Frida drabbades av kärlekspsykos

Det var med lika delar förväntningar och nervositet som Frida Andersson 2015 flyttade till Linköping för att plugga. Hon hoppades att hon snabbt skulle komma in i studentlivet och att ett nytt kapitel skulle starta i hennes liv.

Tonåren hade varit jobbiga. Hon hade haft svårt att få kompisar, kände sig obekväm i sociala sammanhang och uppfattade sig som udda och utanför. Men det var inget hon visade utåt.

Fridas mamma, Ingrid Zachrisson, är med under intervjun, som stöd och som en kompletterande röst.

Frida kämpar fortfarande med psykoser och Ingrid finns vid dotterns sida för att vidga perspektivet och förklara när orden inte räcker till.

– Vi märkte aldrig hur dåligt Frida mådde under tonåren, det var något hon bar inom sig. Det fanns ju en viss skörhet hos henne, men vi hoppades att studentlivet skulle bli början på något positivt, säger Ingrid.

Kände att ingen såg henne

Frida nickar instämmande.

Längtan efter gemenskap och vänner var stark.

I Linköping fick hon besked om att hon kommit in som reserv på logopedprogrammet vid Lunds universitet – och valde att tacka ja. Lund är känd för att vara en kul studentstad och hon for ner, pirrig och taggad.

Men verkligheten kom ikapp henne ganska snart efter ankomsten. I sin bok Kärlekspsykosen beskriver hon hur hon, trots ett helhjärtat deltagande i nollningen, som innefattade roliga aktiviteter och fester, inte lyckades lära känna några andra studenter.

Hon upplevde att ingen lyssnade eller såg henne, hon var ”ingen”. Grupperingar bildades, men hon hamnade utanför gemenskapen. Hon kände sig ensam och tråkig och en gnagande oro började slå rot.

Hon flyttade in i en studentkorridor, men höll sig mest på sitt rum. Tills Victor dök upp.

En snygg och trevlig kille som också bodde i korridoren och som vänligt tog sig an nykomlingen Frida.

Fann en tvillingsjäl

– Vi började träffas en del utanför korridoren också, bland annat spelade vi badminton ihop. Jag blev förälskad och var övertygad om att han kände samma. Varför skulle han annars vilja tillbringa tid med mig? säger Frida, som upplevde att han var hennes tvillingsjäl, hennes andra halva, den som skulle göra henne komplett.

När hon till sist vågade blotta sina känslor fick hon nobben. Victor var inte kär i henne, han såg henne bara som en vän.

Beskedet kom som en kalldusch. Men snart skakade hon av sig känslan av att ha blivit avvisad.

Hon blommade i stället upp, stark i sin övertygelse om att de var tvillingsjälar. De var menade för varandra och förr eller senare skulle de mötas igen och förenas i en gemensam, fulländad själ. Frida svävade på moln och tyckte att livet var underbart.

Kände sig skarpare

Studierna flöt på, hon kände att hon blev en bättre och skarpare version av sig själv tack vare kärleken till Victor – och hans kärlek till henne, trots att han inte var redo än.

Det var någonstans här som Frida gick in i en psykos. Nu tog en tid av gränslöshet och utåtagerande vid. Hon var oövervinnlig och stark. Kände ofta Victors närvaro som en ljuv smekning över ryggen. De kramades själsligt och hade även sex, trots att han inte var fysiskt närvarande.

Hon började dricka mängder av alkohol, var ute och festade och blev den där härliga tjejen hon hade drömt om vara. Livet lekte.

– Jag såg små tecken överallt, hur folk tittade på mig på ett speciellt sätt. Jag förstod att de visste att jag och Victor var tvillingsjälar och att han hade pratat med dem och att det bara var en tidsfråga innan vi skulle förenas, berättar Frida.

Karusellen snurrade allt snabbare. Fridas psykos djupnade. Hon sov knappt, åt för lite, drack alkohol och lyssnade på hög musik – som hon ansåg talade direkt till henne – när resten av korridoren sov.

Vid ett tillfälle tillkallades polis. Men då lyckades Frida bete sig normalt och lovade att skärpa sig.

– Jag tyckte det var skönt att vara så utlevande, jag blev stark i det. Jag tycker fortfarande om den jag är när jag är i en psykos, konstaterar Frida och ler.

