Chatarina: Löpning gör mig frisk
Om någon hade sagt till mig för två år sedan att jag någon gång i mitt liv skulle påstå att lyckan flödade så hade jag skrattat åt dem. Fram till hösten 2021 hade jag aldrig sprungit mer än en kortare sträcka, och då hade det varit för att fånga en hund eller något av mina tre barn.
Som ung idrottade jag en del i form av handboll och badminton, men att viga all min lediga tid åt sport var inte riktigt jag. När jag blev kär i Jens och fick familj med honom tänkte jag att jag fick mer än tillräckligt med träning i vår hektiska vardag.
Det var härliga år när barnen växte upp och jag levde med villfarelsen att jag kunde klara vad som helst som livet kastade framför mig. Det kunde jag inte.
För 10 år sedan hade jag en rad upplevelser som gjorde att jag drabbades av ångest. Vi hade riktlinjer för hur vi skulle agera i en sådan situation, men rädslan slog helt undan benen på mig – både medan det pågick och efteråt. Jag erbjöds psykologhjälp, men episoden lämnade permanenta spår i mitt självförtroende och min trygghet.
Gick på mediciner mot ångest
Under ett och samma år dog min pappa i en trafikolycka, min syster drabbades av bröstcancer och vårt mellanbarn hade svåra problem med mobbning i skolan. Hela den här sorgliga cocktailen innebar att ångesten grep tag i mig.
Jag hade hört talas om andra som led av ångest, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur stor inverkan det skulle ha på allt i mitt liv. Ångesten låg hela tiden på lur, och minsta lilla sak eller till och med ett oväntat ljud fick den att blomma ut igen.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag har världens bästa läkare och hon gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag fick medicin och olika terapier och det hjälpte, men jag mådde dåligt över all medicin jag behövde ta.
För två år sedan insåg jag att ångesten var här för att stanna om inte något extraordinärt hände. Jag hade försökt flera gånger att klara mig utan medicin, men var ändå tvungen att be min läkare att förnya receptet, ännu en gång.
Men den här gången hade hon ett annat förslag. Hon tyckte att jag skulle börja springa. En annan av hennes patienter med ångest hade börjat springa och hade sedan kunnat sluta med all sin medicin, och han hävdade att han mådde bättre än någonsin.
Jag blev inte direkt eld och lågor. Jag – springa? Det skulle jag inte tro...
På vägen hem köpte jag ändå ett par löparskor. Under ett par dagar tittade jag på dem med jämna mellanrum. Vi bor på landet, och jag har en timme ensam hemma på morgonen när Jens har åkt till jobbet.
Springer fem gånger i veckan
En morgon tog jag så på mig skorna, sprang ut från vår uppfart och till närmaste träd. Jag var säker på att jag skulle dö av syrebrist om jag sprang ett enda steg till. Stönande och flämtande gick jag tillbaka hem. Jag hade dock fått lite blodad tand, och nästa morgon sprang jag till nästa träd på vägkanten.
Under några veckor lyckades jag till min egen förvåning springa en sträcka som jag med min bil mätte till en och en halv kilometer, och jag var stolt över mig själv när jag berättade för Jens. Han var mållös och insisterade på att springa med när det blev lördag.
Jag kunde redan springa mycket längre än honom utan problem, och det slutade med att jag sprang en rutt på fyra kilometer som börjar och slutar vid vårt hus, helt utan att stanna.
Jag blev tvungen att hålla med min läkare, eftersom det arbete som min kropp gjorde var att bygga upp min mentala styrka på nytt. Jag var inte bara glad över att jag numera kunde springa så obehindrat, jag kände mig också stark både fysiskt och mentalt och hade mer energi än någonsin tidigare.
I dag äter jag ingen medicin alls, och jag springer samma sträcka minst fem gånger i veckan. Som en sidovinst har min kondition förbättrats avsevärt, och jag har tappat åtta kilo utan att ändra på något annat.
Så länge jag kan springa kommer jag att fortsätta med det, och i höstas firade jag med att springa ett lokalt lopp på 10 kilometer. Jag var så glad – och stolt!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]