Britt-Marie: Vi fick nog av våra krävande barn
Jag och min man, Karl, är jämnåriga och gick båda i pension när vi var 64. Vi hade länge sett fram emot vår gemensamma pension.
Vi hade köpt en husvagn några år tidigare, och drömde om att åka på längre semestrar söderut när arbetet inte tog all vår tid.
Vår stora trädgård behövde också ses över, och så var det såklart vår fina familj som vi också ville hinna träffa.
Det visade sig dock att biten med att träffa familjen blev långt mer förverkligad än vi hade tänkt.
Våra tre barn med familjer bodde alla en ganska lång bilresa ifrån oss, men ungefär samtidigt som vi sa farväl till arbetsmarknaden hittade vår äldsta dotter, Malena, och hennes man sitt drömhem nära oss.
Plötsligt kunde vi träffa dem mer spontant, och deras tvillingpojkar på tio år svängde ofta förbi oss på sina cyklar efter skolan.
Jag njöt av att det var mer liv i huset till vardags, och var oftast redo för barnbarnens besök med saft och nybakade bullar.
Det tog inte lång tid innan Malena frågade om vi kunde göra en överenskommelse om att killarna åt middag med oss varje onsdag.
Hon och hennes man Kristian jobbade mycket, och med flytten på det behövde de en veckovis paus för att inte helt tappa bort varandra som partners.
Jag blev direkt orolig vid tanken på att de skulle bryta upp och sa därför genast ja.
Rättvist mellan barnen
Vår yngsta dotter, Sandra, hade två tjejer på åtta och sju år med sin man, medan vår son hade en liten pojke på två med sin flickvän.
Jag tror att vår överenskommelse med Malena inspirerade de andra två. För Sandra ringde en dag och frågade om vi kunde ta tjejerna hela söndagen så att hon och Fredrik kunde fixa med lite trädgårdsprojekt.
De hann inte färdigt med det de skulle, så samma sak hände igen nästa helg, men då gällde det både lördag och söndag.
Karl och jag hade egentligen pratat om att ta en tur ut med husvagnen, men var överens om att det gott kunde vänta. Men sedan var det som att vi hade öppnat alla fördämningar ...
Sandra ringde allt oftare för att fråga om vi kunde passa barnen. Hon förklarade att deras vanliga barnvakt hade flyttat för att studera.
Men jag misstänkte samtidigt att hon faktiskt var avundsjuk på all den tid som hennes systers barn nu tillbringade med oss, och ville se till att hennes tjejer inte glömdes bort.
Tanken gnagde i mig. Vi hade alltid gjort en dygd av att dela allt med millimeterrättvisa mellan barnen.
Därför sa jag också ja varje gång Sandra frågade.
Vår yngste, Tobias, och hans flickvän, Milla, bad inte om barnpassning för sin lille son.
Däremot hade de aldrig tvekat att be om vår hjälp med olika projekt i hemmet. När de bodde i lägenhet var det mest bara en toalett som läckte, vilket Karl snabbt fixade.
Men för ett år sedan hade de tagit över ett gammalt hus, som nu skulle målas och få nya dörrar inuti. Och som min son påpekade hade ju Karl gott om tid.Karl muttrade lite nedstämt, men ägnade snart en hel del tid åt att arbeta med huset.
Han fick en flaska rödvin som tack. Jag hann dock inte känna mig försummad, för det fanns numera alltid minst ett barn i vårt hem.
Och om inte det, så fanns det en hög med smutstvätt eller leksaker på vardagsrumsgolvet.
Så slog det mig att vi nu varit pensionärer i ett halvår, men att ingenting hade gjorts åt våra drömmar. Trädgården behövde fortfarande anläggas, och husvagnen var täckt av ett fint lager damm där den stod på uppfarten.
Jag försökte påminna mig själv om att vi inte skulle klaga. Vi hade en stor familj som vi träffade ofta. Dessutom hade vi själva valt att skaffa tre barn och då får man räkna med att det här kan resultera i ganska många barnbarn.
Dessutom skulle barnbarnen inte vara små för alltid, och jag och Karl skulle få mer tid för våra egna projekt.
Karl höll inte med om min prioritering när vi pratade om det under kvällskaffet. Det var trots allt nu, medan vi fortfarande var friska och vältränade, som vi skulle resa ut med husvagnen.
– I vår ålder är man ibland bara ett fall och en bruten höft ifrån att det hela börjar gå utför, sa han torrt.
Jag tyckte att han var ganska dramatisk, men jag kunde ändå se hans poäng. Min bästa vän hade plötsligt förlorat sin man i en blodpropp, på natten.
Hon grämde sig fortfarande att de aldrig fick åka på den där rundresan i Kanada som de alltid hade pratat om.
Ju mer jag tänkte på det, desto mer verkade det som om våra barn bara hade väntat tills vi slutade jobba innan de ökade förväntningarna på oss.
Om vi inte passade barn hemma, stod vi ofta på en blåsig fotbollsplan och hejade pliktskyldigt.
På dåligt humör
Men jag tänkte att det var vårt eget fel, eftersom vi själva sagt ja gång på gång. Kostnaden för vår välvillighet smög sig på, och att vara med vår familj blev till slut en sorts oönskad plikt.
Min rygg gjorde ont av att leka med lego på golvet i timmar med pojkarna. Jag klandrade mig själv för att jag inte orkade vara redo med hembakat, och jag tog på mig att skälla ut barnen när de lät eller bråkade.
