Madeleine: Jag tappade livsgnistan – hästen hjälpte mig ur depressionen

Efter reklamen: Se också: Flygelbad - bearbeta trauman med musikens läkande kraft

Jag har alltid älskat att vara nära djur. Som liten köpte jag en hamster och ett marsvin, och senare fick jag börja rida en gång i veckan på en söt liten häst som hette Joker.

Men sedan hände livet – jag blev tonåring och hittade andra nöjen i livet.

Sedan började jag studera på universitet, gjorde karriär och fick man och barn.

Livet rullade på i en rasande takt och det var inte förrän jag gick in i väggen som jag hittade tillbaka till hästarna.

Fick ridresa i present

Det var en dag på kontoret som det smällde till. Det var nästan som en blixt i skallen, och först trodde jag att jag hade fått en stroke, men det var en ångestattack.

Jag blev sjukskriven och var borta från arbetet i flera månader.

Ibland mådde jag så dåligt att jag undrade om jag någonsin skulle kunna komma tillbaka till yrkeslivet igen.

Jag började gå i terapi och fick medicin, och det hjälpte en del men ändå kändes det inte bra.

relationerSjukhushästen Snöboll ger glädje: ”Barnen kan glömma allt annat för en stund”

Det var inte förrän jag fick en ridresa som det vände för mig.

Det var min älskade man som köpte resan till mig.

– Nu kan du åka iväg, vila upp dig och rida på hästar, sa han.

– Hästar?

– Ja, du har ju pratat om att du red som liten, jag tror det skulle vara bra för dig att börja med det igen, sa min man.

Först trodde jag att han hade blivit galen. Jag mindes inte att jag hade nämnt det för honom, men det måste jag ju ha gjort ...

Ridningen är som medicin

Den resan förändrade mitt liv. Den leriga, kalla miljön var något helt annat än soffan jag legat i de senaste månaderna. I hästarnas närvaro behövde jag vara här och nu, och hade inte tid för alla katastroftankarna som annars åt mig inifrån.

Hästarnas majestätiska storlek var respektingivande och jag behövde hela tiden vara på min vakt, samtidigt som jag kände en sådan enorm vänlighet från dem.

Hästarna var så lyhörda – det var som om de kunde läsa mina tankar. Var jag nervös, blev de nervösa. Om jag var lugn, höll de sig lugna.

När resan var slut mådde jag bättre än på länge och jag kontaktade genast närmaste stall och frågade om de hade plats för mig.

"Och har ni inte det är jag nöjd med att bara klappa hästarna, pyssla om dem och göra rent i stallet", skrev jag.

Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag så klart stressat mindre och tagit bättre hand om mig själv, så att jag aldrig hade behövt bränna ut mig.

Samtidigt är jag faktiskt tacksam att jag blev sjuk, för annars hade jag inte hittat tillbaka till hästarna. Och ridningen får mig att må så bra. De är som medicin och har läkt mig.