Lästips:NYTT! Korsord Läsarberättelser Ensamhet Livet med barnbarn Att förlora någon man älskar Att bli bedragen

Jette stöttes ut: Jag får aldrig mer träffa mina systrar

06 nov, 2024
author Greta Johannsen
Greta Johannsen
Jette Seidenschnur
Jette ville ge sina barn friheten att välja liv. Foto: Gregers Overvad
Hennes liv började egentligen först när hon vid 35 års ålder blev utstött ur Jehovas vittnen. ”År 0” kallade Jette Seidenschnurs det första året.
Hon stod ensam med två små barn och fick inte träffa sin övriga familj.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Ruth Acosta fick lämna tvillingarna i Sverige – nu är familjen återförenadBrand logo
Se också: Ruth Acosta fick lämna tvillingarna i Sverige – nu är familjen återförenad

Hon var 14 år och oroade sig över om hon kunde hinna få en pojkvän innan jorden skulle gå under. Året var 1969 och danska Jette Seidenschnur tillhörde trossamfundet Jehovas vittnen.

Från det att hon var mycket liten hade hon fått höra att Harmageddon, det vill säga världens slut, skulle drabba jorden 1975. Endast de som levde efter Jehovas regler skulle överleva och få leva i ett paradis här på jorden. Resten av mänskligheten skulle dö.

Blixtar och åska
Jette och de andra väntade på jordens undergång. Foto: TT

I dag är Jette 68 år. Hon jobbar som fotograf och driver sin egen verksamhet i Grindsted. Hon är också mamma, mormor, flickvän och mycket annat.

Hon växte upp inom Jehovas vittnen, men när hon var 35 år valde hon att skilja sig från sin make – hon kände att hon inte längre kunde leva sitt liv inom trossamfundet.

Jette stöttes ut från sin familj i Jehovas vittnen

Jettes val kostade henne mycket. Hon blev utstött från församlingen och fick inte längre ha kontakt med sina tre systrar och deras familjer.

– Min lillasyster och jag var alltid tvungna att följa med pappa när han skulle ut och predika. När främmande människor öppnade dörren och såg oss stå där skällde de ofta ut honom och vägrade lyssna på honom. Det var så förödmjukande och hemskt för ett litet barn att se på.

Annons

Hon fortsätter:

– Jag förstod det inte, men pappa sa till oss att det var vi som skulle överleva. Vi som gjorde det rätta. I skolan var jag den snälla flickan. Jag visste att jag var annorlunda, och jag tänkte att om jag bara var tillräckligt snäll skulle de andra kanske tycka om mig, säger Jette.

Hon och hennes systrar deltog inte i födelsedagsfester, de firade inte jul och var befriade från religionsundervisning i skolan.

I stället ägnade systrarna sin tid åt tre möten i veckan i Rikets sal, där de studerade Bibeln. Det fanns en rad andra arrangemang och predikningar som hela familjen deltog i. Det var en nära gemenskap, men utan utrymme för att andra skulle kunna komma in i barnens värld och utsätta dem för oönskade idéer och tankar.

Rikets sal, Jehovas vittnen
Jette och hennes systrar var ofta på möten i Rikets sal. Foto: TT

Redan som barn skilde sig Jette från de andra. Hon ville bli lärare och fortsätta i realskolan. Det såg varken hennes föräldrar eller församlingen någon anledning till, men lyckligtvis övertalade lärarna dem att låta Jette få gå första året i realen innan hon fick sluta skolan 1971. Nu återstod endast fyra år till domedagen.

Men jorden gick inte under 1975. Året fortsatte precis som alla tidigare år, och vid den tiden hade syster Jette, som hon kallades, redan förlorat sin tro.

Det som skulle förändra hennes liv var att hon fick jobb i stadens fotoaffär.

– Jag jobbade på eftermiddagarna hos det äldre par som ägde butiken. Först tog jag emot beställningar, och senare fick jag ta passfoton och porträtt. Det blev min väg in i den vanliga världen. När jag framkallade film åt kunderna såg jag att de firade jul, hade fester och bröllop, och jag visste att de inte var dåliga människor trots att de inte var Jehovas vittnen. Många av kunderna blev dessutom mina vänner, och jag ville också ha friheten att leva mitt eget liv. Jag visste bara inte hur, säger Jette.

