Elin: Min granne blev misshandlad – vågade inte lägga mig i
Paret under mig bråkade ständigt, men det var sällan jag såg någon av dem. Jag gick till jobbet på morgonen, kom hem på eftermiddagen, bytte om och gick till gymmet. Våra tider sammanföll nästan aldrig.
En gång åkte tjejen och jag hiss och vi hejade bara flyktigt. Hon stod med nedböjt huvud och det långa håret hängde ner över både axlar och ansikte.
Trots håret såg jag att mascaran hade runnit och jag ville så gärna fråga om allt var okej, men jag vågade inte.
Man ska inte lägga sig i andras liv, sa jämt min mamma. Det var så jag blivit uppfostrad.
Jag hade ingen kontakt med övriga grannar i fastigheten, men en dag var det en tjej som kom fram till mig när jag parkerade bilen. Hon undrade om jag hört oväsen från grannens lägenhet.
Grannarna hjälptes åt
Vi började prata och det kom fram att hon sett tjejen rusa ut från lägenheten en kväll med näsblod och ett barn i ena handen. Jag blev orolig och frågade vad vi skulle ta oss till.
Hon sa att det inte var någon idé att göra något. Misshandlade kvinnor brukar ofta gå tillbaka till sina män. Jag blev irriterad men försökte sansa mig.
När jag ställt in mina matkassar i hallen och hängt av mig jackan hörde jag en smäll från deras lägenhet. Än i dag vet jag inte vad det var som fick mig att agera.
Jag tog trapporna ner och blev stående framför deras dörr en lång stund. Ett barn grät och skrek efter mamma. Det högg till i hjärtat när dörren öppnades och en liten kille i pyjamas med en nalle under armen kom ut.
Inne i lägenheten hann jag precis se en kille som höll i tjejens tröja och gav henne en örfil.
Ett hjärtskärande skri hördes och när de fick syn på mig stannade världen upp. Killen släppte henne och bara stirrade på mig.
Sekunden senare sprang han förbi mig med en väska. Jag rusade in i lägenheten och tog hand om tjejen. Ögat var igenmurat och blodet rann.
Nu hade de övriga grannarna öppnat sina dörrar och en äldre herre ringde polisen. En dam tog hand om lillkillen och jag höll tjejen i handen tills det dök upp ett par ambulanskillar.
Hon fick följa med efter samtal med polisen. De pratade även med mig och några av grannarna och det verkade som polisen kände igen killen sedan tidigare.
Spricka i revbenet
Dagen efter var jag på sjukhuset och besökte henne. Hon hade ett brutet nyckelben och en spricka i ett revben. Tårarna kom när hon tackade mig för vad jag gjort och vi pratade en stund.
Det gjorde ont i hela mig när jag såg henne ligga där. Hennes föräldrar bodde långt bort och några andra anhöriga fanns inte i närheten.
Jag ville så gärna hjälpa till, men eftersom hennes föräldrar dök upp på sjukhuset gick jag. Jag lämnade mitt nummer och de skulle höra av sig.
En vecka senare ringde föräldrarna och tackade för min hjälp. Killen dömdes för misshandel.
Tjejen bor numera hos sina föräldrar och får hjälp med sonen. Ännu en misshandlad kvinna som stått ut alldeles för länge. Jag har dåligt samvete för att jag dröjde så länge med att agera.
Vi måste våga hjälpa andra innan det är för sent.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]