Albenita vill varna andra föräldrar: ”Min son höll på att frätas sönder”

Det är fortfarande sensommarvarmt och skönt när Albenita Nordholm, 36, går en runda med sina barn Zander och Izabell, och maken Billy, 34, i hemstaden Tranås.

En och annan turist hittar fortfarande till det småländska samhället för att njuta av lugnet där Svartån flyter ut i sjön Sommen.

Albenita är glad för att hon har båda sina barn med sig. Det var ytterst nära att hon förlorat sin son.

– Om vi följt Giftinformationscentralens rekommendationer hade Zander inte levt idag. Jag handlade på instinkt och efteråt har läkarna bekräftat att jag gjorde rätt, berättar hon.

Olyckan som var nära att kosta hennes son livet var en sådan där onödig olycka som kan ske i hemmen om föräldrarna för ett ögonblick tappar uppsynen över sina små barn.

Vill varna andra föräldrar

För Albenita blev det ett trauma och det är först nu, flera år efter olyckan, som hon orkar prata om vad som hände. Hon gör det för att hon vill varna andra föräldrar och fästa uppmärksamheten på de dolda dödsfällorna som finns i många hem.

– Det är inte många som vet att de har en mördare i städskåpet. Jag fattar inte ens hur vissa kemikalier kan få säljas i vanliga affärer, men tack och lov finns det nu förslag på att lagen ska skärpas, säger hon.

Trots att det är sju år sedan det hände har hon fortfarande svårt att prata om de dramatiska dygnen. Flera gånger under intervjun måste hon torka bort tårarna som tränger upp i hennes ögon.

– Någon bär alltid ansvar för det som händer och i det här fallet är det mitt. Jag har gått på traumabearbetning för att få hjälp och det värsta jag vet är när någon säger att det bara var en olycka. Ta inte mitt ansvar från mig.

hälsaEva drabbades av sepsis: ”Jag är tacksam för att jag lever”

Tack vare hjälpen hon har fått, och framförallt sonens förlåtelse, orkar hon nu berätta om vad som hände den där mardrömslika dagen 2015.

– Jag har mått skit i många år. Några år efter olyckan kollapsade jag själv och var sjukskriven under en lång period, säger Albenita som är utbildad undersköterska och som i dag arbetar som personlig assistent åt en liten pojke på sex år.

Efter reklamen: Se också: Alva, 17, fick livshotande sjukdom - troligtvis av vanligt läkemedel

Nära att förlora sonen

Olyckan skedde när lille Zander bara var ett och ett halvt år. Han var Albenitas och hennes dåvarande mans första barn och en mycket efterlängtad son.

– Vi hade kämpat i fem år för att jag skulle bli gravid. På en sekund var vi nära att förlora honom, berättar hon med gråten i halsen.

Det började med att hennes lille son drabbades av vinterkräksjukan. Han kräktes en hel natt och kunde inte behålla någon mat.

– Framåt lunch dagen därpå verkade han lite piggare. Jag ställde mig i köket för att baka chokladbollar som han tyckte mycket om för att han skulle få i sig något.

Trots att han kräkts några timmar tidigare och hans mage var tom var han pigg och sprang ut i köket efter sin mamma. Han var nyfiken på vad hon gjorde.

– Strax innan jag skulle börja med chokladbollarna hade jag hällt kaustiksoda i vasken och tillsatt hett vatten, berättar Albenita.

Det hade nämligen varit stopp i avloppet några dagar och tagit tid för diskvattnet att rinna ner. Hon var trött på det och tog till den effektiva propplösaren innan hon satte igång med bakningen.

– Zander var så liten och han hade aldrig tidigare dragit fram en stol till diskbänken och ställt sig på den, berättar Albenita.

Slickade på vispen

Men den här dagen gjorde han det. Troligen för att han var nyfiken på vad hans mamma sysslade med. I handen hade han sin lilla leksaksvisp.

– Jag skulle inte lyfta upp honom till diskbänken förrän vi skulle börja baka, men när jag vände mig om för att hämta havregrynen hoppade han upp på stolen.

Under det korta ögonblick som hans mamma vände sig bort tog den lille pojken sin leksaksvisp och doppade den i det vita i vasken. Han smakade sedan på det precis som han brukade få slicka av vispen när hans mamma vispat grädde.

När Albenita vände sig om såg hon att något allvarligt hänt, men hon förstod först inte vad.

– Min lille pojke försökte skrika, men kunde inte få fram ett ljud, berättar hon med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag trodde först att han satt något i halsen och lade honom över mina knän och dunkade honom försiktigt på ryggen.

Svart i munnen

Hon vände sedan på honom för att försöka se ner i hans svalg. Då upptäckte hon att han var helt svart i munnen.

– Det kokade i munnen på honom. Han höll på att frätas sönder.

Zanders pappa ringde Giftinformationscentralen som uppmanade föräldrarna att försöka ta det lugnt och inte göra något i väntan på att en ambulans skulle komma till deras lägenhet.

Men Albenitas utbildning till vårdbiträde gjorde att han förstod att situationen var akut.

– Det enda jag tänkte i den stunden var att jag måste försöka få bort det frätande ur hans mun.

Hon tog sin lille son i famnen och rusade ut i badrummet. Där slet hon av hans kläder och började duscha honom

– Kläderna hade jag inte behövt ta av honom, men jag var i chock. Jag tog sedan duschmunstycket och började spola ur munnen på honom.

Albenitas stockar sig och hon har svårt att få fram orden när hon minns tillbaka till de fasansfulla minuterna.

