”Vår dotter dog i sviterna av covid”
Det är nu fyra år sedan. Jag är äldre och åren rinner iväg. Jag har så mycket jag inte berättat. Så mycket att skriva om. Det är det jag vill göra nu.
Så här var det. 1972 miste jag en dotter vid förlossningen på Örnsköldsviks sjukhus. Att jag låg där berodde på att jag hade havandeskapsförgiftning. Där var jag inskriven i en vecka och födde min dotter som skulle heta Liselott. Jag fick se henne när läkarna sprang ut med henne. Hon var fin och såg mörkhårig ut. Det var hemskt. Min man hann inte fram i tid och jag låg och skakade i chock när en ung läkare kom in och sade att det inte gick bra.
Det tog lång tid att hitta tillbaka till någon sorts vardag. Med brösten fulla av mjölk fanns verkligheten där länge. Det var svårt att förklara för sonen att det som vi hade sett fram emot inte blev av och att inga ord kunde nå mamma i tröst. Min svärmor kom och bodde med oss en tid fram till att Liselott kunde begravas.
En kollega började hälsa på med sin indiska adoptivdotter. Det var fint tänkt och väldigt försiktigt. Så småningom kom tanken att ”hämta” ett barn så att vi kunde bli en riktig familj och att sonen skulle bli storebror.
Vi fick kontakt med en svensk kvinna som var beskyddarinna för ett barnhem i Mumbai. Hon berättade om en tös som var två månader för tidigt född. Hon hade stora ögon och en stark livsgnista. Hon föddes två dagar efter att Liselott fick lämna.
Det fanns en ljus i tunneln och vi gjorde utredningar och började hoppas.
Min dotter tog världen med storm
En kall stjärnklar natt i Norrbotten gick vi på en promenad. Snön knastrade under fötterna när vi såg en stjärna falla. Vi hann båda önska oss samma sak, att vi snart skulle få besked.
Så kom hon och hon tog hela släkten med storm. Hon fick namnet Lotta och var snäll, väldigt söt och visade tidigt integritet. När tanter ville komma nära och nypa henne i kinderna drog hon bara ner mössan.
Allt gick bra och hon tog plats, spelade teater, sjöng i kör och marscherade främst i blåsorkestern med sin stora trumma på magen. Det var fint att se henne i sin blå basker, blå kavaj och vita kjol. Hon hade en otrolig sångröst, var skicklig på att teckna och måla.
En morgon väckte hon mig med DN och bad mig läsa något i den. Rubriken löd: ”Ett adoptivbarn som inte längtar hem”. Jag läste och blev tårögd över hur fint jag tyckte att det var. Jag tittade sedan på henne och insåg att hon som femtonåring förstod att hennes biologiska mor av kärlek lämnat bort henne till ett bättre liv. Det var Lotta som hade skrivit texten om att hon var så nöjd med att vara hos oss.
Så mycket glädje, kärlek och omsorg fanns runt henne. Hon testade sig fram i sina utbildningar och tog examen som förskollärare. Att jobba med människor tyckte hon om. Hon var bland annat med och tog emot unga flyktingar under den stora invandringen 2015. Bäst trivdes hon när hon arbetade i skyddat boende för kvinnor med barn.
I fyra veckor låg hon i respirator
När hon fick covid var hon sambo i ett tryggt och varmt förhållande. Hennes hälsa var inte den bästa. Hon fick diabetes och orkade inte alltid med stressen i arbetslivet, något som även ledde till utmattning. Som motvikt sjöng hon, målade, lyssnade på böcker och såg till att både djur och medmänniskor mådde bra. Sist tänkte hon på sig själv.
Under fyra veckor låg hon i respirator. Hennes värden gick upp och ner. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Storebror och sambon hade daglig kontakt med läkare och sköterskor och höll oss informerade. Läkaren lovade att viska mina mammaord i hennes öra. Det gjorde han och berättade att hon nog hörde det.
Så fick vi veta att det inte fanns mer att göra.
Sambon fanns hos henne och höll hennes hand när behandlingen avslutades.
Det finns inga ord som kan beskriva hur Lotta kämpade. Vi tackade alla runt Lotta för att de delade sin kunskap och tid.
Det finns mycket att tänka på och förhålla sig till. Det går inte att förstå varför en så fin och omtyckt människa inte ska få vara kvar bland oss andra. Hennes storebror och hennes kusin formulerade sina tankar som att Lotta var den bästa av oss. Hon gav alla en chans och såg möjligheter, att vi ska leva som Lotta gjorde och hedra hennes minne genom att bry oss mer om varandra.
Häromnatten drömde jag om Lotta. Hon presenterade mig för en kille hon mött. En riktig svärmorsdröm. Han var artig, trevlig och trygg. Lotta var glad och berättade att hon kommit in på lärarutbildningen i Luleå. Inte så långt från mormor och morfar! Hon hade fått en lägenhet här i Gävle. Den var jättefin. Det var en så fin dröm. Jag vill tro att den berättar att allt är bra för Lotta nu.