Susanne förlorade båda sina döttrar i tsunamin: ”De lever vidare inom mig”
– Jag såg ingen mening med att leva vidare.
Men hon fann en mening – i ett barnhem i Thailand.
Det är eftermiddag på barnhemmet i Thalang och det är dags att hämta barnen från skolan. Både Susanne Janson och Hans Forssell pratar nästan flytande thai med de skoluniformsklädda barnen när de småpratar med dem efter skoldagen. Nu är det snart dags för middag och läxor.
I mars är det 20 år sedan Susanne och Hans kom till Thailand för att stanna. Bara några månader tidigare hade Susanne mist sina egna barn i flodvågskatastrofen.
För henne lever döttrarna Josefin och Eleonor vidare genom alla barnen på barnhemmet Happy Child Home.
– Och så lever de vidare här, säger hon och håller handen över bröstet.
Hennes älskade flickor var bara 14 och 12 år unga när tsunamin tog deras liv, då de precis kommit till semesterparadiset för att återuppleva det på nytt.
Först reste Susanne, Hans och flickorna på en drömsemester över jul och nyår 2003.
– Det var vårt första Thailandsbesök och vi älskade landet och människorna. Därför tipsade jag flickornas pappa Johan om resmålet när det var hans tur att ha våra döttrar över julen 2004.
Susanne berättar att hon och Johan var skilda sedan flera år men att hon och Hans hade en fin relation med såväl Johan som hans nya hustru Sara och hennes barn. De lyfte mot Thailand dagen före julafton och därför hade Susanne, Hans och flickorna firat lilla julafton i förväg.
– Jag gav Josefin och Eleonor varsin kamera som de kunde ta med sig på resan. Men de glömde fodralen hos mig efter firandet och därför åkte jag till dem just innan de skulle resa. Jag skulle ge dem kamerafodralen, men kände framför allt ett oerhört starkt behov av att träffa Jossan och Elle och jag var väldigt ledsen när de glatt hoppade in i taxin mot Arlanda. Jag brukar inte bli så där ledsen, men tror inte heller riktigt på att man kan förutse hemska saker. Men jag grät när de åkte.
Att hon och Hans bröt upp från sitt liv med jobb, studier, vänner och familj i Stockholm har sin grund i den fruktansvärda tragedi som ett par dagar senare skulle drabba mängder av thailändare och semestrande svenskar.
Pappan ringde om tsunamin i Thailand
– Det var pappa som ringde till mig och frågade om jag hade hört nyheten om flodvågskatastrofen i Thailand. Den första uppgiften gjorde gällande att det bara rörde sig om Phuket och mina barn var i Khao Lak. Då var det nog ingen fara … Men så fort jag pratat klart med pappa började jag ringa runt på flickornas mobiler, och Johans och Saras mobiler. Ingen svarade!
Paniken växte i Susanne och hon berättar hur hennes och Hans hem snabbt förvandlades till en sambandscentral. Familj och vänner slöt upp för att hjälpa dem att ringa runt för att få mer information.
Hon minns att det inte gick att få svar från något håll, allt var ett enda förvirrat kaos och vidden av katastrofen bara växte.
– De följande dygnen och veckorna är som ett enda stort töcken. Jag har förträngt händelser och kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning saker skedde. Men när rapporteringen på tv blev värre och värre, när dödstalen bara steg och steg orkade vi inte längre se på nyhetssändningarna.
Susanne berättar att hon varken åt eller sov.
– I mitt förvirrade tillstånd trodde jag att jag skulle förlora kontakten med mina barn om jag somnade. Efter tre dygn bestämde vi oss för att åka till Thailand och hämta hem hela familjen. Jag var HELT övertygad om att jag skulle hämta hem dem.
Susanne berättar att hon var fullständigt manisk och hysterisk och samtidigt fokuserad. När hon grät, grät hon inte av sorg – utan av oro.