– Samtidigt som jag försökte skölja hans mun tog han sin lilla hand till vattenstrålen och hjälpte till att få in vatten i munnen. Det brände i honom, men trots smärtan kunde han inte skrika.

Trots att hans mamma fortsatte spola svullnade Zanders mun upp. Läpparna sprack och han fick allt svårare att andas.

– Kaustiksodan förvandlades till ett tjock gult slem i hans hals som jag försökte dra ut. Jag sa till honom flera gånger att inte svälja.

Skrek – och blev helt tyst

Väntan på ambulansen kändes evighetslång och när den kom följde Albenita med till Eksjö lasarett. Under färden började Zanders ansikte skifta i färg och han andades mycket ansträngt.

– När vi kom till akutmottagningen i Eksjö slet personalen Zander ur mina händer och förde honom till ett rum. Då skrek han för första gången, men sedan blev han helt tyst. Jag bröt ihop eftersom jag trodde att han dog.

Under de sekunder som Albenita trodde att hon förlorat sonen som hon längtat så starkt efter i fem år virvlade tusentals tankar och minnesbilder genom hennes huvud.

– I händerna hade jag hans jacka och stövlar som jag kramade hårt. Jag tänkte att de aldrig får ta det ifrån mig eftersom det är det enda jag har kvar av honom.

Men Zander levde och Albenita blev strax därefter informerad om att hennes son skulle föras i ilfart med ambulans till Ryhovs sjukhus i Jönköping.

– Under tiden försökte min dåvarande man ordna barnvakt åt vår dotter Izabell som då bara var ett halvår gammal. Hennes farfar ställde upp och mitt ex hämtade mig i Eksjö så vi tillsammans kunde åka till Jönköping.

Låg i respirator

När Albenita och Zanders pappa kom in på rummet på Ryhovs sjukhus trodde hon återigen att hon skulle förlora sin son. Han låg i en stor säng och andades med hjälp av en respirator. Slangar var kopplade till hans lilla kropp.

– Han hade ett örngott som lakan över sig. Jag frågade läkaren om han skulle dö och hon sa att det inte såg bra ut. Då bröt jag ihop på nytt.

Läkaren informerade sedan föräldrarna om att de inte kunde operera pojken om kaustiksodan han fått i munnen inte hade frätt färdigt.

– De ville inte riskera att putta ner den frätande kaustiksodan djupare ner i hans svalg om de gick in för tidigt.

Albenita fick beskedet att det skulle dröja 24 timmar och under den tiden satt hon och hennes dåvarande man hela tiden vid sin sons sida.

– Vi såg på skärmarna att hans puls ibland gick upp när vi pratade. Han var medveten om att vi var där och det gav oss lite hopp. Vid ett tillfälle satt jag med ansiktet mot hans och viskade ”förlåt”. Då kändes det som han tryckte sitt huvud mot mitt.

Ett mirakel

När läkarteamet till slut vågade gå ner med en kamera via Zanders lilla mun upptäckte de till sin glädje att där det borde ha varit helt svart hade det bildats en läkande vit hinna.

– Det kändes som ett mirakel. Samtidigt fick jag veta att han inte hade överlevt om jag inte agerat som jag gjorde och spolat hans mun med vatten.

Det enda men Zander fått efter den allvarliga olyckan är ett ärr på tungan som gör att han kan ha svårt att uttala vissa ljud och ibland har svårigheter att svälja. Även hans smaksinne har påverkats.

Men trots den lyckliga utgången har Albenita mått mycket dåligt. Hon har inte kunnat sluta anklaga sig själv för det som hände och hon har inte accepterat att det var ett ögonblicksverk som kunnat drabba vem som helst.

När hon försökt sörja att det kunde ske har hon istället fått höra att hon ska vara lycklig eftersom hennes son överlevde.

– Det har varit tabubelagt för mig att vara ledsen, säger hon.

relationerOlivia fick cancer när hon var gravid: ”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv”

Först efter att hon själv kollapsade tre år efter dramat fick hon hjälp att bearbeta det som hänt. Det hjälpte till viss del. Men det var en tuff period.

– När det var som värst varken åt eller drack jag. Det värsta var att jag inte orkade med mina barn.

Förhållandet med barnens pappa klarade inte påfrestningarna och de separerade.

– Men vi är goda vänner i dag och vi turas om att ha barnen.

Bad om förlåtelse

Vändpunkten kom när Zander var gammal nog att själv fråga om det som hände honom för drygt sju år sedan.

– Jag berättade allt för honom och bad honom förlåta mig. Då svarade han att han förstod att det var en olyckshändelse och att han förlät mig. Det kändes skönt att höra även om jag alltid kommer att bära traumat med mig. Jag tänker fortfarande på det i stort sett varje dag.

Efter tre år avbröt Albenita sin sjukskrivning och livet börjar sakta återgå till det normala. Hon är omgift med Billy och har fått två bonusdöttrar. Hon har engagerat sig i en Facebookgrupp för att hjälpa andra med psykisk ohälsa och hon har drivit frågan om att farliga kemikalier ska förbjudas i hemmen.

Därför välkomnar hon lagförslaget om ändringar i Kemikalieinspektionens föreskrifter som innebär att privatpersoner i framtiden måste ha länsstyrelsens tillstånd för att få använda frätande propplösare.

– Det är på tiden, säger Albenita och kramar om sin son som tillsammans med lillasystern vill trösta sin mamma eftersom de sett att hon gråtit.