Ellen: Jag jobbar som lärare på mellanstadiet – föräldrarna är hopplösa

Efter reklamen: Se också: 5 impopulära yrken - trots höga löner

Jag har alltid älskat barn och därför kändes det självklart att bli lärare. Båda mina föräldrar var dessutom lärare och har alltid talat väl om yrket. Men något måste ha hänt – något med dagens föräldrar skiljer sig från hur det var förr i tiden.

För jag kan inte längre alls se charmen med att undervisa – jobbiga föräldrar överskuggar allt!

Nu funderar jag allvarligt på att byta yrkesbana mitt i livet. För jag är tveksam till om jag kommer orka med 20 år till av gnäll, tjat och orimliga förväntningar.

Beslutet förändrade mitt liv

relationerLisa: Jag sa upp mig från min chefstjänst

Blir debatt istället för utvecklingssamtal

Ibland undrar jag om föräldrar tror att skolan är en institution som gör allt möjligt – matar barnen, uppfostrar barnen, stöttar barnen. När slutade vi först och främst vara ett ställe för lärande?

Jag är lärare. Men det känns som om det förväntas att jag ska vara någon slags multikonstnär och göra allt för deras barn. Jag kan få långa mejl med klagomål från föräldrar som ställer krav som i mina ögon är helt orimliga. Det är väl ändå de som har ansvar för sina barn? Inte jag. Jag är bara lärare.

När jag har utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna, handlar det inte längre om hur eleverna ska utvecklas och bli bättre, utan det samtalen blir mer som en debatt mellan mig och föräldern.

Jag är fyrtio år och minns fortfarande mina utvecklingssamtal, eller kvartsamtal som det hette på den tiden, och jag minns hur mina föräldrar respekterade min lärare och stod på hennes sida.

”Förstod snart vad det egentligen handlade om”

relationerAstrid: Jag fick nog av grannarna och flyttade

Barnen har ingen respekt

Det är inte bara besvärliga föräldrar som jag måste ägna mycket tid åt, utan även stökiga elever. Allt för mycket tid går åt till att försöka få ordning i klassrummet.

– Tyst i klassen! skriker jag men ingen lyssnar. Och jag kan knappt ens sätta ner foten, för jag är rädd för att bli anmäld av någon elev som tycker att jag får över gränsen och beter mig obehagligt.

Barnen har ingen respekt för lärare längre. Det måste nog bero på att föräldrarna inte uppfostrar sina barn tillräckligt väl, just för att de lägger över det på skolan och tror att vi ska göra jobbet åt dem.

Oj, vad jag klagar här, men jag är bara så frustrerad över situationen, inte bara för min och andra lärares skull, utan framför allt barnens. I skolmiljön i dag kan de knappt lära sig något för det är så stökigt och gapigt.

Jag har som sagt funderat på att göra något annat än att fortsätta vara lärare, även om det tar emot, de är ju trots allt barn jag vill jobba med och det finns inget bättre än att se barnen utvecklas och lära sig. Att få vara med att forma nästa generation till empatiska och kloka människor – jag hoppas de kan bli klokare än sina irriterande föräldrar ...