Från familjeliv till bipolär-diagnos – nu hjälper Jennys bok andra

Jenny Sandfors är 37 år, gift och mamma till två barn på 6 och 10 år när hon får sin diagnos under senhösten 2014. Förutom en lättare depression under tonåren har hon ingen historia av psykisk ohälsa, hon driver en webbyrå sedan tio år tillbaka och trivs med vardagen hemma i Bollnäs. Det är lite mycket på jobbet kanske, sådär som det lätt kan bli när man driver eget och älskar sitt jobb, men inget alarmerande. Men så följer en period som leder fram till den där dagen när Jennys familj kör henne till läkaren för att hon har fått en psykos.

Började med en depression

Men vi backar bandet lite, för historien börjar inte där, utan startar med en depression som Jenny får under 2013. Hon har under flera år drivit en webbyrå som går väldigt bra, men under en period av extra mycket stress och arbetsbelastning säger kroppen ifrån. Vissa hade kanske tänkt att det bara är att sjukskriva sig och varva ner lite så går det över, men så kände inte Jenny. Hon tyckte att det var otroligt jobbigt att just hon hade hamnat i den här situationen.

– Att andra blev deprimerade var inget som jag på något sätt såg ner på, men jag kunde inte känna så om mig själv. Det kändes otroligt svårt, både arbetsmässigt och privat. Jag oroade mig för att kunderna skulle försvinna och kunde inte alls se mig själv som en person som blev deprimerad. Jenny började medicinera för sin depression, och det kändes allt bättre.

Se också: Så söker du hjälp när du drabbats av depression

Efter reklamen: Så söker du hjälp när du drabbats av depression

Hösten 2014 tyckte hon att hon återhämtat sig helt, men istället för att återgå till sitt gamla jag så slog måendet över helt åt andra hållet. Att hon hade gått från en depression och var på väg in i en manisk period var inget hon själv förstod, tvärtom så tänkte hon att detta nya var hennes normalläge som hon nu skulle befinna sig i när hon äntligen blivit frisk från depressionen. Och det nya normalläget var inget annat än helt fantastiskt.

– Från att ha haft en känsla av att jag inte gillade mig själv så lade sig plötsligt ett rosa kärleksfilter över allt som fanns omkring mig. Det var en helt ny och härlig känsla och jag kände bara: ”WOW, jag älskar mig själv! Det är så här livet ska vara!”

Vännerna förstod att något var fel

Livet snurrade på i en otrolig fart. Jenny var tillbaka från sin depression, och det med besked! Hon hade så många idéer som hon ville förverkliga, både för sig själv, familjen och företaget – men även för andra. Hon hörde av sig till sina vänner med tips och råd om både högt och lågt.

Vännerna började förstå att det var något som inte stod helt rätt till med Jennys mående och de hörde av sig till både hennes make, föräldrar och svärföräldrar med sin oro. Jenny däremot var inte ett dugg orolig, och kom snabbt med bortförklaringar när vännerna larmade.

– Jag hade ingen förståelse för dem alls, kunde de inte bara se att jag var ute ur min depression och mådde bra nu?

Fick hallucinationer och en psykos

Det nya livet var härligt! Jenny beskriver det som att hon flög fram och hade extremt mycket energi. Sömnbehovet var minimalt, det räckte gott med två, tre timmar per natt för att hon skulle vakna pigg och utvilad.

– Tankarna rusade väldigt snabbt, det var så mycket jag vill berätta, jag snubblade över ordet och till slut sa jag bara halva meningar för jag tänkte att ”äh, de fattar säkert vad jag menar i alla fall”. Men det fick ju hjärnan att krascha till slut.

Efter två månader i en maniska period blev det för mycket. Jenny fick hallucinationer och en psykos och var tvungen att få vård. Det slutade med att hon lades in på en sluten psykiatrisk klinik i Hudiksvall. Men inte ens då förstod hon fullt ut vad som pågick.

Att bli frihetsberövad var väldigt obehagligt, varför skulle jag vara inlåst när jag inte hade gjort något dumt? Jag höll ju på med stora projekt och skulle skapa fred på jorden.

Jenny om tiden på sjukhuset

– Jag följde med, men trodde först att det var något slags experiment eller kanske en överraskningsfest. Att bli frihetsberövad var väldigt obehagligt, varför skulle jag vara inlåst när jag inte hade gjort något dumt? Jag höll ju på med stora projekt och skulle skapa fred på jorden, så jag fattade inte alls vad jag gjorde där.

