Rickard Sjöberg om livet och dansskräcken: ”Min fru kallade mig för hycklare”
– Men hjälp vad nervös jag var, säger han.
Det är en enorm hetta som flödar ut när jag öppnar dörren till ett av träningsrummen i Filmhuset där hela gänget från Let’s dance numera håller till om dagarna. Rickard Sjöberg, 53, och hans danspartner Tove Villför, 26 år, är mitt uppe i en dansövning och låter mig veta att de just börjat testa på samba.
– Samban kommer nog bli en av de svåraste utmaningarna, säger Rickard och Tove håller med.
Det här är första gången som Tove dansar i svenska Let’s dance, men i Italien, där hon bor, har hon varit med och tävlat dans med italienska kändisar i flera år. Hon berättar att det skiljer sig en del åt mellan ländernas upplägg, i Italien är det mer showbaserat medan man har mer fokus på det tekniska här.
– Men eftersom jag inte är uppvuxen i Italien har jag knappt vetat vilka de där personerna är som jag dansat med tidigare. Rickard brukade jag ju titta på i Postkodmiljonären innan Idol varje fredagskväll som liten, säger Tove medan vi slår oss ner i korridoren utanför där det är något svalare.
Rickard fick frågan om att vara med i dansprogrammet redan för 16-17 år sedan, men sa då tvärnej. Sedan blev han tillfrågad för några år sedan och svaret blev detsamma. Tredje gången gillt och nu sa han äntligen ja.
– Jag kom hem och berättade för min fru att de ringt och ställt frågan nu igen. Annika sa att jag fick väl ändå ta och ge mig. Jag hade precis släppt min bok som handlar om mod och att våga utmana sig själv (Våga vara modig: vägar till vardagsförändring, bokförlaget Max Ström, reds. anm.).
– Hon förklarade för mig att om jag skulle våga utsätta mig för dans, som alltid känts så skrämmande, var det största beviset på mod. Annars skulle jag ju vara en hycklare, säger han och menar att han kände att det var dags att bita huvudet av skräcken.
Han har alltid känt att han har något obearbetat inom sig och har, så länge han kan minnas, upplevt en skräck för dansgolv.
– Jag har alltid känt mig stor och otymplig, jag skämdes över mig själv och försökte alltid undvika att hamna i de där situationerna, säger Rickard.
Jag har alltid känt mig stor och otymplig, jag skämdes över mig själv.
Nu är han glad och stolt över att han gav sig in i det här äventyret.
– Den fria discodansen som inte är koreograferad kommer jag kanske känna en oro för även i framtiden. Det är ju något helt annat än det här. Det finns en annan trygghet och kontroll i den här typen av dans. Jag känner att jag är hyfsat okej bara Tove ser glad ut, säger Rickard och båda skrattar.
Hon tror däremot att Rickard kommer att ha en helt ny attityd till dans i stort, bara att bli mer medveten om sin egen kropp och vad som händer med kroppen när den är i rörelse.
Rickard instämmer och bekräftar att det är ju just det här mod handlar om, att knuffa och tänja på sina gränser så att livet känns större.
– Vem är det som sitter vid ratten, är det jag eller är det min rädsla? Men hjälp vad nervös jag var första gången jag kom hit och träffade Tove. Det kändes som jag var sju år och befann mig på skolgården första dagen i första klass.
Det kändes som jag var sju år och befann mig på skolgården första dagen i första klass.
Skäller på italienska
De menar båda att det är en märklig grej att gå från noll till hundra, från att inte känna varandra alls till att dansa varje dag och tillbringa jättemycket tid tillsammans.
– Jag är elev och hon min lärare, det blir en tajt relation på så många olika plan. Jag är så glad att det blev just Tove. Jag ser henne som en konstnär, en pedagog och som en rektor med en lång pekpinne. Det bor både ett hjärta och en hjärna i den här kvinnan som är på väldigt hög nivå. Men det är läskigt när hon skäller på mig på italienska, säger Rickard och båda skrattar högt.
Jag ser henne som en konstnär, en pedagog och som en rektor med en lång pekpinne.
Det är svårt att missa att personkemin redan finns där.
