Eva drabbades av sepsis: ”Jag är tacksam för att jag lever”
När man säger ordet sepsis eller septisk chock ser de flesta bilder av människor med amputerade armar, ben och ibland även delar av ansiktet framför sig – om de drabbade överhuvudtaget överlevt vill säga.
Eva Wernersson, 53, i det lilla småländska samhället Anderstorp öster om Gislaved vet av egen erfarenhet vad det innebär att drabbas av sepsis. I sista stund stoppades mördarbakterierna som åt upp henne inifrån.
– Jag är tacksam för att jag lever och att jag klarade mig så bra som jag gjorde, säger hon när vi slår oss ner runt köksbordet hemma hos henne och hennes man Henrik, 52, i deras radhus.
Henrik hjälper henne att duka fram kaffe och kakor eftersom hon fortfarande har lite svårt att greppa saker.
– Min högra handled förstördes av bakterierna och har stelopererats och flera av fingertopparna på vänster han har jag varit tvungen att amputera, berättar hon.
Värst drabbades hennes fötter. Hon har varit tvungen att helt amputera två tår och delar av de andra. Hon lider av hjärntrötthet och har koncentrationssvårigheter. Ändå tycker hon att hon har haft tur.
– Det finns de som drabbats betydligt värre. Jag har via ett forum på nätet för sepsisdrabbade kontakt med flera som tvingats till mer omfattande amputationer.
Det är nu i höst tre år sedan Eva blev svårt sjuk och bokstavligt talat svävade mellan liv och död. Den första helgen i oktober 2018 jobbade hon helg på Bernts konditori i Anderstorp när hon började känna sig lite hängig.
– Jag har jobbat där i över tjugo år och stortrivdes med mitt jobb. Dessutom har jag hög arbetsmoral och tänkte inte stanna hemma för att jag kände mig lite småkrasslig, berättar hon.
Hög feber, ont i kroppen och svårt att svälja
Men det blev bara värre och värre. Det sved rejält i hennes hals och hon började få svårt att svälja. Trots att det var jobbigt kämpade hon sig igenom helgen.
– Men eftersom jag även fick hög feber var jag tvungen att sjukskriva mig och ringa och berätta att jag inte kunde komma på måndagen.
Eva låg sedan hemma i flera dagar med 39–40 graders feber. Hon hade ont i hela kroppen och eftersom hon även hade svårigheter att svälja trodde hon att hon fått influensa och halsfluss.
– Jag sov nästan hela tiden och när jag inte blev bättre ville min man och vår son Rasmus att jag skulle åka till sjukhuset, men det vägrade jag eftersom jag var övertygad om att det var vanlig influensa som jag drabbats av.
De sista dagarna hon var hemma och försökte kurera sig själv har hon bara diffusa minnen av. Hon kommer ihåg att hon fuktade hushållspapper som hon sög på för att få i sig vätska eftersom hon inte kunde svälja själv.
Armen svullnade upp
Natten till den elfte oktober svullnade hennes högra arm upp rejält. För att lugna sin man och sin son sa hon att hon slagit sig i trappan när hon snubblat.
– Nu i efterhand vet jag inte varför jag sa så, säger hon.
Vid lunchtid fredagen den elfte oktober var Eva ensam hemma i radhuset och låg i soffan i vardagsrummet. Hennes man Henrik hade ringt vårdcentralen angående hennes arm och hade bara åkt ett kort ärende i väntan på att vårdcentralen skulle ringa tillbaka. Deras son Rasmus, 27, var på sitt jobb.
– Jag minns att jag reste mig för att gå på toaletten och sedan blev allt svart. Jag svimmade så fort jag reste mig och blev halvvägs liggande på golvet.
Bröstkorgen insjunken och svårt att andas
När hon vaknade till upptäckte Eva att hon hade stora svårigheter att andas och att hennes bröstkorg var insjunken.
– Mitt hjärta slog tungt några slag och sedan var det stilla. Jag fick ta i allt jag kunde för att få in luft i lungorna. Det var då jag drabbades av panik.
Detta är sepsis och septisk chock
- Är ett livshotande tillstånd som kräver omedelbar vård.
