Ella Lemhagens nya film: Min hjälte står upp för de äldre
Ella Lemhagens nya film utspelar sig på ett äldreboende där något går väldigt fel.
– Jag vill göra film som berör, säger hon.
Titeln på filmen, som är inspirerad av verkliga händelser, är Så länge hjärtat slår, och det är passande.
– Det handlar om att så länge hjärtat slår, så länge man andas, är man en människa och ska behandlas som en sådan, säger Ella Lemhagen när vi ses för att prata om filmen, som hade premiär den 27 september.
Hon fick sitt stora genombrott hos både kritiker och biobesökare med filmen Tsatsiki, morsan och polisen 1999. Succén var omedelbar – filmen tilldelades fyra Guldbaggar, bland annat för bästa regi, och blev känd även internationellt.
Det var en film som berörde, och på det spåret har Ella Lemhagen fortsatt sin karriär. Den nya filmens hjältinna är vårdbiträdet Hanne, som arbetat i tolv år på ett äldreboende när plötsligt pandemin bryter ut och lamslår världen.
Ella gillade manuset meddetsamma.
– Jag tyckte direkt att det var väldigt spännande och intressant. Det är både aktuellt och ovanligt att göra den här typen av biofilm i Sverige. Jag blev starkt berörd av historierna, karaktärerna, och inte minst av miljön.
Miljön, ja – så vardaglig och ändå ovanlig just på film. Ett äldreboende är inte den mest glamourösa spelplatsen, och kanske just därför slår filmen an många känslomässiga strängar. Det är en miljö dominerad av kvinnor, där många har jobbat, eller känner någon som arbetar, och inte minst har varit på besök hos någon familjemedlem eller släkting.
Bianca Kronlöf spelar huvudrollen
När covid spreds hamnade plötsligt landets äldreboenden i fokus som aldrig tidigare. I filmen räcker inte vårdens resurser till för att skydda de gamla mot viruset. Smittan tar sig in, men utåt låtsas ledningen att allt går rätt till. Då får Hanne, spelad av Bianca Kronlöf, nog.
Filmen handlar mycket om mod.
– Hanne ställs inför ett dilemma och hon vågar stå upp för vad hon tycker. Hon är en person som måste följa sina åsikter när det kommer till ett visst läge, en sådan människa som engagerar sig. Hon tvingas välja mot vem hon ska vara lojal: Mot arbetsgivaren eller mot dem som hon har lovat att vårda?
Hanne försöker prata med sina kollegor om att göra något, men nästan ingen ställer sig öppet på hennes sida. Temat går att applicera på många branscher, för hur många vågar höja sin röst om de har ett vikariat eller en annan otrygg anställning?
– Folk är beroende av sina arbeten och sina löner. Jag vill inte sänka andra som inte skulle göra samma sak som Hanne. Hon är ju en person som lever ensam, förutom katten, hon har inga barn eller familj utan kan vara egoistisk på det privata planet och kanske just därför vågar offra sin egen bekvämlighet.
Filmens Hanne framför också kritiken till sin chef Katrin, som dessutom är hennes vän sedan många år. Ella har varit mån om att inte utmåla Katrin som någon elak människa.
– Hon är ensamstående med en liten dotter och kämpar för att få ihop situationen, hon sitter och räknar på kostnader på nätterna. Hon vet att hon kanske borde protestera, och hon är också en person som drabbas väldigt hårt.
Hanne försöker också få tag i den högst upptagne vd:n för det privata vårdbolaget. När inget hjälper slår hon larm till media och blir rikskänd som vårdbiträdet som vågar berätta hur det ser ut bakom fasaden.
Handlar om utsatthet och konflikter
Det finns mycket som Ella hoppas att publiken ska få med sig av filmen, som hon beskriver som en sorts David och Goliat-historia.
– Den lilla människan ställer sig upp mot den stora jätten. Den handlar om människor, utsatthet, konflikter. Jag har velat göra en varm film om människor som drabbas av en kris och hur de agerar.
Hon fortsätter:
– Sedan tror jag att den påminner många om att ”Just det, så här var det!” Pandemin var väldigt nyligen, och ändå är det som att man bara spelat förbi den. Tänk hur miljön återhämtade sig, flygen stannade upp, vissa arter blev fler igen… det var magiskt. Den aspekten finns ju också, att man trodde att så mycket skulle förändras.