Berättade inte för någon om diagnosen

Efter någon vecka med medicinering på sjukhuset började Jenny förstå att hon kanske inte mådde helt okej, och när hon fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 blev hon dels väldigt ledsen men också väldigt skamfylld.

hälsaDärför har många med psykisk ohälsa börjat må bättre under pandemin

– Jag hade ingen kunskap om vad bipolaritet var och kände så enormt mycket skam. Att acceptera depressionen var illa men detta var ännu värre. Jag blev rädd för att aldrig mer kunna arbeta, och för att jag skulle vara sjuk jämt. Jenny beskriver sig själv som en empatisk person som aldrig har lagt några värderingar i hur andra människor mår psykiskt. Men detsamma gällde inte för henne och hon vägrade prata med någon om det som hänt.

När hon kom ut från sjukhuset lade hon locket på och berättade inte för någon om sin diagnos, inte ens de vänner som hade larmat när hon var inne i sin maniska period. Hon beskriver det som att hon tog på sig en rustning för att skydda sig.

– Det här var ingenting som jag ville drabbas av och jag tror att det baserades mycket på att rädsla. Jag bor på en ganska liten ort och tänkte att jag kanske inte längre skulle få in jobb till mitt företag om kunderna såg mig som sjuk. Mycket av skammen var nog väldigt grundläggande i det här med att man som människa blir rädd för att hamna utanför samhället och gruppen.

Nu har det gått sju år sedan Jenny kördes till den inbillade överraskningsfesten av sin familj, och tack vare medicinering har hon inte haft ett enda skov sedan dess. Det tog tid för henne att öppna sig till omgivningen kring sin sjukdom, men istället för att endast berätta om sin historia så vill hon även hjälpa andra med bipolär sjukdom att må bättre. Hon har själv hittat verktyg och modeller som hjälper henne att må så bra som möjligt i vardagen, och med dessa som grund har hon skrivit en bok som ska vara till hjälp för andra med samma diagnos.

– Det är en allvarlig sjukdom som man ska ha respekt för. När man är i ett skov ska man ha vård, men emellan kan kan göra sitt yttersta för att må så bra man kan. Jag har ägnat så mycket tid åt att skämmas, när jag kunde ha lagt den tiden på att må bra istället.

I boken "Bipolär – fånge i min egen historia" bjuder Jenny på en resa in i den bipolära världen samtidigt som hon ger konkreta tips och handfasta råd i en hjälp på vägen till den som själv fått diagnosen. Även anhöriga till personer med bipolär sjukdom kan lära sig mycket av boken. Till hösten 2021 kommer även en webbkurs där deltagarna kan lära sig mer om hur det går att skapa plats för att må så bra som möjligt mellan skoven.

Jag har ägnat så mycket tid åt att skämmas, när jag kunde ha lagt den tiden på att må bra istället.

Jenny Sandfors

Metoden är ingen färdig manual som den som är sjuk kan gå efter för att må bra igen, och ska heller inte användas vid depression eller mani. Jenny betonar vikten av att få hjälp av vården när man är inne i ett skov, men eftersom alla med bipolär sjukdom har balanserade perioder mellan skoven så finns det mycket som går att arbeta med under den tiden. Att lära känna sig själv har hjälpt Jenny mycket under de här åren, och bara en sådan enkel grej som att se över hur ens menscykel påverkar ens mående kan göra stor skillnad berättar hon.

– Om jag vet vilken vecka jag har PMS så behöver jag ju inte planera in en föreläsning då till exempel, säger hon och skrattar.

Jenny hoppas också att kunskapen hon sprider med hjälp av boken och kursen ska hjälpa en bit på vägen i att ta bort stigmat kring psykisk ohälsa i olika former. Som hon själv berättat så var okunskapen en stor del av det som gjorde att hon skämdes och kände sig rädd när hon fick diagnosen, men nu vet hon bättre.

– Det handlar om hur du och jag ser på psykisk ohälsa, hur vi pratar om psykiska sjukdomar och hur vi uttrycker oss till vardags i den här frågan. När vi sitter i fikarummet och beskriver folk som ”psycho” eller ”dåre” så sitter det kanske någon vid bordet bredvid och tänker ”Oj, är det även så de tänker om mig och min diagnos?”. Jag vill att vi tillsammans kan hjälpas åt att jobba bort det här stigmat.

Det här är Jenny Sandfors

Ålder: 43
Bor: Bollnäs
Familj: Man och två tonåringar
Yrke: Webbutvecklare / Entreprenör
Webbsida: bipolar.se