Kamila: Mammas infarkt fick mig att förändra mitt ytliga liv

Efter reklamen: Se också: Marie blev beroende av värktabletter: "Min lever är förstörd"

Jag var 33 och jobbade som dekoratör på ett stort varuhus i Stockholm. Jag var singel, dejtade flera och levde hektiskt.

Någon gång efter flytten till Stockholm hade jag börjat leva efter devisen att man inte kunde ha hål i almanackan. Mina dagar var så gott som alltid fullbokade. Och jag hade nästan aldrig tid att resa hem.

Uppe i Jämtland satt mina föräldrar. De kom till Stockholm ett par gånger, men de kände sig mest bortkomna och det blev bara fel.

I efterhand önskade jag att jag hade slappnat av och helt enkelt bara visat dem mitt liv i Stockholm, på gott och ont – i stället för att oroa mig för att mina lantisar till föräldrar skulle störa den nya bilden av mig själv som storstadsbo. Rik­­tigt fånigt, jag vet, och jag skämdes länge över det där.

relationerUlrika: Vi blev osams när våra föräldrar behövde oss

Jag var 26 när pappa dog, och sedan var det för sent för mig att närma mig honom, visa honom Stockholm och hur jag hade det.

Mamma fanns kvar, men jag sköt det framför mig. Hon och jag kunde umgås ”sen”, just då hade jag ju så mycket annat omkring mig.

Men i stället kom den där dagen då jag fick ett telefonsamtal från Gudrun, granne till mina föräldrar sedan många år.

Mamma hade blivit hämtad med ambulans. Mina händer skakade när jag ringde sjukhuset och fick veta att hon förmodligen haft en stroke.Jag slängde ner lite grejer i en väska, kunde inte tänka klart och glömde hälften, ringde chefen och tog ledigt resten av veckan.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

När jag körde norrut mådde jag illa av ångest. De senaste åren hade jag bara varit hemma några dagar över julhelgerna. Hur hade jag kunnat låta det hela gå så långt …?

Var inte redo för ett seriöst förhållande

Jag är alltså född och uppvuxen i Jämtland, pluggade i Dalarna och hamnade i Stockholm som 22-åring.

Under de första åren var jag inneboende hos en kompis. Det var några av de roligaste åren i mitt liv.

relationerNicolina: Vår sexiga idé blev guld för äktenskapet

Sedan träffade jag Rikard och blev blixtförälskad. Jag flyttade hem till honom efter bara några veckor och var säker på att vi aldrig skulle kunna leva utan varandra. Tre år senare gjorde han slut.

Han tyckte att vi hade vuxit ifrån varandra. Efter Rikard hade jag inte haft något seriöst förhållande. Jag sprang genom livet, träffade män, men gick vidare innan någon hann bli för intressant.

Jag sa till mig själv att jag inte var redo för mer och att jag inte hade bråttom. Jag brukade kalla det för att ”leva livet”, men i bilen på väg upp till mamma kändes det sannerligen inte längre så.

Jag kände mig bara ensam, trasig och ångestfylld. Jag hade många vänner, men ingen jag ville ringa. Mamma överlevde, men jag glömmer aldrig den där bilresan. Den väckte mig på ett sätt som få andra händelser kunde ha gjort.

Jag granskade mitt liv ärligt och resultatet var inget jag gillade. Inte alls. Jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig och tillfredsställd om jag fortsatte i samma spår.

relationerEva: Min man ville skiljas efter 45 år

Jag var hos mamma i en vecka. När jag körde tillbaka var jag lugnare än på många år. Jag var på väg att förändra hela mitt liv. I dag jobbar jag utanför stan, i vad man väl nästan kan kalla en lanthandel. Jag målar och vi har höns, får och katter.

Efter att jag bytt jobb och slutat dejta började jag på allvar längta efter Rikard. Jag tog kontakt med honom och vi träffades. Jag hade en väldig tur att han var singel just då, och nu var vi verkligen helt rätt för varandra igen.

Nu bor vi nära mitt jobb och Rikard jobbar hemifrån. Jag är i sjunde månaden med vårt första barn. Vi vet att det är en son.

relationerLotta: Jag var gravid i fem månader utan att veta om det

Mamma blir nog kvar uppe i Jämtland, men vi träffas betydligt oftare och det lär bli ännu mer nu när hon ska bli mormor.

Jag känner en frid som jag aldrig upplevde förr – mammas stroke blev min väckarklocka.

De där timmarna i bilen upp till Jämtland är några av de viktigaste i mitt liv, och jag är tacksam för de förändringar jag genomförde när jag kom tillbaka. Det är tack vare dem som jag har Rikard i mitt liv igen.