Åsa, 26: ”Jag är bunden till sängen på äldreboendet”

Åsa Brännmark ligger i sängen på korttidsboendet Källbacken i Älvsbyn med dottern Mindie, 20 månader, i sin famn. Mindie har kommit på besök tillsammans med pappa Marcus, för under de senaste månaderna har Åsa bott på Källbacken – trots att hon bara är 26 år gammal.

Hur går det ihop? Att vara en 26-årig småbarnsförälder, som bor på ett äldreboende och är fullständigt beroende av hjälp hela dagarna? För Åsa blev det verklighet under sommaren 2015 då det högg till i hennes rygg. Sedan den dagen är livet sig inte likt.

– Men jag tänker inte ge upp och sluta leva. Jag tänker kämpa, och mitt mål just nu är att bli så pass frisk att jag klarar av att sitta i rullstol, säger Åsa medan hon lägger Mindie nära intill sig och plockar fram mobilen.

Hon visar foton från tiden innan hon blev skadad. På bilderna syns en positiv, utåtriktad och glad tjej, som älskade att träna och planerade att tävla i Bikini Fitness. Flera gånger i veckan tränade Åsa både styrketräning och andra typer av träning. Hon trivdes med sitt jobb och levde ihop med sin stora kärlek Marcus.

Började som obehag i ryggen

Men den 12 juli 2015 vände livet. Åsa gick ut med några tjejkompisar. De åkte in till Luleå på festival och satt i en karusell när Åsa kände ett obehag i ryggen. Hon fick ont och bad sin vän kolla om något såg konstigt ut, och vännen upptäckte att Åsa var svullen på ett område i ländryggen.

– Smärtan ville inte ge med sig, men jag trodde att det berodde på att jag hade fått en sträckning eller att det var träningsvärk, inget som var farligt.

Men dagen efter var smärtan kvar. När hon försökte skura golven i lägenheten högg det plötsligt till rejält i ryggen. Åsa ringde direkt sin mamma som åkte in med henne till akuten i Piteå.

– Jag blev hemskickad med värktabletter, de kunde inte göra något. Morgonen därpå märkte jag att jag hade kissat ner mig utan att känna det.

Åsa hade en enorm smärta, men åkte ändå till jobbet. Och efter ett par timmar var smärtan så kraftfull att hon var tvungen att åka hem. Sedan dess har Åsa inte kunnat jobba.

Röntgen visade inget avvikande

Dagarna gick och smärtan tilltog. Veckorna efteråt präglades av besök efter besök på akuten.

Jobbar med sin rehabilitering och försöker se framåt

relationerLinn: Jag har drabbats av stroke två gånger

– De hittade ingenting som kunde förklara smärtan i ryggen, däremot kunde de se att min urinblåsa inte fungerade på naturlig väg och jag även fick problem med min mage.

Åsa fick en kateter som hon själv skulle tömma. Men sjukvården kunde inte hjälpa henne mer än så. Vid röntgen av Åsas rygg kunde de fortfarande inte se någonting avvikande.

Kan inte sitta upp

Det kommande året var var Åsa sängliggande mest hela tiden med svår smärta, och eftersom vården inte kunde hjälpa henne vidare fick hon hemtjänst upp till sju gånger per dag. De kom och tittade till henne när Marcus åkte iväg till jobbet. Åsa kunde bara gå korta sträckor med hjälp av ett gåbord, och hade svårt att sitta längre stunder.

– Jag var liggande till 99 procent av min vakna tid. Jag fick hjälp att klara mina grundläggande behov, som att fixa frukost, tvätta mig, klä på mig, vända mig i sängen, ta mig till toaletten och att duscha.

Men Åsa vägrade att ge upp. Hon såg till att tänka positivt och träna det hon kunde varje dag för att inte tappa sina muskler.

Hon återkommer ofta till hur underbar hennes man Marcus är, och att utan honom hade ingenting gått.

– Han är mitt allt, min bästa vän. Han har verkligen sett sidor av mig som inte är de roligaste, och ändå har han stannat kvar och står vid min sida än i dag.

Mådde till slut så dåligt att hon började planera sin egen begravning.

relationerAndréa drabbades av tyst hjärtinfakt

Blev gravid – trots läkarnas varning

Åsa hade alltid drömt om att bli mamma, men läkarna avrådde henne från att skaffa barn eftersom de inte visste om hennes rygg skulle klara av att bära ett barn. De visste inte om hennes kropp skulle orka med påfrestningen.

– Men jag ville så gärna bli mamma att jag och Marcus ändå bestämde oss för att försöka skaffa barn. När jag på Midsommarafton 2017 fick veta att jag var gravid blev jag överlycklig, det går inte i ord att beskriva min lycka.

Under graviditeten var Åsa försiktig med att utsätta sin kropp för några extra påfrestningar eftersom hon var rädd att barnet skulle skadas. Men allt gick bra och hon klarade av att föda på naturlig väg.

Var i sjätte månaden när det plötsligt smällde till i huvudet.

relationerMaja fick stroke under graviditeten

– Det var helt underbart för mig. Det bästa som hänt mig, att jag klarade av att bära mitt barn och att förlossningen gick bra. När de lade Mindie i min famn hade min högsta önskan blivit verklighet. Jag blev mamma.