Rickard berättar att han är väldigt teoretiskt lagd och vill få pusselbitarna på plats i huvudet först innan kropp, fötter och hjärta kommer med i dansen.
– Det är först därefter min största utmaning kommer, nu ska det också bli vackert. Nu ska själen måla de här rörelserna i färger så det inte bara känns svartvitt, säger Rickard och Tove nickar.
Hon tror att det blir svårt för Rickard att inte fastna i sig själv, tekniken och detaljerna. Han är en perfektionist och är lite otålig och elak mot sig själv, menar hon.
Rickard älskar att få lära sig något nytt i vuxen ålder. Han berättar att tidigare i livet har han målat med ord och samtal eller genom tennis och andra sporter.
– Detta är något helt annat. Och det är så kul. Detta är ett uttryck jag aldrig tidigare använt mig av. Visst, det är en sak med manliga stora danser som tango och pasodoble. Men jag ser också fram emot de lite mjukare och eleganta danserna som handlar om att visa upp min kvinnliga danspartner, säger Rickard.
Rickard fick tummen upp från alla sina barn. Äldsta dottern skickade ett sms till sin pappa där hon skrev ”Jag håller på dig, pappa. Det gör inget om det inte går som du tänkt dig. Livet är för kort för att inte ta vara på sådana här häftiga grejer”.
– Det känns skönt att få deras godkännande, säger Rickard.
Sjöberg om livskrisen
Som barn drömde Rickard om att hålla på med bollar. Han sysslade med diverse sporter, men insåg vid 20 års ålder att det fanns 16-åringar som kommit så mycket längre än vad han gjort.
– Den insikten blev en av mina få livskriser. Och den varade i tre dagar, säger Rickard och skrattar. Han hade mål som han ville nå men insåg att det skulle bli omöjligt. Därefter skiftade han fokus och flyttade sin tävlingsinstinkt till tv-jobb.
År 1991 läste Rickard journalistik i Jönköping och direkt efter började han jobba på lokal-tv.
– Jag vet att det är många som sätter upp mål, typ som ”Om tio år ska jag vara där och hunnit göra det och det”. Jag har aldrig jobbat så. Jag säger inte att det är fel, men för mig skulle det aldrig funka. Jag har hela tiden tänkt, var är jag nu? ”Fantastiskt! Nu när jag fått jobb här ska jag njuta så mycket jag bara kan”. Jag har litat på att så länge jag bara njuter av det jag är i så kommer det att öppna dörrar när det väl är dags. Och så har det varit för mig. Jag har hoppat från sten till sten och nya utmaningar har hela tiden dykt upp, säger han.
Han sitter tyst en stund och medger sedan att han trots detta tänk faktiskt varit programledare på ett och samma program i 17 år.
Postkodmiljonären är ett jobb som innebär varierade arbetsdagar.
– Det sitter en ny person i heta stolen varje gång jag kommer till jobbet och jag vet att detta är en av de häftigaste och mest speciella situationer som den här människan någonsin kommer uppleva, ett minne för livet som kanske kommer innebära ett ekonomiskt break. Jag får sitta där och vara mitt i den här personens känslor, styra lite och ta hand om personen om han eller hon håller på att ramla ner i ett svart hål till exempel. Sedan är det förstås väldigt roligt med kunskap, allmänbildning är ju hur hett och kul som helst.
Problematiken med att ha tydliga fem- eller tioårsplaner menar Rickard leder till att den plats man befinner sig på tills man nått det aktuella målet skulle vara en plats man inte trivs på, en passage.
– Då tror jag att jag skulle tappa livskvalité. Det är samma sak i dansen. Tove, du pratar om att jag i någon dansövning vrider bort armen för långt. Då säger jag att jag ska vrida upp överkroppen. Men då säger du nej och menar att det inte handlar om överkroppen utan om benen. Om fokus är på rätt sak så kommer överkroppen och armen som en konsekvens av det jag gjort rätt. Så är det med målsättning också, om jag fokuserar på att trivas och vara glad så tillkommer det där andra som jag vill ha också, säger han.
Rickard om sin kristna uppväxt
Rickard berättar att han befinner sig på en bra plats, med det sagt är livet inte utan utmaningar. Han berättar om sina åldrande föräldrar och att två av hans nära vänner har just gått bort. Det får en att tänka extra mycket på var man själv befinner sig.