Det här var inte den sortens mormor och farmor jag ville vara. I verkligheten var det inte alls barnens fel; det var deras föräldrar jag var besviken på.
Till slut gick mitt dåliga humör även ut över Karl. En torsdagskväll kom jag hem kall och trött från tvillingarnas fotbollsträning.
Jag försökte ignorera det klibbiga köksgolvet under strumporna – jag hade bara hunnit göra den allra mest nödvändiga städningen när en av tjejerna spillt saft dagen innan. Karl stod och tittade, letande.
– Jag trodde du hade bakat en tårta?
I det ögonblicket kändes det som om hela världen krävde något av mig. Jag blev först arg, men så plötsligt blev ilskan till tårar. Jag satte mig uppgivet på en köksstol, och den kvällen berättade jag för Karl hur förvirrad jag kände mig och hur besviken jag var på att våra tre barn tog oss och vår tid för given.
Allra helst ville jag fly från allt. Karl fick samma bestämda ansiktsuttryck som jag mindes från hans tid som skollärare. Sedan tog han sin telefon och ringde våra tre barn, i tur och ordning.
Han meddelade i otvetydiga ordalag att vi hade fått nog av att vara ett kombinerat fritids och vaktmästare, och att vi nu skulle åka iväg med husvagnen på obestämd tid.
Innan jag hann protestera hade min man bokat första natten på en nordtysk camping. Jag var alldeles utom mig inombords när jag packade, och mina tankar kretsade runt hur barnen skulle reagera.
Karl hade berättat att både Malena och Sandra hade låtit väldigt upprörda. Samtidigt hade Tobias skrivit ett meddelande där han bad om ursäkt för att han och Milla verkat otacksamma.
Nästa morgon rullade jag och Karl iväg. Även om det retade mig att det inte kom några sms eller samtal från våra döttrar, så lyckades vi ändå ha en underbar semester.
Det slutade med att vi körde hela vägen till Italien och var borta i tre veckor. Vi solade, läste och unnade oss oliver och färsk pasta.Jag insåg nu att vi borde ha satt ner foten för länge sedan.
Barnen sa förlåt
När vi kom hem stod det en enorm presentkorg i carporten:
Välkomna hem och förlåt! Kram från Milla, Tobias och August stod det på kortet.
Jag blev berörd och ringde genast upp vår son för att tacka. Men när jag fortfarande inte hört något från Malena eller Sandra en vecka senare började jag frukta att vi helt skrämt bort våra döttrars familjer.
Så jag tog ett djupt andetag och ringde båda två för att bjuda in dem på försoningskaffe. Som tur var sa de ja, barnen skickades ut i trädgården med några hembakta kakor så att vi vuxna kunde slappna av och prata tillsammans.
Även om det var på gränsen för mig förklarade jag att Karl och jag definitivt fortfarande ville ta hand om barnbarnen, men att vi behövde mer balans mellan familjetid och tid för oss själva.
Sandra var fortfarande irriterad, och muttrade att vi kunde ha sagt till istället för att bara dra iväg som vi gjort. Då avbröt Malena och sa att hon faktiskt förstod oss.
– Det är nog bara för att jag och Kristian är så uppe i allt med barn och heltidsarbete ... Jag tror att vi bara vände oss till er som den enklaste lösningen.
Kristian, som satt bredvid oss och såg utmattad ut nickade och sa att de borde ha anlitat en barnvakt då och då. Sandras Fredrik harklade sig och erkände att de nog var skyldiga till detsamma.
Eftersom han hade fått en chefstjänst hade det varit svårt att få tid för att umgås därhemma. Sandra suckade:
– Men det var inte den enda anledningen. Jag tror att jag bara ville se till att mina tjejer fick lika mycket tid med sina morföräldrar som sina kusiner.
Hon såg på sin storasyster som rodnade. Jag kände en gnutta lättnad när min dotter erkände att hon tänkt fel, och det slutade med att vi hade ett långt, bra samtal den dagen.
Karl betonade att vi naturligtvis inte ville göra någon skillnad på barnbarnen, och att vi ändå gärna ville passa dem när det passade med våra egna planer.–
Men att agera taxicentral och köra till och från fotbollsträningen måste vara föräldrarnas jobb.
Det var lite hårdare formulerat än jag tänkt, men de tog det faktiskt alla på rätt sätt. Efter det blev det en del förändringar. Malena och Kristian valde båda att byta jobb med bättre arbetstider, och sedan anställde de också en barnflicka.
Det slutade med att Sandra gick ner i tid. Hon anförtrodde mig senare att den förlorade inkomsten var värt det, för nu kunde hon spendera mer tid med sina tjejer medan de ännu var små.
De enda fasta planer vi har som familj nu, är att vi alla äter tillsammans hos oss en gång varje månad. Jag ser alltid fram emot deras besök, och njuter av att jag nu har tid att planera menyn och baka något till kaffet.
Karl och jag har varit i Tjeckien med husvagnen. Vi har också äntligen gjort om i trädgården.
Tobias kom och hjälpte till med gräsmattan, och Malena kom förbi med sticklingar till de nya odlingsbäddarna.
När Karl och jag sitter på altanen med kvällsfikat njuter vi av utsikten, och så tröstar vi oss med tanken att vi nu har en mycket bättre relation med våra barn och kan njuta av alla våra fina barnbarn igen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]