Glada Hudiks Emma Örtlund: ”Barn föds inte med fördomar”

Efter reklamen: Se också: Här är Bliss – paracheerlaget från Täby

Vi känner henne som en glad, sprudlande tjej från filmen Catwalk. Det är också hennes sanna jag, även om gymnasieårens mobbning tog glädjen ifrån henne en tid.

– Jag ser det som en revansch att ha kommit dit jag är i dag, säger Emma Örtlund som aldrig upphör att sprida glädje.

Klädd i rosa träningströja och ett par ljusa jeans kommer Emma Örtlund med tåget från Värnamo till Stockholm. Hon är här för att vara med på Elle-galan som äger rum nästkommande dag. Tidigare år har hon varit med och delat ut pris, men den här gången kommer hon att höra till publiken.

Emma har höga förväntningar på galan och hoppas få träffa många kändisar, allra mest hoppas hon på familjen Wahlgren. Vid sin sida har hon sin två år äldre syster Sara som håvar fram ett läppstift och ger det till Emma inför fotograferingen. Emma poserar hemtamt framför kameran och utbrister glatt: ”Jag älskar det!”

Emma Örtlund är van vid rampljuset

Emma har börjat vänja sig vid att stå i rampljuset. Sedan filmen Catwalk – från Glada Hudik till New York 2020 – som blev en enorm succé och där hon fick leva sin dröm om att bli fotomodell – har hon hunnit sommarprata, vara med i Skavlan, vara omslagsmodell för en rad tidningar, skådespela i Ica-reklam och, inte minst, designa Rosa bandet.

Nu är Emma aktuell med dokumentären Livet efter Catwalk där hon tillsammans med Glada Hudik-teaterns verksamhetsledare Pär Johansson och resten av Glada Hudik-gänget summerar tiden efter filmen.

Eftersom pandemin kom direkt efter Glada Hudiks turné blev tomheten väldigt påtaglig.

– Vi – jag, Ida, Kitty, Alex och Niklas – kunde inte ses på två år. Det var jättetråkigt för vi hade ju gjort så mycket tillsammans den senaste tiden, menar Emma.

Just därför blev det extra kul att göra dokumentären tillsammans med de andra, tycker Emma. I den får man till exempel se gänget göra sin Catwalk på Avicii Arena för 9000 skolbarn och en massa kändisar, bland andra kronprinsessparet och Bianca Ingrosso.

I Livet efter Catwalk får man också veta mer om Pär Johanssons skolprojekt Barn föds inte med fördomar.

Projektet riktar sig till 92000 barn i årskurs 1–9, i 226 olika kommuner. Skolbarnen får se filmen Catwalk och samtidigt jobba med ett material som Pär och hans team tagit fram. Och det har burit frukt:

”Barnen gör goda gärningar och vi ser att när man skapar ett engagemang som får komma ifrån dem själva och inte från vuxnas manualer blir det långsiktigt, det är då de ungas engagemang håller i sig”, har Pär berättat i en intervju. En klass började till exempel med obligatoriska klasslekar för att förebygga utanförskap och en annan har skrivit en egen klasskonvention, alltså en egen värdegrund.

Emma menar att bara för att hon och många andra har olika funktionsnedsättningar så betyder inte det att de inte har samma rätt att få skina och synas i samhället som alla andra.

– Barn föds inte med fördomar. Vi vill få barn att sluta mobba varandra. Folk har så mycket fördomar. De ser ner på varandra, sårar och är falska. Jag tycker att man ska tänka: Hur hade det varit om det var mig de såg ner på? Hur hade jag känt då?

Glada Hudik-vänner gör dokumentär

Emma är aktuell i ytterligare en dokumentär, Det kunde varit vi. I den ger sig hon och Glada Hudik-vännen Ida ut i en husbil tillsammans med Pär. Resan går genom hela Sverige.

– Pär körde som en galning så man fick hålla i sig hårt i bordet under svängarna, haha!

