Komikern Ann Westin: Inte ens döden kan skrämma bort min humor

Efter reklamen: Se också: Hampus Nessvold om rollen Terese: "Ett hemmabygge av något inre i mig"

Att stå ensam på scen med strålkastarljuset riktat mot ansiktet och försöka locka fram publikens skratt skulle ge de flesta skrämselhicka. Inte Ann Westin. För henne är det då hon känner sig som allra tryggast.

– Jag har skojat ända sedan jag var liten. Att skoja har varit mitt verktyg för att få människor omkring mig att må bra. När det var dålig stämning hemma så drog jag skämt för att lätta upp, säger Ann.

Även när hon i vuxen ålder jobbade som undersköterska hade Ann aldrig långt till humorn, och använde sig regelbundet av den både för att lätta upp och avleda.

– Jag skojade på fikarasterna, höll låda och fick alla att garva. Det var rätt makaber humor. Tänk om andra hade hört mig, de skulle trott att jag var en sjuk människa. Vågar man få vård av henne?

Hon var undersköterskan som drömde om ett liv på scen

Men humor i vården är viktigt, understryker Ann. Som komiker har hon uppträtt för vårdpersonal just för att de måste få skratta. Humorn gör att man orkar med stressen på avdelningarna. Humorn biter också på oron man bär på över att göra något fel.

Samtidigt hade Ann inte en tanke på att bli ståuppkomiker. Från början var det teatern som lockade. Som artonåring försökte hon att komma in på scenskolan, men lyckades inte och sökte sig i stället till amatörteatern.

För att kunna betala hyran började hon att jobba som städare på Lillhagens sjukhus för psykisk sjuka. 42 patienter låg inne, alltifrån senila till psykotiska ungdomar. Det var en salig blandning.

– Jag slutade innan de stängde ner, men de hade redan börjat slussa ut människor till egna boenden. Jag tyckte kanske inte om miljön på sjukhuset, men där blev patienterna i alla fall omhändertagna, de fick mat och sällskap. Många som slussades ut blev väldigt ensamma. Ensamheten är det värsta när man mår psykiskt dåligt.

När Ann sedan kom in på en dramakurs på Teaterverkstan, som var en förberedande teaterlinje för scenskolan, flyttade hon upp till Stockholm. På dagarna pluggade hon dramatik och på nätterna jobbade hon på Norrtulls sjukhus.

– Jag slet som ett djur. Det har jag alltid gjort, även i dag, säger Ann som förklarar att hon alltid känt en press att kunna fixa allt själv, så hon har mat och tak över huvudet.

Blev lustigkurren som fick alla att må bra.

relationerKomikern Ann Westin: ”Jag var blyg – men njöt på scen”

Ann fick barn i trettioårsåldern, men separerade från pappan bara åtta månader senare eftersom han träffade en annan.

– Jag var så arg. Jag sprang och sprang, och medan jag sprang tänkte jag ut den ena hämnden efter den andra. Men att springa hjälpte mig att bli av med ilskan, och jag har aldrig använt mig av hämnd.

Som nybliven mamma och ensamstående behövde hon tjäna pengar. Att jobba extra inom vården och ägna sig åt fria teatergrupper var för osäkert, så när chansen att få en heltidsanställning som undersköterska på Kirurgen på Sabbatsbergs sjukhus dök upp valde Ann att ta den – även om det innebar att hon behövde ge upp drömmen om ett liv på scen.

Åren gick och när Ann närmade sig fyrtio fanns det en gnagande känsla att hon gick miste om något, även om hon generellt trivdes med sitt trygga småbarnsliv.

– Gud, mitt liv, vad hände med mitt liv? tänkte jag. Jag kommer bli gammal och bitter.

Ibland är livet lustigt, för precis när Ann gick i sina existentiella tankar fick hon veta att sjukhuset behövde skära ned. Hon förhandlade till sig ett bra avgångsvederlag.

– Jag hade lön i ett år. Var det nu jag skulle satsa på teatern?

En tvåveckors kurs ledde till en 28-årig komikerkarriär

När Anns väninna, regissören Eva Dahlman, hörde att hon sagt upp sig sa hon att Ann borde satsa på ståuppkomik. Det fanns en kurs på Dramatiska institutet som hon tyckte att Ann skulle gå.

– Stå upp? Jag hade sett det på tv, att de stod där och var roliga. Men det var aldrig något jag hade tänkt att jag skulle göra.

Eva insisterade och Ann tänkte att hon väl kunde söka. Hon trodde aldrig att hon skulle komma in – men det gjorde hon.

– Redan en vecka in på kursen visste jag att jag hamnat rätt. This is meant to be.

Och resten är, som man brukar säga, historia. I 28 år har Ann fått svenska folket att garva läppen av sig.

– Jag är bra, jävligt bra, säger Ann självsäkert.

Med all rätt; hon har turnerat landet runt och stått på alla stora scener och uppträtt på tv.

