Anja höll på att bli utbränd: Jag tog en paus och seglade i tre år
Det luktar tång och saltvatten i de ljumma vårvindarna som sveper in över hamnen i Gislövs Läge på sydkusten utanför Trelleborg.
Med raska steg kommer Anja Jönsson, 37, gående på bryggan mellan segelbåtarna. Ena handen håller hon i hatten för att den inte ska blåsa bort och hennes rastaflätor vajar i vinden.
Det här är hennes hemmahamn och här har hon stämt möte med sin pappa Tomie Everbring, 72 som har haft sin segelbåt i hamnen sedan tidigt 1980-tal.
– Det är pappa som har lärt mig att segla. Vi har varit ute på havet med båten i Östersjön och Öresund så länge jag kan minnas, säger hon.
En tre år lång segeltur
Men det senaste seglingsäventyret som hon gav sig ut på överträffar allt som hon tidigare gjort med sin pappa. Han bara skakar på huvudet, både lätt förbryllad och beundrande, när vi pratar om dotterns seglingsresa genom Europa under de senaste tre åren.
Visst var det jobbigt vissa perioder, men samtidigt var det spännande och lärorikt
– Jag ångrar ingenting, säger Anja. Visst var det jobbigt vissa perioder, men samtidigt var det spännande och lärorikt och jag har utvecklats otroligt mycket som människa under de här åren.
Men för att ta hela historien från början så måste vi backa bandet några år. Då jobbade Anja på en hårsalong i Varberg samtidigt som hon arbetade för ett hårvårdsvarumärke.
Jobbet innebar bland annat att hon reste runt med Melodifestival-cirkusen i Sverige och stylade artisterna inför varje deltävling.
– Vi reste så mycket att jag till slut tappade kollen på vilken dag det var och var vi befann oss någonstans. Jag minns att jag och en kollega satt vid frukostbordet på ett hotell i Södertälje och ingen av oss kunde komma på vilken stad vi befann oss i, berättar hon.
Riskerade att bränna ut sig
Anja kände våren 2017 att hon var tvungen att sakta ner på det högt uppdragna tempot. Annars skulle det sluta med att hon brände ut sig själv.
– Vid den tiden råkade jag vinna en yogakurs över en helg i Göteborg, berättar hon.
Det blev inte bara en välbehövlig vila från jobbet. Det blev också starten på ett nytt kapitel i hennes liv och början på ett tre år långt äventyr. På kursen träffade hon nämligen Oscar – mannen som skulle bli hennes partner och resesällskap under de kommande tre åren.
– Vi blev blixtförälskade i varandra. Och vi befann oss lite i samma situation. Båda stod vi inför förändringar i våra liv. Han hade precis blivit av med sitt jobb som segelmakare. Ett år tidigare hade jag sålt min hårsalong i Varberg.
Segla till Jamaica
De började prata om sina drömmar och när Oscar berättade att hans stora dröm var att segla till Jamaica för att starta en plantskola för utrotningshotade växter blev Anja entusiastisk.
– Egentligen var vi väldigt olika. Jag såg ut som en barbiedocka på den tiden och han var den tuffa seglarkillen med rastaflätor. Men jag har alltid älskat blommor och varit intresserad av växter och odling så det och seglingsintresset förenade oss.
Sommaren 2017 bodde de tillsammans i hans sju meter långa segelbåt, en Albin Express, som saknade alla bekvämligheter. Samtidigt planerade de för avresan från Sverige.
– Vi kom inte iväg från den fjortonde oktober och det var egentligen alldeles för sent på säsongen. Vi fick inrikta oss på att segla de dagar då det var bra väder. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Kanarieöarna och därifrån korsa Atlanten över till Västindien.
Första etappen gick från Göteborg till Helsingborg och sedan vidare till Köpenhamn dit de anlände i början av november. Därifrån följde de den danska kusten ner till Gedser.
Folk vi mötte i hamnen frågade oss vad vi gjorde där i december, men vi hade tur
– Det var mörkt när vi kom ner till Gedser och allt var stängt. Folk vi mötte i hamnen frågade oss vad vi gjorde där i december, men vi hade tur. De tog hand om oss och lät oss använda toalett och dusch som egentligen var stängda för säsongen.
Fingrarna värkte av kylan
Mitt i smällkalla vintern seglade de vidare till Wilhelmshaven i Tyskland.
– Det var så kallt att det värkte i fingrarna när vi drog i tamparna. Vi klarade inte att segla mer än i fyratimmarpass. Sedan var vi tvungna att leta upp en hamn för att vila oss.
Trots att enda värmekällan i den lilla segelbåten var en liten värmefläkt och levande ljus frös de inte enligt Anja.
– Det blev snabbt varmt i det lilla utrymmet och vi låg under filtar. Det var faktiskt mysigt. Vi lagade maten antingen på ett campingkök vi hade med oss eller så grillade vi på land.
Slussen var stängd
När de kom till Wilhelmshaven möttes de av nästa problem. Slussen in i småbåtshamnen var stängd för säsongen.
– Men vi hade tur igen. När vi var där kom det en man som varit och hämtat en båt som han skulle ha i hamnen. Vi erbjöds att följa efter honom in genom slussen.