Trion träffar bland annat forskare och experter i olika delar av landet och tillsammans med dem gräver de i historien och tittar på hur personer med funktionsnedsättning har behandlats genom tiderna.

– Människor med funktionsnedsättningar, sådana som jag, hade det jättetufft förr i tiden. Föräldrar lämnade bort dem till mentalsjukhus där de kläddes i vita hemska tvångströjor med snörning där bak. Och killarna fick sina huvuden rakade. Man kallade oss sinnesslöa och idioter. När jag såg filmer och bilder på hur man behandlade dem kände jag att det kunde lika gärna ha varit Ida eller jag.

I denna viktiga film frågar man sig vad det får för konsekvenser när man delar upp människor i bättre och sämre.

– Jag hoppas att den ska väcka frågor om människovärde och få oss som lever nu att fundera på hur vi behandlar varandra, säger Emma.

Vad betyder Pär för dig i dag?

– Vi har en helt fantastisk relation. Han är det bästa som hänt mig, ett slags magiker som ser mina styrkor i stället för svagheter. Dessutom utmanar han mig hela tiden, vilket får mig att växa till den jag vill vara. Och så är han väldigt bra att prata med, jag brukar säga att han är en mix av en Gud och en psykolog, haha!

Vad är det bästa med att vara du?

– Att vara just jag. Och att jag får bestämma helt själv över hur jag vill ha det i min lägenhet.

Vad är det sämsta?

– Att jag har OCD, ett tvångsbeteende som gör att jag till exempel vill tvätta händerna lite för många gånger. Detta kan vara jobbigt eftersom det upptar så mycket tid i vardagen. Men jag har fått KBT-övningar som jag ska göra mot detta.

Samlar du på något?

– Ja, jag samlar på dockor. Jag har över hundra stycken och alla har de namn!

Varför just dockor?

– Jag ser dem som mina barn eftersom jag har förstått att jag inte kommer vara mogen nog att ta hand om riktiga barn då det krävs så stort ansvar. Jag har ju epilepsi också, tänk om jag skulle få ett anfall precis när bebisen ska komma ut? Nej, dockorna är som min familj!

Bättre att berätta om autismen

Att Emmas föräldrar inte lämnade bort henne när de fick veta att hon hade autism och en lindrig utvecklingsstörning säger hon sig vara tacksam och glad för. Däremot kan hon, även om hon inte vill hänga ut sina föräldrar och vet att de gjorde det de trodde var bäst för henne, känna sig lite ledsen och besviken över att det skulle dröja 26 år innan hon fick veta varför hon inte var ”som alla andra”.

– De sa inget just för att de inte ville att jag skulle tro att jag inte är som alla andra och att jag skulle bli behandlad som vem som helst. Visst, de kunde säga att jag fick gå i särskola för att jag kanske hade svårt för mig i skolan, inte hade koll på pengars värde eller var senare i utvecklingen än andra. Men jag tror det hade varit bättre om de berättat för mig om min autism och utvecklingsstörning. Det var faktiskt Sara och mina andra systrar som fick mina föräldrar att berätta.

Emma tycker att vi visserligen har kommit långt i vår resa mot allas lika värde, men att vi fortfarande har en lång bit kvar att gå. Än i dag kan hon känna att folk hon möter ser ner på henne.

– Det får mig att känna mig ovälkommen, utanför och ledsen.

När ledsenheten över detta blir för stor att bära själv har Emma många som hon kan vända sig till och prata med.

– Jag har en kurator som jag pratar med ibland, men även en del av personalen på mitt boende. Mina systrar, som dig Sara, kan jag ju också prata med?

Sara nickar. Hon beskriver deras relation som jättefin.

– Vi står varandra väldigt nära. Och framför allt så har vi otroligt kul ihop. Eller hur, Emma? säger Sara.

– Det har vi verkligen! svarar Emma.

Emma känner sig väldigt glad nuförtiden. Hon tycker att hon har blivit både mer mogen och självständig.

