Majken: Jag svek pappa på värsta tänkbara sätt
Pappa och jag hade en komplicerad relation under min uppväxt. Jag ville gå min egen väg och vi bråkade ofta. I grunden var jag väldigt självupptagen, något som förstärktes när jag gifte mig och fick tvillingarna Peter och Martin. Då hade jag inte alls tid för mina föräldrar.
När mina söner var 16 år dog min mamma. Jag var givetvis ledsen, men samtidigt var det som om jag inte hade tid att känna någon sorg. Vi besökte pappa och mina söner njöt av umgänget med sin morfar. Speciellt Peter slukade de gamla historierna som morfar berättade.
Det var också Peter som först la märke till att morfar förändrades. Jag hade inte tänkt så mycket på det men beställde tid hos en läkare, som konstaterade att pappa hade fått alzheimer. Jag sökte plats på ett vårdhem åt honom och var ganska sträng när han protesterade.
– Är det inte bättre att du flyttar nu medan du ännu är klar i huvudet så att du kan vara med och bestämma? sa jag.
– Så att jag inte blir en belastning, menar du? viskade han.
Pappa flyttades till vårdhem
Jag ignorerade kommentaren. I stället fokuserade jag på att få honom flyttad till vårdhemmet. När allt var klart fortsatte jag med mitt eget liv utan några förändringar.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Efter att pappa hade flyttat till vårdhemmet blev han snabbt sämre. När jag var på besök märkte jag att han inte riktigt kände igen mig och fort blev trött. Därför stannade jag aldrig särskilt länge.
Så en dag ringde mobilen. Det var en sjuksköterska från vårdhemmet som undrade om jag hade hämtat pappa. Jag blev förvirrad, men svarade att jag inte hade gjort det.
Därefter ringde jag till mina söner, men ingen av dem hade varit i kontakt med sin morfar under dagen. En timme senare meddelade vårdhemmet att de hade kontaktat polisen och anmält min pappa som saknad.
Det kändes fullständigt overkligt att beskriva pappa för poliserna och jag insåg att jag inte visste så mycket om honom. Jag kunde inte svara på vilka vanor han hade eller vad han tyckte om att göra.
Framåt kvällen blev jag mer och mer orolig. Det hjälpte inte heller att Peter skickade anklagande blickar åt mitt håll, som om han tyckte att allting var mitt fel.
Timmarna gick och sökaktionen hade inte gett något resultat. Klockan var närmare tio på kvällen när Martin kom hem från en kompis.
– Han måste ju ha promenerat så då kan han väl inte ha kommit så långt? sa Martin.
Sökt sig tillbaka till barndomen
Jag svarade inte. Jag anklagade mig själv. Hade jag bara besökt pappa lite oftare och lyssnat på det som han så gärna ville berätta hade detta kanske aldrig hänt. Men jag hade aldrig tålamod att stanna.
Om inte polisen hittade honom snart kunde konsekvensen av hans försvinnande bli livsfarlig. Tänk om han inte kom levande tillbaka? Jag såg pappa framför mig, leende, aldrig anklagande – inte ens när jag avvisade honom och skyllde på tidsbrist.
– Är det inte vanligt att dementa söker sig till barndomen? frågade Peter. Kan vi inte köra bort till gården där morfar växte upp?
Gården låg inte långt därifrån. Fort tog jag, Peter och Martin på oss jackorna. En stund senare körde vi in i området. Jag stannade bilen på gården. Huset var tomt, men förrådsdörren stod öppen. Därinne låg pappa hopkurad på golvet. Försiktigt satte jag mig på huk bredvid honom och strök handen över hans kind. Han andades svagt och blundade.
– Pappa, vi har kommit för att hämta dig, sa jag.
Mina tårar rann nerför kinderna när jag hjälpte honom upp. Peter ringde efter en ambulans, som strax var på plats.
– Jag älskar dig, pappa. Allt kommer att bli bra, sa jag.
Pappa kördes till sjukhuset och tre dagar senare flyttades han tillbaka till vårdboendet. Numera berättar jag för pappa hur glad jag är för honom varje gång jag är på besök. Vi har missat mycket tid, men ingenting är för sent.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]