Andréa fick en tyst hjärtinfakt: ”Vi måste börja ta kvinnors symtom på allvar”
Tre år har gått sedan Andréa Bromhed, 38 år, fick en tyst hjärtinfarkt. Det går inte att ana när man möter henne – att denna pigga, glada och färgstarka kvinna har genomgått en verklig mardröm, som hon själv beskriver det. Fortfarande kämpar hon med att komma tillbaka till ett liv där hon kan känna sig levande igen och göra de saker som hon tycker om.
– Ett av mina mål är att orka springa fem kilometer igen, att känna hur mina lårmuskler får jobba, säger Andréa och börjar med lugn och stadig röst berätta om hur allt började.
Började med smärta och stel nacke
Det var en söndagskväll i november för tre år sedan. Andréa hade varit på en utbildning i Stockholm och var på väg till tåget för att åka hem. Hon började känna sig stel i nacken och fick en kraftig smärta mellan skulderbladen. Hon tänkte inte så mycket på det utan trodde att smärtan i nacken kom från den whiplashskada hon hade sedan tidigare.
Hon tog värktabletter, men det hjälpte inte. Smärtan förvärrades och plötsligt kände hon en kraftig smärta som strålade ut i höger arm. Käkarna blev spända och hon kräktes.
– Även om jag mådde dåligt lyckades jag ta mig till centralstationen och kliva på tåget.
Andréa fick kämpa för att hålla sig vaken på tåget. Så fort hon slappnade av somnade hon.
– Jag minns att många stirrade på mig, de tyckte nog att jag betedde mig konstigt.
När hon kom hem gick hon och la sig och sov tolv timmar i ett sträck. Morgonen därpå kände hon sig fortfarande trött, illamående och darrig. Hon tänkte att det går över och försökte kämpa sig igenom dagen, men på kvällen under ett jobbmöte började hon kallsvettas, blev ofokuserad och fick hjärtklappning.
– Jag var helt slut. När jag kom hem åt jag och sen gick jag direkt i säng igen.
Hade hög puls
Tröttheten fanns kvar oavsett hur mycket hon sov. Hon fortsatte jobba och ta hand om vardagsbestyren. För varje dag som gick blev hennes mående sämre och sämre. Varje gång hon duschade höll hon på att svimma, Andréa hade blivit känslig mot värme.
– Jag hittade hela tiden ursäkter kring varför det var som det var. Min teori var att jag inte hade tagit hand om mig och inte hunnit med att träna, så jag bestämde mig för att gå till gymmet.
Denna utbrändhet... Så många gånger jag fått höra det
Andréa brukade alltid ta sin vilopuls innan hon började träna och den här gången reagerade hon på att den var hög.
– Jag brukar ligga på 63-67 i vilopuls, men låg nu på 123. Jag provade ta om den flera gånger, men det blev inte bättre. Den pendlade mellan 118 och 138.
Andréa gick in i omklädningsrummet och ringde en vän som är läkare. Hon frågade vad hon skulle göra. Läkaren ville att Andréa skulle åka in till sjukhuset och bli undersökt.
– Men det hade jag inte tid med, jag hade lovat min dotter att vi skulle åka till skolsköterskan tillsammans för vaccinering.
När Andréa satt i rummet med sin dotter i knäet började rummet snurra. Skoldoktorn var också där och efter dottern fått sin spruta berättade Andréa för dem hur hon mådde och frågade om de kunde kolla hennes blodtryck.
– Efter att läkaren tagit blodtrycket stirrade han på mig och sa: ”Hur mår du egentligen? Ditt blodtryck är bra, men din puls lever sitt eget liv. Du måste åka in till sjukhuset”.
Fick diagnosen utbränd
Andréa åkte till sjukhuset och genomgick flera undersökningar och fick ta prover, men man sa att lite hjärtklappning kan komma och gå utan att man vet varför. Hon blev hemskickad med hypotesen utbränd.
– Denna utbrändhet... Så många gånger jag fått höra det. Det är hemskt att man tänker så direkt om en kvinna kommer in med de symtom jag hade. Jag har undrat så många gånger över hur många kvinnor som skulle kunna slippa hjärtproblem om man bara tagit dem på allvar från början.
Andréa åkte hem, men det dåliga måendet höll i sig. Hon körde barnen till skolan, sedan låg hon i soffan och sov fram tills de kom hem. Hon rasade i vikt och blev svagare. Hon klarade inte av att jobba, men fick inte vara sjukskriven.
– Eftersom jag har ett förtroendeuppdrag inom ett parti kan jag inte bli sjukskriven. Det räknas inte som ett jobb.
Under ett helt år kämpade Andréa med att få den vård hon behövde. Hon åkte in och ut på sjukhus, men blev hemskickad gång på gång.
–Till slut visste jag inte vad jag skulle göra, jag kände mig så hjälplös och oönskad. Ej värd att hjälpa helt enkelt.
Planerade sin begravning
Under perioden när hon var som sjukast hittade Andréa ändå styrkan inom sig. Hon visste att någonting var fel, trots att läkarna inte hittade felet, och började planera strategiskt. Om hon nu dör, då måste hon se över sitt liv. Hon var aldrig rädd för döden, men bekymrad för barnen. Så hon gjorde en plan A och en plan B.
Plan A var att hon skrev ner hur hon ville att barnen skulle ha det om hon gick bort. Vilka människor som skulle finnas i deras liv, förutom barnens pappa.
– Här blev mina bästa tjejkompisar viktiga och de ville ställa upp för mina barn om jag dog.
Hon såg över sin ekonomiska situation och såg till att hon hade bra försäkringar. Hon planerade sin begravning.
