Annie: Min syster började missbruka droger – vi sågs inte på 18 år
Jag var första barnet i en familj som skulle växa till sex personer, alla med olika viljor och starka röster.
Min mamma kom från en stor och livlig arbetarklassfamilj och hennes syskon hade redan egna familjer med många barn. Idealet var en stor och sammanhållen familj.
Min pappa hade tvärtom vuxit upp strängt uppfostrad med en bror i ett övre medelklasshem där barn inte fick vara i vägen. Han i sin tur ville göra uppror och bryta mot de normerna.
Det var 1970-tal och efterdyningarna av den färgsprakande hippieeran. Mina föräldrar blev ett par under studenttiden som influerades av den så kallade rödvinsvänstern och akademiker som ville förändra världen.
Trenden var att bo i kollektiv på landet eller att skapa sitt eget ”familjekollektiv”. Mina föräldrar valde det sistnämnda och så kom mina syskon i rask takt.
Uppfostrades utan regler och gränser
Vi var sex starka personligheter som skulle samsas kring matbordet, dela på husets enda badrum och leva i harmoni.
Det skulle kanske ha fungerat om inte mina föräldrar bestämt sig för att uppfostra oss utan strikta regler och gränser.
I stället var de passiva under vår uppväxt och i vår uppfostran jämfört med andras föräldrar.
Kanske för att de själva varit så styrda av sina föräldrar: pappa av en far som ställt höga krav och blivit ursinnig då han valde en annan karriärväg än den utstakade, och mamma av en mor som ville att hon skulle gifta sig och bli försörjd, sköta hemmet och inte jobba, vilket mamma valde att göra ändå.
Hur som helst lät våra föräldrar oss göra i princip vad vi ville under vår uppväxt. Det ledde till många bråk där ingen vuxen la sig i eller sa till på skarpen.
Vi blev aldrig uppmanade att skärpa oss eller jobba hårdare i skolan, och fick heller aldrig beröm när vi gjorde något bra eftersom de inte ville lägga sig i vår skolgång eller vår fritid.
Så vi barn utvecklades åt olika håll och gick våra egna vägar. Vi reagerade helt olika på deras uppfostran, vilket tragiskt nog ledde till att jag och min syster slutligen bröt kontakten.
Jag blev den duktiga flickan som fick höga betyg, allt för att få de vuxnas uppmärksamhet, ständigt på jakt efter lite beröm.
Min syster blev utåtagerande. Precis som jag ville hon ha uppmärksamhet, men fick det genom att störa på lektionerna och bråka med sina klasskompisar.
Det började redan i förskolan och under åren blev hon alltmer destruktiv. På mellanstadiet var hon i bråk med sin lärare så ofta att hon tvingades byta skola.
På högstadiet var hon bland de första som började dricka och hänga ute sent på kvällarna. Hon hoppade av gymnasiet och hamnade i riktigt dåliga kretsar med äldre killar som var kriminella, aggressiva och fast i missbruk. Efter det gick det bara utför.
Hon fick sitt första barn vid 18 med en man som var småkriminell och misshandlade henne när han blev svartsjuk eller hade druckit för mycket. När han slutligen åkte i fängelse hamnade hon snart i händerna på en man med en ännu grövre brottsbana och som dessutom var medlem i ett kriminellt gäng.
Med honom fick hon ytterligare ett barn. Under deras tid tillsammans åkte han in och ut ur fängelset många gånger och dog sedan av en överdos. Den siste mannen var likadan som de två första och med honom fick hon två barn.
Min syster började med droger
I den lilla staden där vi bodde visste alla allt om alla och min syster blev ökänd. Det gick rykten som inte bara svärtade ner henne utan hela vår familj.
Så när jag blev myndig och kunde flytta hemifrån gjorde jag det så fort jag kunde. Jag bröt upp från den lilla staden och flyttade till en studentstad.
Jag tog en svensk och en internationell universitetsexamen, gjorde karriär och byggde upp ett eget liv i storstaden med nytt umgänge.Samtidigt var jag förföljd av min familjehistoria.
Med jämna mellanrum ringde pappa och oftast hade han dåliga nyheter om min syster – otäcka berättelser om droger, våld och kriminalitet som vi inte kunde rå på, hur mycket vi än försökte, bönade och bad.
Ju värre det blev desto mer växte min avsky mot min syster på grund av den rädsla och oro jag tyckte att hon ständigt försatte oss i. Det var hemska år även efter att jag hade brutit kontakten med henne.
Mitt storstadsliv och min karriär rullade på i allt snabbare takt, jag sökte ständigt efter den där bekräftelsen jag jagat ända sedan jag var barn. Men en dag sa det stopp, jag var utbränd.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Under året jag var sjukskriven kunde jag för första gången stanna upp och reflektera över mitt liv. Jag började gå i terapi där vi pratade mycket om mitt bekräftelsebehov, känslan av att aldrig riktigt räcka till och avsaknaden av en nära familj.
När ett år hade gått och terapin avslutats kände jag att det var dags att ta upp kontakten med min syster igen. Hon hade försökt kontakta mig flera gånger under årens lopp, men jag hade konsekvent undvikit henne.
Men nu hade jag skickat ett mejl, det första steget till försoning, och vi hade bestämt att ses på neutral mark, ett kafé i vår gamla hemstad. Det var sommar och jag hade ändå vägarna förbi.
Jag fick syn på henne direkt då jag klev in på kaféet. Hon satt där ensam vid ett bord längst in i lokalen och såg lite rädd ut. Hennes mörka lockiga hår var långt och lite rufsigt, precis som mitt eget raka. Trots att det gått 18 år sedan sist kändes det som om vi var barn igen.
– Syrran …!
Hennes ögon fylldes av tårar när hon reste sig från stolen för att krama om mig. Samtidigt som jag kände hennes värme mot min kropp insåg jag att hon nu var lika lång som jag, hon hade vuxit ikapp sedan tonåren. Som om hon hade hört mina tankar utbrast hon:
– Vad lika vi är!
Jag fick fortfarande inte ur mig ett ord. Tog först ett steg tillbaka och synade henne snabbt uppifrån och ner innan jag svalde och svarade:
– Vi har alltid varit lika vi två, både på utsidan och insidan. Vi ville båda bara att någon skulle se oss. Vi skrek hela tiden på hjälp, men det var ingen som hörde. Annie
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]