Elin: Min man var kroniskt sjuk
Jag var 18 år då jag lovade att älska min sex år äldre man till döden skilde oss åt. Så lätt livet var. Så mycket skratt och glädje.
Vi var odödliga och dansade fram i livet. Visst blev det vardag också, men då gjorde två ljuvliga flickor oss lyckliga.
Våra barn var tonåringar när första slaget kom.
Tre underbara barnbarn
Åke var bara 42 år när han fick sin första hjärtinfarkt. Han fick information om hur han borde leva och efter några månaders sjukskrivning var han tillbaka på arbetet.
Livet flöt på i stort sett som tidigare, kanske var Åke lite tröttare än tidigare när han kom från jobbet. Men han var aktiv med sin hobby på fritiden och byggde en kolonistuga till mig så att jag skulle ha något att göra de helger han var borta. Jag blev snart fast och kom att älska min koloni.
Efter några år fick han en ny infarkt, men efter behandling för att förbättra blodtillförseln till hjärtat kom vi in i vardagslunken igen.
Barnen blev vuxna och bildade egna familjer. Det var bara Åke och jag – fortfarande unga med utflugna barn precis som vi en gång planerat.
Då var det dags igen. Den gången var det så allvarligt att han fick genomgå en bypassoperation. Det blev en längre sjukskrivning, men han kom tillbaka.
Tyvärr drabbades han även av diabetes och livet blev tyngre för honom trots att han bara var 50 år. Åke fick allt svårare att orka med arbete, sin älskade hobby och umgänge.
Vännerna klarade inte av att han inte orkade som förut och en efter en försvann de. Mitt sociala umgänge skaffade jag mig via kurser och i kolonin som blivit en verklig oas.
Vi hade fått tre underbara barnbarn och de var vår källa till glädje. Efter ytterligare några små hjärtinfarkter började njurarna krångla och tolv år efter den första bypassoperationen var det dags för den andra.
Oturligt nog fick Åke inflammation i benet efter operationen och låg länge på sjukhuset innan han kunde komma hem.Väl hemma satt han bara i soffan medan jag var på arbetet.
Han ökade i vikt och slutade nästan att vara utomhus. Jag såg framemot att han skulle komma igång att arbeta igen för han behövde röra på sig. Då ringde hans arbetsgivare och erbjöd honom att gå i pension med full lön fram till 65. Då hade jag åtta år kvar till min pensionering.
Njurarna gav upp – blev dialys
Vi pratade om hur viktigt det var att han fortsatte vara aktiv och röra på sig, men han blev i stället alltmer stillasittande och orörlig. Han var ofta på sjukhuset och antalet piller han åt ökade.
Åke skulle sköta tvätt och städning eftersom jag arbetade men det orkade han inte. Jag och barnen tjatade oss blå om att han skulle börja träna, men han skyllde på sjukdomarna och sa att han inte kunde det.
18 månader innan jag skulle gå i pension avslutade jag mitt yrkesliv för att vi skulle få ett pensionärsliv tillsammans. Men det var för sent.
När jag följde med Åke på sjukhusbesök fick jag höra att sjukhuspersonalen tjatat om träning i åratal. Jag kommer aldrig att förstå varför han hade ett sådant motstånd mot att träna.
Nu var det för sent, men om han hade börjat efter den första hjärtinfarkten hade han kanske aldrig blivit så sjuk som han blev.
Det var som om helvetet bara hade väntat på att jag skulle gå i pension. Jag blev den som körde bilen, fixade och donade och gjorde allt för att underlätta hans liv. Jag fick avboka flera resor för att han inte kunde vara ensam.
När njurarna gav upp och det var dags för dialys trodde jag att det skulle vända, men kroppen reagerade inte rätt på dialysen och Åke blev ännu sjukare.
Han fick sår på fötterna som inte läkte och benen blev missfärgade. Det blev operation för att förbättra blodcirkulationen och jag undrade varför han utsattes för det.
Varför amputerade de inte benen? Efter åtta dagar på sjukhuset ringde man efter mig en sen kväll. Jag och barnen åkte dit, men underligt nog klarade Åke krisen.
Han kämpade vidare en vecka, men sedan orkade inte hans kropp mer och bara 70 år gammal dog han med sin familj runt sig.
Jag som i flera år varit beredd på att komma hem och hitta honom död i soffan var inte alls förberedd på chocken, sorgen och saknaden.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Att lämna honom död i en sjukhussäng och veta att det var sista gången jag såg honom kändes som att en kniv vreds om i hjärtat på mig. Efter 48 år tillsammans skulle jag ensam gå vidare. Jag visste inte hur det skulle gå till.
De första dagarna var jag mer arg än ledsen. Jag hittade inga ljusa stunder att glädjas åt och trodde att jag skulle bli tokig.
Barnen fanns där för mig, men de var så ledsna att jag inte ville spä på deras sorg ytterligare med min sorg.
Jag insåg en natt att jag inte kunde minnas våra glada tider. De sista tolv åren hade varit hemska och det sista året rent förfärligt. Mitt i natten började jag leta fram foton från våra första år där Åke var den glada, friska kille jag gifte mig med.
Jag köpte ett par moderna ramar för många foton och hängde på väggen vid sidan om tv:n så att jag ser dem varje dag.
När jag blir ledsen sätter jag mig och tittar på dem och då blir jag varm av kärlek för kroppen minns hur mycket vi älskade varandra innan det bara blev tungt.
Nu har döden skilt oss åt och jag måste skaffa mig ett eget liv. Jag vet att jag kommer att gå vidare men också att jag kommer att sakna min livskamrat väldigt länge.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]