- Det kan börja som ett virus-, bakterie eller svampinfektion. Lyckas det inte stoppas i tid utvecklas det snabbt till en dödlig sjukdom.
- När blodtrycksfallet som uppstår vid sepsis inte går att häva med stora mängder intravenös vätska kallas tillståndet septisk chock.
- Det egna immunförsvaret överreagerar, vilket ibland beskrivs som att släppa en atombom i sin egen stad. Fienden dör, men det gör även de egna invånarna.
- Dödligheten vid septisk chock är hög
Eva kunde precis nå sin mobiltelefon som fallit till golvet i samband med att hon svimmade och ramlade omkull. Hon lyckades slå in siffrorna 112.
– Jag var livrädd och när operatören svarade sa jag att jag var väldigt sjuk, att jag inte kunde andas, och att jag måste snabbt till Värnamo sjukhus.
Operatören på SOS Alarm frågade Eva om de skulle skicka en ambulans.
– Men dum som jag var sa jag att fick jag bara ligga ner under färden så skulle det nog gå bra. Jag förstod inte att jag var nära att dö och tyckte att ambulansen skulle behövas till de som var allvarligt sjuka.
Precis när hon var på väg ut till sjuktaxin som skulle föra henne till sjukhuset kom hennes son Rasmus hem från jobbet.
– Jag lugnade honom med att det inte var någon fara, att det säkert bara var vätskebrist som jag drabbats av och att jag skulle komma hem igen dagen därpå.
När sjuktaxin kom visade det sig att chauffören var en bekant till henne och Henrik. Han såg hur allvarligt sjuk Eva var och pratade med henne under hela resan till sjukhuset för att hon inte skulle förlora medvetandet.
– När jag kom till sjukhuset hade jag bara bett om smärtlindring, men de såg min svullna arm och rullade mig till röntgen. Här är mina minnen suddiga eftersom jag gick in och ut ur medvetslöshet.
Drabbats av sepsis – blodförgiftning
Från röntgenavdelningen fördes Eva direkt över till infektionen där en läkare konstaterade att hon drabbats av sepsis – det som förr kallades blodförgiftning.
Under tiden hade hennes man Henrik kommit hem och fått veta av Rasmus att Eva åkt till sjukhus.
– Men när jag kom dit var det ingen som kände till något om någon Eva Wernersson, varken i receptionen eller på akuten. Det var först när jag fick kontakt med intensivvårdsavdelningen som jag fick veta att hon fanns där, berättar han.
På kvällen förvärrades Evas tillstånd. Plötsligt fick hon blåsor på armarna, kroppen och benen. Hennes njurar slutade att fungera och hennes blodtryck fortsatte att falla.
Septisk chock – mördarbakterier
Enligt flera läkare hade hon gått över i septisk chock och hennes kropp började stänga ner livsviktiga funktioner. Hon drabbades även av nekrotiserande fasciit, som sedan 80-talet är mer känt som ”infektion med mördarbakterier” och ”köttätande sjukdom”.
– Det är en livshotande mjukdelsinfektion med hög dödlighet och för att jag skulle överleva var man tvungen att akut operera bort angripen vävnad, berättar Eva.
Snabbt bestämde läkarna att Eva måste föras med helikopter till Östra Sjukhuset i Göteborg för tryckkammarbehandling.
– Tryckkammarbehandlingen var för att mitt blodtryck fortfarande föll och jag är övertygad om att det var den behandlingen som gjorde att jag överlevde.
Henrik, som kommit till sjukhuset, fick träffa sin hustru fem minuter innan hon fördes ut till helikoptern. Han försökte prata med henne, men fick inget svar. Han körde sedan så fort han vågade till Östra Sjukhuset tillsammans med sonen Rasmus. Där fick han senare träffa en läkare.
– Jag hoppades att läkaren skulle säga att det kommer att gå bra. Men det enda han sa var att Evas tillstånd var mycket allvarligt.
Henrik och Rasmus kunde inte göra annat än åka tillbaka hem till Anderstorp för att ta hand om husdjuren och ringa runt till släktingarna och förbereda dem på det värsta.
