Det är så vilsamt att tänka på det. Jag hoppas och tror att jag ska få nya vänner där, säger Emelie glatt.

Så skiner hon upp ännu mer och berättar om sin nya granne som nyligen flyttade in.

– Hon bor tre våningar under mig och är riktigt trevlig. Vi sågs ett par gånger i trappen och så bjöd hon in mig på kaffe. Hon har varit hos mig också och det känns som om vi kanske skulle kunna bli vänner, avslutar hon med ett stort leende.

Anonyma ensamma erbjuder mötesplats

Församlingspedagogen Tommie Sewon startade gruppen Anonyma ensamma 2017 i Stockholm.

– När jag skilde mig förstod jag vad ofrivillig ensamhet betyder.

Oändligt många känner sig ensamma och saknar någon att dela livet med. Andra väljer bort tvåsamhet för att slippa kompromissa. Människan är en social varelse även om vi har olika behov, säger Christina Hermanrud, leg psykolog och psykoterapeut. Här är 10 tips för den som vill bryta en ofrivillig isolering!

hälsaPsykologen: 10 tips för att bryta ensamheten

Han tycker att det fortfarande finns en negativ klang kopplad till den ofrivilliga ensamheten medan den självvalda tros vara lite tjusig. Den ofrivilliga ensamheten anses mer ful och innebär att man måste erkänna sitt beroende av andra och riskera att bli avvisad. Vi döljer den helst eftersom samhället belönar styrka, popularitet och framgång. Det bästa botemedlet är att frigöra varandra genom att börja dela sina berättelser om utsatthet och ensamhet.

Gruppen träffas varannan tisdag och samlar varje gång upp till tjugo deltagare. Vissa är stammisar. En del träffar inte en enda människa mellan gångerna, andra är mitt uppe i karriären, somliga lever ensamma, andra i förhållanden där de inte upplever kontakt.

– Träffarna har inget förutbestämt ämne, men det rör sig alltid om ensamhet. Vi börjar med att fika och sätter oss sedan i en ring där alla får komma till tals och dela med sig av det som ligger dem närmast hjärtat, berättar Tommie.

I vår tid kan det kännas som en prestation att umgås, i städerna blir ofta vänkretsen mindre då man själv blir äldre. Det är lätt att känna sig bortvald om man inte orkat ta egna initiativ.

– För mig personligen ger Anonyma ensamma ett sammanhang och jag har lärt mig att inte prestera socialt som jag gjorde förr. Jag känner att det räcker långt med att bara vara jag.

Deltagarna känner igen sig och uppmuntrar varandra. För somliga är det helt omvälvande att få känna att man räcker till för att umgås med och många sänker garden vartefter och vågar mer och mer.

– Det är sammanhanget hos gruppen som är det allra viktigaste, många längtar till nästa gång och det tycker jag är en fin respons på att det här verkligen funkar, avslutar Tommie.

Foto: Malin Gezelius/TT (Obs! Bilderna är arrangerade)