Betedde sig konstigt

Men omgivningen började ana oråd. En kompis talade klarspråk och menade att hon borde prata med en psykolog, hon betedde sig jättekonstigt. Frida slog ifrån sig.

– Jag gillade inte att bli ifrågasatt. Jag tyckte själv att jag var skarpare än någonsin och fylld av energi.

Ingrid började också inse att något var allvarligt fel när hon började få en massa sms från Frida nattetid, en natt kom 50 stycken. De var arga, hatiska och skrivna med versaler.

– Hon var inte hatisk mot mig, men jag blev väldigt orolig. Utan Fridas vetskap kollade jag upp att det fanns en psykiatrisk akutmottagning i Lund och sedan hörde jag av mig till henne och sa att jag tänkte komma och hälsa på. Hon hade berättat att hon sov dåligt och drack lite för mycket, så det blev mitt argument för att förmå henne att söka hjälp, säger Ingrid och berättar att Frida mellan varven ändå verkade ganska normal.

Hennes pappa hade varit nere i Lund men inte märkt att något var fel.

Hemskickad från psykakuten

Under förespegling att Frida skulle få hjälp med sina sömnproblem följde hon med sin mamma till psykakuten.

De blev varmt mottagna, fick prata med en läkare, men skickades hem igen, eftersom man inte bedömde situationen som jätteakut. Några dagar senare var de tillbaka, fick nya samtal – och den här gången blev Frida inlagd.

Detta är Frida Andersson

Ålder: 26 år.
Familj: Mamma Ingrid, pappa Mats samt en äldre bror.
Bor: I egen lägenhet i Göteborg.
Aktuell med: Den självupplevda boken Kärlekspsykosen (Ordberoende förlag).

Sex månader senare diagnosticerades hon med ospecificerad bipolär sjukdom. Men det tog inte slut där. Sedan diagnosen 2016 har hon haft ytterligare två psykoser och nu är läkarna inne på att Frida lider av schizoaffektivt syndrom, en mellanform av schizofreni och bipolärt syndrom.

Hon medicinerar och har vid den andra psykosen fått elchocker, vilka gjorde att psykosen försvann.

– Men man får minnesluckor av elchocker, så det är på gott och ont, konstaterar Ingrid, som är tacksam över att deras första möte med psykvården var i Lund, där de blev så väl omhändertagna. Senare erfarenheter av psykvården har lämnat mycket att önska.

Frida har flyttat tillbaka till Göteborg. Hon mår efter omständigheterna bra, men har kvardröjande symptom.

Tron på tvillingsjälar har Frida kvar.

– Jag vet att psykoserna är återkommande, men jag tycker att de är bra för mig eftersom jag blir mer mig själv då. Jag blir öppnare och gladare.

Erfarenheterna från psykoserna finns kvar och är välgörande, menar Frida.

– Jag tycker att jag har utvecklats och fått insikter om hur folk har behandlat mig. Jag har alltid tyckt att det är mig det är fel på, men nu har jag fått bättre självkänsla och ett annat driv. Det är enklare socialt nu, jag är inte längre rädd för andra människor. Jag bygger upp mig själv med nya intressen, som att skriva, baka, laga mat och köra bil. Bilkörning är riktigt kul, säger Frida med ett leende och tillägger att när hon fokuserar på sina intressen så flyger inte tankarna iväg lika mycket.

För någonstans är hon medveten om att psykoserna ställer till det för henne. Hon säger att hon inte orkar plugga just nu, men att hon så småningom vill ta upp studierna igen.

Mamma stöttar

Mamma Ingrid har valt att gå i tidig pension för att ägna sig åt Frida.

– Jag tar hand om familjen, det finns ingen energi över till att arbeta. Fridas sjukdom har påverkat oss mycket och på olika sätt. Jag har skalat bort för att hjälpa henne och finnas där, medan min man gör annat för att orka, säger hon och berättar att hon har stöttat Frida hela vägen med boken.

Se också: Toppolitikern Annika Strandhälls sambo tog sitt liv

Efter reklamen: Toppolitikern Annika Strandhälls sambo tog sitt liv

– Jag tycker det är viktigt att våga vara öppen med hur det är att ha en psykos. Folk tycker det låter häftigt när jag berättar. Men det finns många fördomar om psykisk sjukdom och jag hoppas att min bok ska ge människor förståelse och en inblick i hur det är, säger Frida.

Fotnot: Victor heter i verkligheten något annat.