Fyra månader efter det att Mindie föddes, sommaren 2018, gifte sig Åsa och Marcus de ordnade ett stort bröllop där familjen, vännerna och släkten deltog. Åsa visar foton och filmer från bröllopet och berättar med värme i rösten om sin starka kärlek till Marcus.

Klarar inte att ta hand om dottern själv

Men ryggsmärtan ville inte ge med sig, och Åsa kunde fortfarande inte tömma sin urinblåsa på naturlig väg. Marcus var pappaledig hela tiden för att ta hand om Mindie eftersom Åsa inte klarade av att bära sin dotter och ta hand om henne själv.

– Det har varit otroligt tufft, men att jag kunde amma henne har ändå gett mig styrka, det har betytt mycket för mig.

I maj 2019 bestämde sig vården för att Åsa skulle flygas ner till Karlstads sjukhus, för att operera in en Pacemaker i ländryggen. Den skulle hjälpa till att reglera nerverna och skicka signaler så att Åsa på naturlig väg skulle kunna tömma sin urinblåsa. Men något gick fel. När Åsa vaknade upp kunde hon inte röra sina ben, det strålade av smärta.

– Mina ben bar mig inte. De fick ta ut pacemakern och sedan dess har jag varit sängliggande till 100 procent. Jag kan inte ens sitta upp nu. De vet inte vad som gick fel. Jag blev flyttad till Sunderby sjukhus i Norrbotten, och där fick jag ligga från juni till september.

Helt låst till sängen

Åsa hamnade mellan stolarna. Sjukvården kunde inte ta ansvar för henne och hemma klarade hon inte av att vara utan att någon hjälpte henne.

– Det var hemskt och under en sekund kände jag hur livet tog slut.

Från september 2019 har hon bott på Källbacken, eftersom hon inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Mitt ärende bollas hit och dit och jag önskar att någon doktor kan hjälpa mig, säger Åsa.

I allt detta mörka, att vara beroende av andras konstanta tillsyn, finns ändå Åsas största glädje i livet – och det är när hon får träffa sin dotter Mindie.

Föddes berusad – 13 veckor för tidigt.

relationerJill föddes med cp-skada: ”Jag har slutat skämmas”

Varje kväll efter jobbet kommer Marcus med dottern på besök och på helgerna får Mindie sova med mamma Åsa i en resesäng. Även Marcus sover över i samma sal, eftersom Åsa inte klarar av att lyfta Mindie.

– För mig är det underbart och det är för min dotters skull som jag vägrar att ge upp. Mindie ska inte behöva se sin mamma så här, säger Åsa.

Vägrar ge upp

Dagarna på gruppboendet har sina rutiner. Hon tränar ett par gånger i veckan och övrig tid fördriver Åsa genom att spela spel och prata med de äldre i boendet.

– De bär på så mycket livserfarenhet och de ger mig också styrkan att orka. När jag inte umgås med de övriga som bor här, då målar jag mycket och skissar på inredningsbilder. Jag älskar att rita.

Trots att hon är låst till sängen och fast i sin egen kropp håller hon humöret uppe. Åsa har nära till skratt och hennes varma leende sprider glädje. Ofta får hon frågan hur hon orkar vara så glad när hon inte kan gå och måste ha hjälp dygnet runt.

– Jag har inget annat alternativ. Vad ska jag göra? Ge upp? Nej, det vägrar jag. Jag har inte en enda dag sedan olyckan tyckt synd om mig själv eller tänkt på att ge upp. Jag har varit positiv och ser på livet med ljusa ögon, säger Åsa och kramar om Mindie.

Kämpar för att kunna sitta i rullstol

Det som har varit tuffast för Åsa är att Mindie i början kan vara lite reserverad mot henne, eftersom hon spenderar den mesta av sin tid tillsammans med sin pappa.

– Det gör ont inom mig, att se min dotter blyg när hon möter mig, men det kommer inte att vara för evigt. Vi kommer att kunna ta igen allt vi har förlorat, säger Åsa.

Marcus har inte vikit en sekund från Åsas sida sedan hon blev sjuk och han tar allt ansvar för dottern och sköter det praktiska hemma.

– Det är inget konstigt för mig. Jag älskar Åsa och vi har ett fantastiskt liv tillsammans även om hon är sjuk. Hennes skada ska inte få begränsa vårt liv tillsammans, säger han.

Får feber varje vecka och lever med ständig smärta.

relationerJosefine är ständigt sjuk – lever med okänd sjukdom

Planen är att i framtiden köpa ett hus och att Åsa ska kunna komma hem från äldreboendet. Inom en snar framtid väntar ett besök på sjukhuset i Uppsala, där de ska gå igenom allt igen och se vad de kan göra för Åsa och hennes rygg.

– Jag önskar jag att jag kommer kunna köra rullstol snart och vara en aktiv del av Mindies liv. Mitt mål är att kunna gå igen, någon gång i framtiden.

Foto:  Susanne Lindholm, Privat