– Jag har sagt att jag vill sluta snart, nu är jag ändå 68 år, men det är så kul det här att det är svårt att hoppa av. Nu har jag föreställningar både på Intiman och Hamburger Börs, och så ska jag med ut på Diggiloo i sommar.

Fick hjärnblödning på scen – två gånger om

Sedan Ann kom ut från den två veckor långa komikerkursen på Dramatiska institutet har hon jobbat med humor. Året runt, långa dagar och sena kvällar. Hon har knappt varit ledig. Som egen företagare är det ju inte det lättaste att säga nej till gig och några traditionella semestrar blev det därför inte många av.

Men så en dag 2002 sa livet stopp åt henne. Ann stod på Norra brunns scen och skämtade. Det var en helt vanlig kväll i hennes liv, när hon plötsligt kände hur det sprakade till i huvudet.

– Jag ramlade ihop, benen blev tunga som stockar. Eftersom jag jobbat inom vården visste jag att det nog handlade om en hjärnblödning. Ring en ambulans! sa jag.

Ann kördes med ilfart till St Görans sjukhus.

– Jag hade konstiga, färgglada scenkläder, de undrade kanske vem det där var.

När Ann till slut blev undersökt skickades hon vidare till experter på Karolinska. Läget var allvarligt. Hon svävade mellan liv och död.

– När jag förstod att jag var nära att dö tänkte jag tillbaka på livet med tacksamhet. Vad bra jag har haft det!

nöjeDet här är Suzanne Reuter – karriären, rollerna och det nya livet

Det visade sig att Ann hade ett aneurysm i hjärnan som hon inte kände till. Det är små bråck på blodådrorna som kan spricka när som helst. Och det var det som hade hände – aneurysmet sprack och blödde ut i hennes hjärna. Ann opererades snabbt och lyckligtvis gick allt bra.

– Försäkringskassan tyckte jag skulle ta det lite lugnt ett tag, men jag hade ju inbokade jobb!

2008 skulle det hända igen. Ann var hemma när det sprakade till så där i huvudet igen. Rädslan fyllde hennes kropp: Är det en ny hjärnblödning? Nej då, Ann viftade bort misstankarna och åkte ändå plikttroget i väg och jobbade. Hon stod på scen och berättade sina skämt. Publiken njöt och skrattade.

Men Ann började må allt sämre. Hon åkte tåget ner till Landskrona och uppträdde – sedan tog det stopp.

– Jag ringde min manager i Göteborg och sa att hon fick komma och hämta mig. Jag mådde så dåligt.

I bilen på väg till Göteborg var det som om Ann hörde en röst som sa: Ann, du håller på att dö.

– Då sa jag till min manager att köra mig till Sahlgrenska.

Och det var i grevens tid. Ann fick slangar över hela kroppen, och läget var mycket kritiskt. Hennes liv hängde på en skör tråd. Men när hon vaknade upp var det inte bara livet hon hade i behåll – utan även humorn.

– Jag började skämta med personalen. Tjötar du så här mycket jämt? frågade någon.

Det tog två år att komma tillbaka från hjärnblödningen. Ann kämpade med bland annat hjärntrötthet, men återhämtade sig och kom tillbaka i högform och vann flera priser, till exempel Årets komiker på Stand up-galan. Hon satte också upp egna shower som hon turnerade med bland andra Johan Glans.

Ann Westin: ”Jag tycker att det är kul att prata om döden”

I dag är Ann alltså 68 år, och även om hon är pigg är det ändå en bit över den vanliga pensionsåldern.

– Jag tycker det är jättekonstigt att jag blivit gammal. Vad fort det gick, säger Ann förvånat och skrattar.

Även om hon är frisk och har fullt upp med karriären, är hon inte rädd för att tänka på döden.

– Jag vet ju ungefär hur det är eftersom jag varit nära att dö två gånger.

Tvärtom så är hon nyfiken på vad som kan tänkas finnas på andra sidan.

– Jag tycker det är kul att prata om döden. Min dotter vill inte höra det, men jag säger att hon kan begrava mig i en flyttkartong, jag behöver ingen fin kista.

Ann tror att hon har fått en så avslappnad syn på döden från sitt arbete inom vården.

– Människan är ett skal. Det är så speciellt hur livet försvinner ur en när man dör. Ena sekunden kunde man prata med en patient och i nästa var det bara tomt. Vi brukade öppna fönstret då, så själen kunde få flyga ut.

Ann har mycket tankar kring just döden, till exempel vilket djur hon skulle vilja återfödas som.

– Inte ett djur som blir jagat. Nej, vad jobbigt! Man vill ju vara uppskattad, inte bli fångad.

Om det blir många skämt om döden i hennes kommande shower får hon se. Hon ska iväg till spanska solkusten och sätta sig och skriva. Resesällskapet är hennes ex, pappan till hennes dotter.

I dag är han hennes bästa vän – livet kan vara bra lustigt ibland.