Åsa: Min son har slutat prata med mig
Min son och jag bor, än så länge, under samma tak men han pratar inte längre med mig.
Han undviker mig även rent fysiskt. Den enda kommunikationen mellan oss sker via sms.
Min son är i 20-årsåldern och har inget arbete utan får försörjningsstöd. Jag har sedan han var liten misstänkt att han har någon form av adhd och/eller autism.
När han var sex år blev han utredd för adhd men uppfyllde inte alla kriterier för att få en diagnos. Som jag upplevde det var det enbart för att skolan inte märkte av hans symtom.
Först när utredningen var avslutad noterade skolan det beteende jag så tydligt såg hemma. Under hela uppväxten har jag haft tät kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, men någon vidare utredning har det aldrig blivit. Jag har gått föräldrautbildning hos BUP för att hitta strategier att kunna hantera hans svårigheter.
Så länge min son gick i skolan och alla rutiner flöt på som vanligt så har det fungerat okej.
Men alltsedan han var liten har han haft svårt för förändringar, nya människor, nya situationer. Alla avbrott från vardagens rutiner har varit svåra.
Alla lov i skolan har varit ett rent helvete när rutinerna rubbats. Byte av skola, nya lärare och nya klasskamrater har inneburit mycket ångest och sömnlösa nätter innan han kommit in i de nya rutinerna.Under hela året han gick i förskoleklass samt en bra bit in i andra klass fick jag bära ett skrikande barn till skolan.
Han skulle inte gå dit utan ville vara hemma med mig. Sedan var det fullt sjå att få med honom hem då han hade svårt att avbryta det han höll på med på fritids. Aggressionsutbrotten har varit åtskilliga under hela uppväxten.
Det var när han slutade gymnasiet som allt tog stopp. Han tog sig inte ut genom dörren, vände på dygnet.
Fick försörjningsstöd
Det hela blev ohållbart. Inte bara situationen i sig utan även ekonomiskt. Han bidrog inte med några pengar till hushållet och som ensamstående var det nog så svårt för mig. Jag fick ta lån för att få ekonomin att gå ihop.
Till slut, efter påtryckningar från mig och andra släktingar, tog han kontakt med socialtjänsten och ansökte om försörjningsstöd så att han kunde betala för sig hemma. Efter att under lång tid vägrat söka vård påbörjades i alla fall en ny utredning, nu gällande autism.
Till en början verkade allt bra och jag tänkte att nu äntligen kommer han att få rätt stöd i livet. Utredningen hade dock bara pågått i några månader när han valde att avbryta.
Det var under den här tiden som han helt slutade att prata med mig. Han var arg och trodde att jag tyckte att det var något fel på honom. Efter att ha avbrutit utredningen gick han in i något slags depression.
Jag hade dagligen ångest när jag gick till jobbet på morgonen och en stor klump i magen när jag gick hem. Han hade uttryckt att han inte orkade leva längre.
Jag var livrädd varenda dag över vad som väntade därhemma. Levde han eller hade han tagit sitt liv? Denna press samt hans alltmer aggressiva utbrott gjorde vardagen till ett rent helvete.
Det har inneburit långa perioder av svår ångest och vansinnesutbrott där han slagit sönder saker här hemma.Jag har åtskilliga gånger varit i kontakt med psykatrin men de har inte kunnat hjälpa mig då han är myndig och man enligt dem inte kan tvinga någon till vård mot dennes vilja.
Kommer han att bryta kontakten med mig?
Jag klandrar ofta mig själv och frågar mig vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Att gå här vareviga dag och leva under samma tak med någon som verkar avsky mig är oerhört tärande. Nu har han fått tag på en lägenhet och flyttar inom kort. Jag både bävar och längtar efter den dagen.
Jag längtar, då jag äntligen, slipper oroa mig över när nästa aggressionsutbrott kommer. Att kunna pyssla i köket, laga mat och baka, utan känslan över att vara i vägen. Men jag känner också en intensiv rädsla. Jag är rädd för att han inte vill ha med mig att göra.
Kommer han att bryta kontakten med mig? Som det är nu tvingas han i alla fall att till viss del ha kontakt med mig. Men hur blir det sedan, när han flyttar? Jag vill ju ha en fungerande relation med min son. Jag hoppas därför innerligt på försoning för oss.
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att min son får ett bra liv och att han en dag kommer att må bra.Det känns inte som om det var så längesedan jag stod lutad över hans spjälsäng och hela mitt hjärta svämmade över av kärlek till honom. Hur kunde det bli så här illa?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]