Jannicke: Jag saknar att ha ett sammanhang

Efter reklamen: Se också: Cajsas minihusvagn blev en bohemisk dröm

Häromdagen kände jag det där hugget i magen igen, det som påminner mig om min ensamhet. Jag hade nämligen ringt till min 26-åriga dotter och föreslagit att vi skulle ta en promenad.

– Inte i dag, mamma, hade hon svarat. I kväll ska jag och Stefan äta middag hos pappa och Trine.

Jag fick ur mig något om att det lät trevligt, och att hon skulle hälsa. Men genast högg det till i min mage. För det är ju bara jag, min katt och mina 39 kvadratmeter. Och dem har min dotter inga band till, på det sätt som hon har till det hus som hennes pappa och hans nya kvinna bor i.

Vi byggde huset tillsammans och det var vår dotters barndomshem, men efter skilsmässan ville han inte låta oss bo kvar där. Tanken slog mig igen, att jag hade dragit livets ensamhetskort. Det är dock inte den sorts ensamhet som gör att man känner sig uttråkad, för det gör jag aldrig. Jag njuter av mitt eget sällskap, min självständighet och att få välja själv, och jag har också varit gift två gånger. Nej, det handlar om att jag inte riktigt har något sammanhang.

Jag har en storasyster, men hon har nog med sin man, deras tre barn, barnbarn och ett heltidsjobb. Jag ringer henne en gång varannan månad. Senast hade jag inte lyckats avsluta samtalet efter att att vi sagt hejdå, och det hade uppenbarligen inte hon heller, för jag hörde henne säga med en suck:

– Det var er moster. Åh, hon är så ensam, men hon har i alla fall sin katt.

Min dotter ringer sällan

Då kände jag att det verkligen högg till i magen. Min första tanke var att min storasyster ju hade rätt, men den tanken skakade jag snabbt av mig. För jag har faktiskt ett rikt liv, och jag förverkligar många av de saker som jag drömt om. Lite senare insåg jag vad hugget i magen handlade om. Om min storasyster tyckte att jag var så ensam, varför hörde hon då i så fall aldrig av sig?

Jag saknar att någon hör av sig till mig och hör efter hur jag mår. En dag sa jag lite skämtsamt till min dotter att hon borde komma ihåg att ringa mig lite då och då för att kolla så att jag verkligen levde. Hon svarade att det inte behövdes, för hon kunde ju se när jag senast varit aktiv på Facebook.

Min dotter är faktiskt fantastisk och vi reser tillsammans, går ut och äter och på bio tillsammans, och vi tar långa promenader där vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag vill självklart att hon ska leva sitt eget liv, men jag längtar efter att hon ger lite uppmärksamhet tillbaka till sin mamma emellanåt.

När jag tänker på mina släktingar som mostrar, farbröder, kusiner och syskonbarn, är det alltid mig de kontaktar för att fråga hur de andra mår. Det är aldrig åt andra hållet, och inte pratar de med varandra sinsemellan.

Ibland har jag tänkt bristen på intresse för andra kan vara ett nedärvt mönster, som upprepas i släkten. Så jag är verkligen det svarta fåret, för jag gör precis tvärtom.

Du är INTE ensam om att känna dig ensam.

relationerOfrivillig ensamhet – så gör du för att bota den

Vänner och bekanta försvinner

Det är så viktigt att vi människor blir sedda, hörda och får uppmärksamhet från andra. Vi mår bra av att veta att någon bryr sig om oss.

Jag vet att jag inte är en dålig människa. Det har bara alltid varit så att vänner och bekanta har kommit in i mitt liv för att försvinna ut ur det igen. Familjemedlemmar fortsätter att finnas där på ett annat sätt, men mina har nog med sig själva.

I vardagen och på jobbet är jag omgiven av mycket människor, och jag har lärt mig att leva med min egen sorts ensamhet. Jag vill dock fortfarande bli sedd, och att någon i min närhet vet att jag finns.

Jag undrar om det kommer att ändra sig, om jag låter bli att oroa mig för alla andra? Kanske det, men så vill jag ju inte ha det – eller vara.