– Jag kände hur livet gled ifrån mig varje gång jag gick och la mig för att sova. Jag kände hur min puls sjönk till kritiskt låga nivåer, jag låg på 31 slag per minut, men jag orkade inte be om hjälp.
När plan A var klar skrev hon plan B. En bucket list. Hur hon ville att livet skulle bli när hon blev frisk igen. På listan stod det:
”Fira min 40-årsdag med en dunderfest, kunna sitta i en solstol och njuta av värmen utan att känna yrsel, åka till badhuset Himlabadet i Sundsvall med barnen, springa fem kilometer, klara av att arbeta igen, åka på en träningsresa till ett varmt land med familjen”.
När hon hade gjort planerna bestämde hon sig för att kämpa. Hon tog kontakt med patientnämnden i Gävleborg och berättade om hur hon blivit bemött i vården.
– Då fick jag till svar: ”Vi ska hjälpa dig Andréa”.
Efter ett par dagar ringde telefonen och hon fick veta att en specialist inom kardiologi på Gävle sjukhus ville undersöka henne.
– Då brast allt för mig. Jag grät glädjetårar.
Ärrbildning på hjärtat
Väl i Gävle fick hon genomgå nya undersökningar och sedan en operation i Stockholm som hon fasade inför. Eftersom Andréa beskrev att hjärtat rusade ville man gå in i hjärtat och bränna bort celler som orsakade rytmrubbningar – för det var det man trodde orsakade hjärtrusningarna. Under operationen fick Andréa vara vaken med enbart lokalbedövning.
– Det gjorde så ont. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag var tvungen att vara vaken för att kunna guida kirurgen genom ingreppet.
Under operationen fick hon samma symptom som hon upplevde under den där novemberkvällen 2016.
Hade jag fått hjälp där och då hade jag kanske klarat mig och aldrig fått en tyst hjärtinfarkt
– Jag sa till läkaren: Nu gör det ont i nacken, bakom skulderbladet, ut i armen och mina käkar känns som bly.
Då förstod läkaren att Andréa hade haft en tyst hjärtinfarkt och de upptäckte även att hon hade haft hjärtmuskelinflammation, som orsakat ärrbildning på hjärtat. Det var det som orsakat infarkten.
– Jag inser nu när det inträffade, det var julen 2014. Jag var förkyld och mådde dåligt, hade haft hög feber och bara jobbade på. Jag ville ge barnen en fin jul. På trettondagsafton gick jag till slut till läkaren, då kallsvettades jag, hade hög puls, fruktansvärt ont mellan revbenen på vänster sida och hade tungt att andas, men blev hemskickad. Även då fick jag höra: ”Du är nog stressad. Åk hem och vila”.
– Hade jag fått hjälp där och då hade jag kanske klarat mig och aldrig fått en tyst hjärtinfarkt.
Kämpar fortfarande med vardagen
Det har nu gått tre år efter infarkten och fortfarande kämpar Andréa med sin vardag. Hon har fått operera in en sändare vid hjärtat som registrerar ett EKG som skickas till Gävle sjukhus varje natt. Man brukar bara ha sändaren i sex månader, men den har nu suttit där i 18 månader.
– De vet fortfarande inte vad de ska göra med mig och mitt hjärta, som ännu inte mår bra.
Den bucket list som hon gjorde har hon hittills prickat av tre saker på. Hon har varit på Himlabadet med barnen, börjat jobba halvtid igen och suttit i solen. Hon har också skrivit inbjudningskorten till sin 40-årsfest.
– När jag var sjuk bestämde jag mig för att första inbjudningen ska jag skicka ut när jag fyller 38, andra när jag fyller 39 och tredje när jag blir 39,5. Alla gäster kommer att få tre inbjudningar. Jag ville ha något att se fram emot och hålla fokus på att fortsätta min resa mot att bli stark igen. Hjärtestark!
Tänker mycket på tiden
Det som har varit mest lärorikt under resans gång är att hon tvingats inse vilka som är hennes riktiga vänner och inte. Hon berättar att hon fick se vänner och släkt i ett nytt ljus. Många kom henne väldigt nära medan andra försvann.
Vem är Andréa Bromhed?
Familj: Tre barn och gift.
Ålder: 38 år.
Bor: Hudiksvall.
Gör: Deltidspolitiker. När Andréa var som sjukast startade hon en blogg för att sprida hopp och visa att det inte bara är äldre som drabbas av hjärtproblem.
Följ Andréa via bloggen heartstong.blogspot.com
– Men jag är tacksam att de är borta ur mitt liv. Då kan jag lägga mitt fokus och min energi på dem som faktiskt bryr sig om mig.
Tid är något Andréa ofta återkommer till. När hon får frågan om hon har ändrat något i sitt liv efter hon varit så sjuk och om hon drömmer om att göra saker så svarar hon:
– Jag drömmer om att ge av min tid till dem jag älskar. Tid är den vackraste presenten du kan ge till någon.
Vill uppmärksamma kvinnlig hjärtinfarkt
Andréa växte upp i ett fattigt hem med en ensamstående mamma och morfar. Hon hade trasiga kläder, inte många leksaker och inte alltid mat. Men hon var bortskämd med kärlek – och tid.
– Jag brukar säga att jag var gatans mest bortskämda barn vad gällde tid, av min mamma, morfar och mina släktingar.
Andréa vill att forskning och utbildning om kvinnohjärtat prioriteras lika mycket som mannens hjärta.
– Hur många kvinnor har inte dött i sömnen av en infarkt eller stroke för att de blivit hemskickade med diagnosen utmattning eller stressjukdom? Det måste till en förändring.
Av Anna Olofsson
Foto: Emma Johansson, Privat