– I had a good run, men även om jag vill vara med länge till så har jag aldrig känt mig rädd för döden. Jag tycker faktiskt att det känns lite spännande och se vad som händer, säger Rickard som är troende och därmed tror på ett liv efter döden.
Han är uppvuxen i ett kristet hem och Rickard menar att när man säger att man tror på Gud här i Sverige betyder det oftast mer än när man säger det utomlands.
– Jag är medveten om att vissa av mina åsikter skulle få vissa kristna att säga att jag inte är kristen. Jag är kanske inte”mainstreamkristen” men jag tror på en stark personlig kraft i universum som vill mig väl och jag kallar den kraften för Gud. Det finns nog många som kan identifiera sig med samma känsla, att det finns en stark kraft, men kanske kallar den något annat bara för att det är alldeles för stigmatiserat för att kalla den för Gud.
Rickard förklarar att man lätt blir stämplad när man säger att man är kristen.
– Fine, men jag upplever att ju tydligare man är med vad man tycker och tänker desto mindre problem blir det. Försöker du smussla med vem du är eller vad du tror på får hatarna mer utrymme. Jag vet att alla inte kan tycka som jag och det är helt ok, vi är alla olika och alla har sina egna personliga resor, säger han.
Rickard hoppas och tror att hans tro ger honom ett slags trygghet, ett längre perspektiv på tillvaron och den hjälper honom att stå med båda fötterna på jorden.
Träffade frun på gym
Rickard och hans fru Annika träffades år 2013 på ett gym. Han hade då varit skild sedan ett år tillbaka från Beatrice, mamman till deras två barn.
– Jag hade just kört ett styrkepass och hon kom ut från ett grupp-pass när vi krockade in i varandra. Hon påpekade hur svettig jag var och jag förklarade att jag just sprungit på löpbandet. Det jag fastnade för allra först var att hon var så rak på sak, men också för hennes vackra ögon.
Kärnan i en kärleksfull relation tror Rickard främst handlar om två saker:
– Jag tror på att vara transparent, det kan göra ont bland men man vinner på det. Det andra är en liten livsregel som en god vän, som är terapeut, lärt mig. Den kallas 51-49. Summan av allt är alltid hundra. Om du alltid ger 51 och tar 49 så kommer relationen bli bra. Försöker man tolka den andra som om den hela tiden vill väl så tror jag man har väldigt goda förutsättningar. Det handlar om att lyssna och finnas där.
Det här är Rickard
- Namn: Rickard Sjöberg
- Ålder: 53 år.
- Familj: Hustrun Annika, två döttrar och fyra bonussöner.
- Bor: Stockholm.
- Yrke: Programledare.
- Aktuell med: Postkodmiljonären, Let’s dance och Drömpyramiden i TV4.
5 snabba med Rickard...
Hur är du som pappa?
– Av naturliga skäl är jag kanske inte lika lekfull nu som när barnen var små. Jag gör mitt bästa för att vara närvarande. Jag försöker se dem, lyssna och vägleda dem. Ibland känner man sig bra på det här och ibland får man bara kapitulera. Det är inte lätt att vara förälder.
Hur har du upplevt det att bli bonuspappa?
– Det är ju väldigt speciellt och helt andra utmaningar. Man vill inte hamna i konfliktfyllda situationer med dem.
Vem tror du blir ditt största hot under programseriens gång?
– Hampus (Hedström, reds. anm.), han ser dansant ut i sina rörelser.
Vad gör dig lycklig?
– Man mår aldrig bättre än det barn som mår som sämst. Det känns så otroligt varmt i hjärtat när ens barn mår bra. Och nära relationer där jag kan få betyda något för en annan människa eller någon kan betyda något för mig. Det känns värdefullt.
Finns det något som skrämmer dig?
– Jag är inte så rädd av mig. Min terapikompis sa en gång till mig: ”Jag tror jag skulle kunna placera dig var som helst på denna jord och du skulle klara dig fint överallt”. Det är nog en av de finaste komplimanger jag fått, även om jag själv tycker att det är en överdrift.
