Bengt: Min fru fick en stroke – Loffe tog mig igenom sorgen
En dag släppte min fru Eva bomben: Hon ville ha en hund. Jag trodde hjärtat skulle stanna på mig då jag aldrig varit intresserad av hundar.
Det gick några år och Eva, som hade haft problem med värk i rygg och leder, blev sjukpensionär. Då förstod jag att en hund skulle hon må bra av.
Hunden införskaffades efter mycket letande efter en lämplig ras. Det blev en collie. Han fick heta Max. Samtidigt flyttade vi till ett nyare hus med bara ett plan.
Det blev dags för utbildning på brukshundsklubben. Eftersom Eva var värkbruten blev det jag som fick ta det uppdraget.
Min vision av detta var att vi skulle stå i ring med våra valpar och med godis i handen säga ”sitt” med ljus röst. Jag höll på att smälla av. Men det fungerade. Max var jättelätt att lära. Sedan blev det teori. Då förklarade instruktören hundens beteende. Detta var intressant.
Vid hemkomsten stod Eva i dörren och mötte oss. Hon hade ett lustigt leende på läpparna. Hon frågade hur det hade gått och jag förklarade att vi hade lärt oss sitt. Eftersom Max stod vid min sida så satte han sig på det kommandot.
Jag blev helt lyrisk. Helt plötsligt var det skoj att åka på träning. Det blev träning i trädgården också. Efter valpkursen följde grundlydnad, sedan tävlingslydnad. Efter den kursen åkte vi på många tävlingar och Max blev duktigare och duktigare.
Det var en helt otrolig känsla att bli ett med sin hund. Jag vet att vi hade lika roligt båda två.
Tyvärr blev det ändring på mitt jobb. Arbetstiderna blev oregelbundna. Och det gick inte att träna tillsammans med andra hundar så det blev att lägga ner den verksamheten. Men vi var nöjda båda två med detta.
Max somnade in
Åren gick och Max blev äldre och äldre. Till sist somnade han in. Det var en tung förlust för oss båda. Det blev många tårar på mina kinder. Trodde inte man kunde känna en sådan stor saknad efter en hund.
Men livet går ju vidare. Vi beslöt att skaffa en ny hund. Denna gång valde vi en dvärgpudel som vi döpte till Loffe.
När vi hämtade Loffe satte jag mig på golvet för att få kontakt med honom. Han kröp rakt upp i mitt knä och gav mig en slick på näsan. Sedan la han sig i mitt knä och somnade.
Vi fick en sådan bra kontakt från första början. Loffe blev min hund. Fast det var Eva som skötte honom, men dusch och klippning föll på min lott.
Åren rullade på och vi blev alla äldre. Eva började samla på sig sjukdomar. Hon blev vad man kallar multisjuk.
Hon blev sämre och sämre, och jag fick mer och mer ta hand om Loffe.
Jag gick i pension, Och nu skulle vi ha det bra. Vi sålde huset och flyttade till en lägenhet där vi trivdes. Dit vi flyttade var ett fint strövområde för Loffe. Han kunde springa lös om det inte var andra hundar i närheten.
Hon fick en stroke
Eva blev sämre och sämre. Det slutade med att hon inte orkade följa med ut på våra rundor längre. Men jag och Loffe hade det ändå bra när vi var ute.
När jag varit pensionär ett år fick Eva en stroke. Hon blev halvförlamad och hamnade på vårdhem. Som tur var fick jag ta med Loffe på besöken där.
Jag besökte henne varje dag i tio veckor. Men med både detta och hemmet med allt vad det innebär och Loffe blev det för mycket för mig. Jag gick in i den berömda väggen.
Eftersom Eva var fullt klar i sitt tänkande kom vi överens om att jag bara skulle besöka henne två gånger i veckan.
Eva blev sämre och tappade livslusten. Hon ville inte leva längre. Det slutade med att hon somnade in. Det var ett svårt slag att gå igenom.
Han fick mig att klara av sorgen
Nu var det jag och Loffe mot världen. Hade jag inte haft honom hade jag inte klarat mig i sorgen. Loffe skulle ha sina rundor. Han skulle ha mat. Då kunde jag ju passa på att laga till mig själv. Jag måste ju också ha mat fast jag inte hade matlust.
Han är min stora glädje i vardagen. Utan honom hade inte livet varit värt att leva. Det första han gör på morgonen och det sista på kvällen är att ge mig minst en puss på båda kinderna. Han får all den kärlek som finns inom mig.
Det har nu gått två år sedan Eva gick bort och jag tackar henne för att hon var så envis med att vi skulle skaffa hund. Vad hade jag varit utan Loffe i dag? Törs inte tänka tanken.
Han är mitt stora stöd i sorgen efter Eva. Och han är min bästa vän. Vi gör det mesta tillsammans. Det blir extra stora rundor om vädret tillåter. Ibland sätter vi oss på en uteservering för att fika. Givetvis finns det fika till Loffe också.
Väl hemma lägger han sig i sin säng och somnar gott och vi mår bra båda två.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]