Hanna och Christoffer vill bryta tabut om tvångsvård på psyk: ”Inte som i Gökboet”
– Jag önskar att folk vore mindre rädda, säger Hanna.
Våren 2021 tyckte Hanna Milwertz Eliasson, 28, att livet var toppen. Hon var glad och hade ett nytt roligt jobb. På fritiden fixade hon med olika smågrejer hemma i huset som höll på att renoveras – hon slet ut tapeten i ett rum och målade om en skrubb.
– Jag hade storslagna idéer, säger Hanna med ett snett leende. Allt var så bra som det kunde bli. Men en dag hux flux skjutsade Christoffer mig till psykakuten.
Det är sen eftermiddag i Sandviken när Hanna och maken Christoffer Eliasson, 29, berättar om vad som hände när Hanna lades in på psykiatrisk avdelning och blev kvar i nästan sex månader.
– Jag hade märkt en tid att Hanna blivit sämre och sämre. Hon sov inget, och just sömnen är otroligt viktig. Hon startade även projekt här och där utan att slutföra dem, minns Christoffer.
Hanna var 20 år när hon diagnostiserades med bipolär sjukdom, men hon började må dåligt redan i mellanstadieåldern.
– Jag hade fobier och bacillskräck och kände att jag inte passade in någonstans. Jag blev mobbad och utvecklade senare en ätstörning, berättar hon.
Fick diagnosen bipolär sjukdom
Hon kom till barn- och ungdomspsykiatrin på grund av fobierna men berättar att hon aldrig fick någon ordentlig utredning.
– Men i mellanstadiet hade jag en fritidspedagog som tog sig an mig. Henne pratade jag en del med om hur jag mådde. Hon satt med mig på lunchen och jag fick även komma hem till henne efter skolan. Vi har fortfarande kontakt på Facebook. En sådan människa glömmer man inte – hon räddade min skolgång, säger Hanna och ler.
Diagnosen fick Hanna när hon för första gången blev tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning.
– Då gjordes äntligen en utredning. Tiden innan dess var jag manisk och sov ingenting. Jag självmedicinerade och festade samtidigt ganska mycket. Själv tyckte jag att jag hade kontroll… men det gick överstyr.
Någon enstaka gång hade Hanna hört ordet ”manodepressiv”, men hade ingen egentlig kunskap om sjukdomen.
– Först tyckte jag inte alls att det stämde in på mig, men när jag väl accepterade diagnosen såg jag det som en möjlighet att få rätt hjälp. Det gav också en förklaring till varför livet sett ut som det gjort.
Det här är bipolär sjukdom
- Symtomen på bipolär sjukdom är att man har olika perioder av mani och depression.
- Att vara manisk betyder att vara överdrivet upprymd och energisk medan depression innebär motsatsen, att all lust, glädje och energi har tagit slut.
- Det finns två typer av bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom typ 1 innebär att man har kraftiga manier och svåra depressioner. Båda tillstånden kan bli så allvarliga att man behöver vård på sjukhus.
- Den som har bipolär sjukdom typ 2 har depressioner varvat med perioder av ökad energi och minskat sömnbehov, så kallad hypomani.
- Mellan perioderna kan man ofta leva som vanligt, med behandling.
Källa: 1177.se
När Hanna mötte Christoffer hade hon varit inlagd i omgångar på psykiatrisk avdelning, men mått bra under en tid.
– Vi träffades i början av 2016, men den sommaren… då var du ju egentligen sjuk utan att jag visste om det, säger Christoffer till Hanna och fortsätter:
– Jag hade inte haft någon kontakt med psykiska sjukdomar innan, vad jag vet. Men när Hanna berättade att hon hade bipolär sjukdom började jag läsa på. Jag ville veta vad det innebar och vad sjukdomen skulle kunna göra med henne.
Blandade tabletter med alkohol
Vid den tidpunkten självmedicinerade Hanna och blandade ibland tabletter med alkohol.
– Men Christoffer förstod inte att jag var påverkad. Det var så skönt tyckte jag då, för samtidigt ringde mamma flera gånger om dagen och tjatade om att jag behövde åka in till psykakuten: ”Du är sjuk.”
Christoffer konstaterar att han nu, när han tänker tillbaka och med den kunskap han har i dag, kan se att det fanns tydliga tecken på att Hanna var sjuk.
– Hon sov inte alls och skulle hela tiden göra något. Hon hade svårt att sitta still. Men att hon var påverkad hade jag inte en tanke på. Nu skulle jag däremot märka det direkt, säger han.
I slutet av sommaren 2016 åkte så Christoffer med Hanna till psykakuten.
– Det var ett beslut jag tog tillsammans med Hannas mamma. Vi hade hunnit få en närmare kontakt och hon hade berättat för mig om hur Hanna var när hon var sjuk, berättar han.
– Bara några dagar tidigare hade vi varit på en Lars Winnerbäck-konsert, berättar Hanna.
I en hylla i köket står en liten kub med fotografier på. Ett foto föreställer Hanna och Christoffer på konserten.
– Jag minns nästan ingenting från den kvällen, jag hade tagit alldeles för många tabletter.
Fick hjälp av sköterskorna att förstå sjukdomen
Efter inläggningen 2016 fick Hanna även diagnoserna adhd och tvångssyndrom, OCD. Under de två månader som Hanna vårdades läste Christoffer på ännu mer.