– Jag trodde verkligen att de levde och minns att jag satt på planet och tänkte att våra flygbiljetter säkert skulle vara pengar kastade i sjön, eftersom vi nog skulle få rapporter om att flickorna landat i Sverige så fort vi själva var framme i Thailand.
Många rykten om flodvågen
Hans bror och en god vän följde med som stöd för dem. Alla runt omkring förstod att det bästa var att Susanne och Hans inte reste ensamma, och Hans säger att han nog innerst inne kände på sig att barnen inte var vid liv även om hoppets låga ändå flämtade in i det sista.
– Det gick så många rykten, någon hade hört att skadade eventuellt hade forslats till sjukhus i andra länder och en hörsägen blev snabbt sanning för alla som så innerligt hoppades finna sina kära vid liv, säger Hans.
Sällskapet åkte till Phuket via Bangkok, och Susanne berättar att de fick det bästa stödet via svenska kyrkan som fanns på plats runtom på sjukhusen och från alla hjälpsamma thailändare som, trots att de själva var hårt drabbade, alltid fanns där för västerlänningarna.
– Den otroliga generositeten och hjälpsamheten hos lokalbefolkningen var överväldigande. Från min semester mindes jag thailändarna som vänliga och nu bekräftades den bilden många gånger om, säger Susanne.
Hon berättar att de åkte runt på alla sjukhus med efterlysningslappar som de gjort i ordning, med bilder på familjen. Inställningen var att familjemedlemmarna skulle hittas vid liv!
– Jag höll mig till det hopp jag hade, men när det thailändska flygvapnet sa till oss att de inte längre letade överlevande, utan bara kroppar, bröt jag ihop. Först då förstod jag att mina flickor inte skulle åka hem med mig och den kvällen drack vi oss redlösa. Nästa morgon, när vi skulle åka hem, vaknade jag och kunde inte röra mig. Chocken och sorgen hade satt sig i kroppen.
Susanne fick medicin och sällskapet reste hem igen till en tillvaro i mörker. Susanne låste in sig hemma, hennes mamma och moster flyttade in till dem. Susanne ville bara sova.
– Jag ville inte träffa andra människor. Jag var skräckslagen inför tanken att möta min sorg och skräck i deras blick. Så jag bara sov och läste tidningarna. Sorgen värkte i hela min kropp.
Susanne hade svårt att se någon mening med livet. Hon ville inte längre finnas till och tanken på att göra slut på allt nuddade vid henne flera gånger.
Sorgen värkte i hela min kropp
– Men jag kunde bara inte göra mina nära och kära så illa, att foga dem ännu mer smärta … Samtidigt har jag full förståelse för alla anhöriga som inte orkar leva vidare, och de som väljer ett destruktivt liv efter en sådan här tragedi. Sorg är oerhört individuellt. Hur man hanterar sin sorg påverkas mycket av vad man har med sig in i sorgen.
När Susanne läste artikeln om ett barnhem som i all hast höll på att byggas upp i Phuket för att härbärgera thailändare som drabbats av tsunamin kände hon för första gången en strimma hopp.
– Jag sa till Hans att jag ville åka dit och hjälpa till och fantastiska Hans sa: ”vi åker!”.
Susanne var sjukskriven från sitt jobb på reklambyrån, Hans tog studieuppehåll från universitetsstudierna.
– Alla våra släktingar och vänner stöttade oss i beslutet. Det var ju i Thailand mina flickor fanns, jag ville vara nära dem. Och jag hade ett oerhört behov av att ge tillbaka till alla thailändare som hjälpt oss.
Paret hade inte hunnit vara många veckor i Thailand när beskedet kom att Sara var identifierad. Susanne, Hans och övriga anhöriga ville inte att någon av familjemedlemmarna skulle skickas hem förrän alla var återfunna.
De skulle få resa hem tillsammans. Johan, Sara och barnen hittades med någon månads mellanrum och hösten 2005 var alla samlade igen. Kropparna kremerades när de var identifierade och det hölls minnesceremonier för de avlidna innan de flögs hem för gravsättning.