– Det är nog för att jag får hålla på med sådant som jag verkligen tycker om att göra. Jag har verkligen förändrats som person sedan vi gjorde den där filmen, jag har hittat mitt rätta jag, säger Emma.

Hon går ut med sina kompisar i en helt annan omfattning numera. Hon har kul och vågar helt enkelt testa mer nya saker.

Samtidigt förklarar Emma att hon på sätt och vis gått tillbaka till den hon var som litet barn.

– Jag var väldigt glad även som barn. Och jag var hemskt kreativ, om jag får lov att säga det själv, och en riktig teaterapa som tyckte om att klä ut mig och spela teater eller musik.

Emma hade till exempel olika shower för sina syskon och föräldrar.

– Sara brukade vara min balettfröken och jag var hennes elev som dansade runt i sockiplast och baddräkt med en kjol över, säger Emma.

Sara nickar och skrattar igenkännande åt minnet.

Stå upp mot mobbning

Emma har en förkärlek för 80-talet. Hon berättar att hon testat alla stilar och årtiondens trender, men att det inte finns något som går upp mot färgerna, frisyrerna och kläderna på det glada 80-talet.

– Jag hade velat leva som tonåring på den tiden, det verkade kul. Men då kanske det hade varit så mycket av allt att mani stället hade tröttnat på det. Mamma har berättat att ibland när de inte hade råd med hårspray så brukade hon koka saltvatten som mina systrar använde för att tupera håret med. Och när det regnade kunde det rinna ner i munnen och då smakade det salt, haha!

Emma har nära till skratt och hela hon skiner upp när hon pratar om sådant som gör henne lycklig. Men så fort det kommer till de tuffare delarna av hennes liv blir hon allvarlig och sorgsen i blicken.

Egentligen var det först på gymnasiet som mobbningen började, det som var anledningen till att Emma inte längre fick lov att vara lika glad som hon tidigare varit.

– När jag började på gymnasiet ville jag bara vara snäll och få nya kompisar, men de tyckte bara att jag var irriterande. De drev med mig och skrattade åt mig. Till en början förstod jag nog inte hur taskiga de var med mig, det var något jag fattade under andra året. De kunde skrika ”cp-unge”, ”fetto” eller ”bitch”.

Emma kände sig både ledsen och utanför och även om hon pratade med lärarna var ”bry dig inte om dem” det enda de sa till henne. Och mobbarna gav sig såklart inte även om Emma ignorerade dem. Mobbningen pågick hela hennes gymnasietid och även om hon hade längtat efter att få gå på en riktig studentbal, hade köpt klänning och allt, så kände hon precis innan att det inte var värt att gå. Hon orkade helt enkelt inte ta emot mer skit.

Bara en kort period minns Emma som lite ljusare under de där åren, och det var när hon var tillsammans med en kille som faktiskt vågade stå upp för henne.

– Han var modig och sa till de som mobbade mig. Han respekterade mig och det betydde jättemycket. Ett passionerat förhållande var det också, säger Emma och fnissar.

Hon har kommit över den där killen nu. Men glömt honom har hon inte gjort.

Vad vill du säga till de som mobbade dig?

– Hur kunde ni vara så jävla taskiga mot en fantastisk och fin tjej som mig? Alla mobbare borde läsa den gyllene regeln och följa den. Jag ser det som en revansch att ha kommit dit jag är i dag, att jag får vara precis den jag vill.

Och vad vill du säga till de som blir mobbade?

– Var inte rädda för att säga till lärare. Prata också med dina syskon och dina föräldrar. Det bästa vore att samla skolans personal, mobbarna och deras föräldrar tillsammans med dina föräldrar så att ni alla kan ha ett möte ihop, reda ut det som går och prata om fördomar. Jag kan ångra att jag inte gjorde det och pappa har sagt i dag att han ångrar att han inte gick till rektorn och slog näven i bordet för hur de behandlade hans dotter.