– Det kändes viktigt att få en förståelse. När jag besökte Hanna på avdelningen pratade jag även en hel del med sköterskorna. Det hjälpte mycket. Vid ett tillfälle fick Hanna ett utbrott och en skötare tog mig åt sidan och förklarade vad jag skulle fokusera på i de lägena. Han påpekade också hur viktigt det är att ta hand som sig själv för att inte hamna i depression eller liknande. Det har jag tagit fasta på, och jag tror att det även hjälper Hanna i slutändan – speciellt nu när vi har barn.
En trappa ner sitter treårige Leo och tittar på barnprogram. När Hanna återigen lades in på psykiatrisk avdelning förra våren tänkte Christoffer mycket på hur det skulle påverka Leo.
– Första gången vi åkte och hälsade på hade Leo inte träffat Hanna på länge, avdelningen var till en början helt stängd på grund av corona. Jag hade förberett honom lite och berättat att mamma var sjuk, och att hon därför hade en slang i näsan.
Men för Leo var det inga konstigheter alls, han kände bara glädje över att få träffa sin mamma igen.
– Leo hoppade upp i mitt knä och frågade om slangen. Jag förklarade att jag fick mat där. ”Jaha, äter du med näsan mamma, vad tokigt!” En ur personalen undrade om hon fick ta ett foto, minns Hanna och visar bilden på sin mobil.
Den bipolära sjukdomen kommer i skov, och när alla mediciner fungerar och Hanna sköter kost och sömn kan hon vara fri från dem i långa perioder. Vid den senaste inläggningen i våras hade hon inte haft något skov sedan 2016.
– Jag glömmer av lite att jag faktiskt kan bli så sjuk, säger hon dröjande.
– Under de åren som gick emellan tänkte man inte på sjukdomen i sig. Den fanns där men ändå inte. Nu blev det verklighet igen, konstaterar Christoffer.
Berättade om sjukdomen på Facebook
När Hanna i slutet av sommaren kom hem från sjukhuset bestämde hon sig för att berätta på Facebook om var hon befunnit sig det senaste halvåret.
– Jag hade ju varit försvunnen från allt och alla, så jag berättade rakt och faktamässigt om vad som hänt, säger Hanna och fortsätter:
– Jag ville egentligen inte lägga upp det först. Jag tror att jag var rädd att rasera bilden av mig själv. Jag är ju så pass välfungerande egentligen – jag är gift, har hus, barn och jobb. Men jag och Christoffer hade pratat om det redan tidigare, att det här är något vi vill vara öppna med. Och när folk började kommentera inlägget kändes det bra. Om det jag gått igenom kan hjälpa någon annan så berättar jag gärna tusen gånger om.
Även Christoffer skrev ett eget inlägg. Både han och Hanna upplever många gånger att det är tabu att prata om psykiska sjukdomar, vilket är en av orsakerna till att de själva vill berätta. För Christoffer har det aldrig känts svårt att vara öppen med Hannas problematik.
– Om någon frågat har jag alltid sagt som det är. Och jag har varit öppen med det på jobbet. När Hanna var inlagd hände det att jag behövde sluta tidigare för att hinna hälsa på henne innan jag skulle hämta Leo på förskolan. Det har fungerat jättebra, jag är tacksam, säger han.
– Många tror att det är som i filmen Gökboet på en psykiatrisk avdelning – att där bara är en massa galna människor som går omkring och pratar med sig själva och slänger sönder möbler, säger Hanna. Men det är inte så. Vi äter mat tillsammans, tittar på tv och spelar Bingolotto. De flesta som är där är normala människor som annars lever helt vanliga liv. Jag önskar att folk vore mindre rädda.
Se också: Influencern Caroline har ett barns hjärna i en vuxen kropp
Hanna skrattar lite när hon visar ett par mobilbilder föreställande en rad maffiga blombuketter.
– Sånt här kan man göra när man är inlagd och manisk – beställa blommor till sig själv. Det eskalerade kan man säga, det kom nya buketter hela tiden. Men de var fina. Jag la också 48 stycken 1000-bitarspussel under de där månaderna.
Våga fråga om psykisk sjukdom
Hanna berättar att hon inte är helt bra än, att hon har en bit kvar.
– Men jag har en bra öppenvårdskontakt och har påbörjat terapibehandling. När jag var inlagd tyckte jag hela tiden att jag skulle kunna åka hem. Men nu när jag är hemma förstår jag varför de inte släppte hem mig tidigare.
– Det har funnits stunder då jag funderat på om Hanna skulle behöva läggas in igen, medger Christoffer. Det är långt ifrån över… Men vi kommer att komma tillbaka till ett normalstadie.
Hanna upplever att många inte riktigt vet hur de ska bemöta henne, att det finns en rädsla kring att fråga ”hur mår du?”
– Det hade nog varit lättare om sjukdomen synts på utsidan. Men våga fråga, uppmanar Hanna.
För Christoffer har det betytt mycket att möta andra i samma sits. Han och Hanna har gått en utbildning som vänder sig till både drabbade och närstående.
– Där träffade jag andra anhöriga, vilket kändes jättebra. Ofta tänker man främst på den som är sjuk, men anhöriga är också väldigt utsatta. Det är svårt att förstå om man inte själv varit med om det. Jag hade ingen aning i början och tänkte ”vad händer?” Men i och med att jag varit öppen har många kommit till mig och berättat om egna erfarenheter, och jag hoppas att vi genom att berätta kan hjälpa någon annan.
– Det är ett lidande, särskilt att inte minnas allt man gjort, säger Hanna. Men kan mitt lidande ge kunskap eller få andra att våga prata och vara ärliga – då har allt vi gått igenom ändå varit till någon nytta, avslutar Hanna, som i framtiden gärna skulle vilja föreläsa om sina erfarenheter.