Susanne är tacksam för att hon insisterade på att få träffa sina flickor innan de kremerades.
– Jag blev kraftigt avrådd. Det var ju bara skeletten kvar, men det spelade ingen roll. Jag kunde SE att det var mina barn, jag kände igen dem. Och Elle hade på sig min bikinitopp, som hon hade lånat när hon reste iväg. För mig betydde det mycket att sitta hos dem, att få tid att ta farväl.
Arbetet med barnhemmet ger mening
Susanne säger att Hans, som i många år varit flickornas bonuspappa, hela tiden varit ett ovärderligt stöd för henne.
– Det var jag och Hans. Andra nära anhöriga fanns också ofta hos oss, men det var alltid jag och Hans. Trots att sorgen även var hans så var han ett fantastiskt stöd för mig. Det är beundransvärt, att leva med en sörjande mamma är inte lätt.
För Susanne blev arbetet på Happy Child Home ett sätt att bearbeta sorgen och att finna mening i det fruktansvärt meningslösa.
Ett år blev flera och nu har hon och Hans bott i Thailand i snart 20 år. De tsunamidrabbade barnen kunde lämna barnhemmet efter första året.
Barnen, i åldrarna 5-19, som nu bor på barnhemmet kommer från mycket fattiga förhållanden där missbruk ofta förekommer. Några har föräldrar som sitter i fängelse, andra har bara en ung mamma som inte klarar av försörjningen och några av barnens föräldrar är döda.
Gemensamt för dem alla är att Happy Child Home ger dem en grund för en bra framtid.
– Vi ger barnen tryggheten och verktygen för att de ska kunna bygga upp ett bra liv som vuxna. De thailändare som jobbar här är kärnan i verksamheten. Det är viktigt att barnen får en thailändsk uppfostran, det är ju här de ska leva. Vi har också volontärer, främst från Sverige. Och verksamheten bygger på donationer.
Susanne berättar att hon, Hans och övriga anhöriga tidigt startade en insamlingsstiftelse till minne av den omkomna familjen. Alla insamlade medel till Happy Child går oavkortat till Happy Child Homes verksamhet. Susannes och Hans viktigaste uppgift är att nå ut till omvärlden för att få in donationer.
– Vi har ansvar för andras barn och det känns extra viktigt att det blir bra. Vi vill inte vara en institution, utan en familj, säger Hans.
Susanne säger att de lärt sig oerhört mycket av thailändarna och deras sätt att hantera svåra situationer. Att det inte hjälper att grotta ner sig, utan att man i stället ska lyfta det positiva i livet.
Genom åren har Susanne och Hans fått följa sina barn från lågstadiet till universitetet och flera av barnen som de fostrat har i dag tagit examen och försörjer både sig själva och sina släktingar.
– Neng kom till oss som tioåring sedan han förlorat båda föräldrarna. Nu är han 30 år och bor i Bangkok där han köpt en lägenhet. Neng försörjer både sig själv och sin gamla farmor, berättar Susanne stolt.
Hon förklarar att hon, Hans och de andra vuxna på Happy Child Home hjälper barnen att hjälpa sig själva, genom att studera och skaffa sig en utbildning. Ungdomarna som pluggar på universitetet kommer hem under loven och är de yngre barnens förebilder.
Även ungdomarnas universitetsstudier finansieras av sponsorer. Susanne säger att det kan vara både företag och privatpersoner. Många av dem som stöttar Happy Child Home finns i Sverige och med jämna mellanrum ordnas insamlingsarrangemang i Stockholm.
– Då brukar vi och barnen vara med på länk. Vi är så tacksamma för alla fantastiska människor som orkar minnas oss och fortsätter att stötta vårt arbete.
På Happy Child Home finns mycket för barnen att göra, här finns allt ifrån musikrum till en stor idrottsplats under tak. Allt har kommit till tack vare donatorer.■