Behandling i tryckkammare
Själv minns Eva inte mycket från vistelsen i Göteborg.
– Det var värst för Henrik och Rasmus som fick ta avsked av mig och inte trodde att jag skulle överleva natten.
Se också: Karin fick utomkvedshavandeskap på Bali: Jag förlorade fem liter blod
Men med tryckkammarbehandlingen och flera operationer lyckades läkarna stabilisera Evas tillstånd. Efter en vecka kunde hon föras tillbaka till intensivvårdsavdelningen i Värnamo. Försiktigt minskade man på sömnmedelsdosen, men hon vårdades fortfarande i respirator och kunde inte prata.
– Jag minns att läkaren på IVA tog min hand och klämde och sa och sa ”Eva kan du känna min hand”. Jag tyckte jag klämde tillbaka, men när han sa ”Nej, ingen reaktion” så fick jag panik.
– När jag vaknade upp förstod jag inte vad som hänt. Jag kunde inte röra mig, min högerarm var gipsad och jag kände att jag hade slangar kopplade från båda sidor av min hals.
Först trodde hon att hon varit med om en bilolycka och hon oroade sig för hur det gått för hennes man och son. Efter ett tag berättade personalen för henne att hon drabbats av en septisk chock och när Henrik och Rasmus kom på besök blev hon lättad av att se dem.
– Men jag kunde fortfarande inte prata eller röra mig. Men de blev överlyckliga eftersom de tyckte det verkade som jag skulle överleva.
Svarta tår och fingertoppar
Efterhand som hennes tillstånd förbättrades upptäckte hon till sin fasa att hennes fingertoppar och tår var helt svarta.
– Jag fördes sedan vidare till Ryhov i Jönköping för fortsatt vård. Där skulle de döda vävnaderna amputeras och jag skulle rehabiliteras med målsättningen att jag skulle kunna gå igen. I början kunde jag inte ens vända mig i sängen själv.
Men sakta men säkert med små, små steg i taget kämpade Eva sig tillbaka till ett normalt liv igen.
Nektrotiserande fasciit – infektion med mördarbakterier
- Är sedan 1980-talet känd som ”infektion med mördarbakterier” eller ”köttätande sjukdom”.
- Det är en livshotande mjukdelsinfektion med hög dödlighet som inom loppet av några timmar kan orsaka bestående skador och blodförgiftning.
- För att patienten ska överleva måste angripen vävnad opereras bort samtidigt som antibiotikabehandling sätts in.
– Det kom många bakslag, men sakta lärde jag mig att gå igen. Jag och Henrik måste ha gått åtskilliga mil tillsammans i sjukhuskorriderna på Ryhov när jag tränade.
Efter två månader på sjukhus, lagom till Lucia och julfirandet fick Eva komma hem igen.
– Det var förberett med rollator och rullstol som väntade på mig, men jag behövde aldrig använda dem, säger hon stolt.
Amputera två tår
Ett år senare opererades hon på nytt i Linköping för att läkarna skulle rädda hennes högerhand. Läkarna var också tvungna att amputera två av hennes tår.
– I början hade jag lite svårt när jag cyklade, men det går bra nu, säger hon med ett leende.
Sedan hon blev sjuk har Eva varit heltidssjukskriven. Det var meningen att hon skulle ha börjat arbetsträna ett par timmar i veckan, men coronapandemin satte käppar i hjulen för de planerna.
– Min dröm är att kunna komma tillbaka till jobbet. Jag saknar konditoriet, arbetskamraterna och kunderna. Det är oklart hur mycket jag kan klara av att jobba, men jag hoppas på ett par timmar om dagen.
– Jag väntar på att gå igenom ytterligare en operation. Förhoppningsvis blir det den sista.
Eva vet inte varför just hon drabbades av sepsis. En teori är att hennes immunförsvar var nersatt på grund av att hon behandlats med kortison på grund av artros och att det gjorde att streptokockerna från halsinfektionen kom ut i hennes blod.
– Men utan den fantastiska vård jag fick hade jag inte suttit här i dag och jag och Henrik hade inte kunnat gå ut i skogen och leta kantareller som vi brukar göra på höstarna, säger Eva och lägger armen om sin man.