Ella Lemhagen bestämde sig tidigt för att bli filmregissör. Hon kommer från en Uppsalafamilj som hon beskriver som kulturintresserad, även om ingen arbetade med just film. Mamman var lärare för hörselskadade, pappan litteraturkritiker och folkhögskolelärare på Biskop-Arnö, där han startade Nordens Författarskola på 70-talet.
– Det spelades också mycket musik hemma, bland annat jazz, och vi gick ofta på bio. Så olika sorters kultur fanns med mig ända från början.
Punken förändrade Ella Lemhagens liv
Ellas liv förändrades när hon var 13 år. Året var 1978 och punken kom till Sverige – den unga Ella hade hittat sitt sammanhang. Hon började åka mycket till Stockholm och hittade en ny gemenskap.
– Jag hade tur som var i rätt ålder, jag var öppen och påverkbar på ett positivt vis. Man är inte så stor när man är 13, men jag hade redan upplevt att det fanns så mycket konformism, framför allt i skolan. Där fanns de tuffa tjejerna och sportkillarna, det var så mycket om hur man skulle vara på ett visst sätt, en tävlan om vem som hade köpt de dyraste märkesjeansen … Jag ville inte vara med i den hetsen utan hitta min egen stil, och jag tyckte också om musiken så klart.
Det finns en liten punkare
kvar i mig
Finns det en liten punkare kvar i dig?
– Självklart! säger Ella och skrattar. Mycket av det vi formade där och då står jag fortfarande för: Det var en tillåtande miljö, en känsla av att man kunde göra mycket själv. Att alla kan! Jag vill fortfarande stärka människor, vara tillåtande och inte nödvändigtvis gå i mainstreamfåran.
Ella Lemhagen
Ålder: 59 år.
Gör: Filmregissör, har bland annat gjort Tsatsiki, morsan och polisen, filmversionen av Pojken med guldbyxorna och Jag kommer hem igen till jul, med Peter Jöback i huvudrollen.
Familj: Maken JanUddenfeldt, tre vuxna barn (två söner och en dotter) från ett tidigare förhållande.
Bor: Södermalm,Stockholm.
Aktuell: Regisserat Så länge hjärtat slår, manusförfattare är Malin Lagerlöf och producent Gila Bergqvist Ulfung.
Att inte göra precis som alla andra går fortfarande som en röd tråd när Ella skapar film. Hon vill gå sin egen väg.
– Ja, väldigt mycket, men inte för sakens skull utan för att jag tycker att det är viktigt hur man arbetar, hur man är som ledare, vad man vill berätta, förmedla. Jag har fått många förfrågningar om filmer som är fina på sitt sätt, men som inte berör mig på djupet.
Hon säger att hon alltid vill hitta en ingång där hon känner att det finns något nytt och det får gärna vara svårt och utmanande.
– Jag vill berätta något som är underhållande – men inte bara underhållande. Jag tänker också mycket på metod, hur vi jobbar tillsammans, och inte bara på innehållet. Så tycker jag inte alltid det är i filmbranschen, det är ofta pengarna som styr. Sedan är jag självklart intresserad av att få en publik också.
År 2000 var hon Sommarvärd i P1. Då pratade en 35-årig Ella Lemhagen om att hon redan som barn tänkte att hon inte ville bli ”tant” – hellre farbror i så fall.
Du är 59 år, vad tänker du om begreppet ”tant” i dag?
– Ordet tant för mig är fortfarande en person som är fast i en roll, som måste vara på ett visst sätt och utföra vissa sysslor. Som liten tyckte jag att tanter inte fick göra roliga saker utan stå i köket och serva andra… Det var ju 60-tal förstås, så mycket förändras. Men jag ville inte bli en tant eftersom de inte fick leka, och jag ville fortsätta leka! Och det har jag gjort. Både min egen ålder och tiden har förändrats, jag upptäckte så småningom att man kunde vara kvinna och ändå göra roliga saker. När jag var liten trodde jag mer att det satt i könet, och jag blev provocerad av det.●