Men då höll deras färd på att stoppas på nytt – inne i hamnen låg ett istäcke som deras båt inte kunde bryta sig igenom
– Men den större båten kunde bryta upp en ränna i isen så vi kunde följa efter den in till bryggan. Där hade vi tur igen. Den kvällen hade de årsmöte i hamnföreningen och alla blev nyfikna på vilka vi var som gav oss ut och seglade mitt i vintern. Vi fick stanna i deras hamn till vädret blev bättre.
Vistelsen i den lilla hamnen skulle vara i flera månader. Anja fick jobb som frisör på en hårsalong i närheten och Oscar fick direkt anställning på ett segelmakeri som behövde extrapersonal.
– Vi stannade där i fyra månader. När vädret blev bättre seglade vi till Nederländerna. Det var då vi kom på att vi skulle segla kanalerna genom Europa ner till Medelhavet och sedan vidare till Kanarieöarna
För att det skulle vara möjligt var de tvungna att ta ner masten. De puttrade sedan via kanalerna mot belgiska gränsen.
– I Best i Holland fick Oscar ett jobb som DJ på en festival som skulle ge vår reskassa ett tillskott på några tusen kronor. För att komma dit var vi tvungna att sätta motorerna på vår lilla gummijolle eftersom segelbåten var för stor.
Båten var borta
När de efter avslutat jobb på festivalen kom tillbaka till platsen vid kanalen där de ankrat gummijollen fick de en chock – både båten och motorerna var borta.
– Utan motorer kunde vi inte ta oss vidare. Vi hade inte råd att köpa nya utan fastnade där.
På nytt var de tvungna att stanna och arbeta för att bättra på reskassan. Anja fick jobb på en irländsk pub och på en hårsalong som ägdes av en kvinna från Etiopien. Oscar jobbade på en plantskola och i en secondhandbutik.
– Vi trivdes jättebra. Det gick bra att bo på båten och vi duschade och tvättade oss hos vänner. Men vi längtade ner till värmen och i juni 2019 kunde vi köpa nya motorer och ge oss iväg.
Resan genom Frankrike gick bra ner till Canal du Midi som förbinder Garonnefloden med Medelhavet dit de anlände sent 2019. Där satte de åter masten på sin båt och förberedde sig för att ge sig ut i Medelhavet.
Men på grund av felaktig information om att vattenståndet var för lågt tvingades de övervintra i närheten av Béziers.
– Där var vi nära att ge upp. Vi var så nära att vi faktiskt kunde se Medelhavet, men det kändes inte som vi någonsin skulle kunna komma dit.
Pengarna var slut
Vintern tillbringade de i den lilla franska staden Capestang.
– Nu var det verkligen tufft. Våra pengar tog slut. Vi lyckas få ströjobb med enklare trädgårdsarbeten och liknande, men vissa dagar hade vi inte råd att äta.
När de förra våren trodde att de äntligen skulle kunna fortsätta sin resa stoppads de av coronapandemin. I Frankrike var det redan från början en hård lockdown som gällde.
– Bara en affär och apoteket var öppet och man fick inte gå längre hemifrån än tre kilometer.
När restriktionerna lättades i maj kastade Anja och Oscar loss så fort de kunde och seglade ut i Medelhavet. Nu gick resan som en dans och de följde spanska kustlinjen söderut.
– Men nu hade vi inte Jamaica som slutmål längre. Oscar hade berättat att hans dröm egentligen var att starta en plantskola på Gran Canaria som kunde fungera som ett fröbibliotek, en genbank för utrotningshotade växter. Jag tyckte det lät spännande.
Under ett par månader förra sommaren levde det ett behagligt liv på sin segelbåt längs den vackra kuststräckan Costa Brava. När hösten kom fortsatte de till Barcelona.
– Men så kom andra smittvågen och en ny lockdown. Vi satt fast i ett litet hamnområde tillsammans med lokalbefolkningen. Vi försörjde oss genom att jag klippte de som bodde där och Oscar sydde regnskydd och lagade segel åt folk.
Ville hem till Sverige
Samtidigt kände Anja sig sliten och trött. Hon ville inte segla mer utan började undersöka möjligheterna att ta sig tillbaka till Sverige.
– Mitt pass hade gått ut så jag fick skaffa ett nytt på svenska konsulatet i Barcelona. Sedan köpte jag en flygbiljett, men det var först vid tredje försöket som jag lyckades komma med planet.
Den femte januari kom Anja hem till sin mamma i Trelleborg. Hon hade inte gjort slut med Oscar innan hon reste, men när det stod klart för dem båda att han ville segla vidare till Kanarieöarna tog de beslutet att avsluta förhållandet.
Jag märkte att jag hade saknat Skåne och Trelleborg när jag kom tillbaka
– Men vi gjorde det som vänner. Jag märkte att jag hade saknat Skåne och Trelleborg när jag kom tillbaka. Jag kände också att det var skönt att vara hemma samtidigt som jag förstår att Oscar ville fortsätta till Kanarieöarna för att förverkliga sin dröm.
Anja ser det nästan tre och ett halvt år långa seglingsäventyret genom Europa som ett spännande kapitel i sitt liv som betytt mycket för henne personligen.
Men nu är det ett avslutat kapitel. Nu är det ett nytt kapitel med nya utmaningar som har inletts i hennes liv.
– Återigen hade jag tur. När jag kom hem kunde jag tack vare min gamla lärare gå tillbaka till mitt tidigare jobb som frisör. Nu har jag startat eget som hairstylist här i Trelleborg och jag stortrivs med det.