Annons

Under de följande åren levde Jette som två olika personer. "Syster Jette", som gjorde det hon skulle enligt Jehovas. Men hon var också Jette som gjorde ”förbjudna” saker.

När hon var 24 år tog hon över fotoaffären. Även om hon nu var sin egen chef fick hon anmärkningar från trossamfundet om hon satte upp ljusslingor vid jul eller ställde ut bilder på glada konfirmander. Hon gjorde det ändå.

Vid det här laget hade hennes föräldrar skilt sig, och hennes far hade blivit utesluten ur församlingen. I sex år talade inte Jette med honom, tills hon började träffa honom i hemlighet.

Jag talade inte med min far på sex år

År 1984 gifte sig Jette med en man som också tillhörde Jehovas vittnen, och två år senare födde hon deras första barn.

– När jag höll min son, Rene, i mina armar visste jag att jag inte ville ge honom samma barndom som jag själv hade haft.

Snart stod hon inte längre ut med att vara en del av Jehovas vittnen.

– Men så kände inte min man. Han var en bra man och en bra pappa, så jag försökte länge att stanna i äktenskapet. Vi fick ett barn till, Nikita, ett par år senare. Men 1991, när Rene skulle börja skolan, flyttade jag hemifrån med barnen.

Att vilja skiljas är inte utan konsekvenser, och inom Jehovas vittnen innebär det att man blir utesluten. Jette blev kallad till ett möte med "de äldste" (Jehovas vittnen har inga präster, utan en grupp av de mest erfarna vittnena som kallas de äldste).

De ställde fyra krav på henne:

Annons

– Jag skulle återvända till min man, ta emot hjälp, inte tala med min far, och självklart fick jag inte umgås med mina "världsliga" vänner. Om jag inte följde dessa krav skulle jag bli utesluten.

Jette tvingades säga farväl till sina systrar

Jette fick två veckor på sig att fundera över hur hon skulle göra.

– Mina tre systrar grät och bad mig komma tillbaka. Jag var också ledsen, men jag kunde inte återvända. När de två veckorna hade gått sa jag farväl till mina systrar. Jag pratade med mamma och pappa, men de andra från församlingen – som jag hade känt och umgåtts med hela mitt liv – ignorerade mig helt. Jag var nu i ingenmansland. Jag var inte längre någon i deras ögon, för jag var utesluten.

Jette Seidenschnur med en kamera
I dag är Jette fotograf och trivs med det. Foto: Gregers Overvad

Jette började en ny tidräkning. År 1991, då hon blev utesluten, kallar hon år 0. Det första året firade hon inte födelsedag, år två firade hon barnens födelsedagar, och år tre firade hon sin egen.

Hon och barnen bodde kvar i Grindsted och fyllde sina liv med nya "världsliga" vänner. Barnen deltog i skolarrangemang, sport och fester när de var hos Jette.

– Min exman och jag hade gemensam vårdnad, och tack vare att han var en så bra pappa lyckades vi ge barnen den bästa möjliga tillvaron, berättar hon och fortsätter:

– Jag hade lämnat min man för att få min frihet, och den friheten ville jag ge vidare till våra barn. Det innebar också att min man hade rätt att ge barnen det som han tyckte var viktigt. Vi kom överens om att när barnen var hos honom, deltog de i möten och arrangemang inom Jehovas vittnen, och när de var hos mig levde vi på mitt sätt. Vi ville visa dem båda världarna, men i många år var jag väldigt rädd för att de skulle välja min mans värld.

Annons

Jettes syskon skaffade också barn, men Jette känner inte barnen, som i dag är vuxna. Hon har saknat sina systrar så mycket att hon mer än en gång övervägt att återvända.

Barnen gick inte med i Jehovas vittnen

Men det viktigaste var att hennes barn skulle få ett liv i frihet.

– De är båda vuxna nu och har valt att inte vara medlemmar i Jehovas vittnen. De har utbildningar, partners och barn. De lever ett liv de själva har valt, och de är lyckliga.

Till sist blev alltså Jette själv en av dem som inte är frälsta och som inte tänker på domedagen. Hon är fotograf och har en pojkvän, Jørgen, som var änkling. De har nu varit tillsammans i snart 30 år.

Jette Seidenschnur och hennes anställda Svanna.
”Paret som ägde fotoaffären hjälpte mig när jag var ung. Nu är det min tur att hjälpa unga, så nu arbetar Svanna hos mig.” Foto: Gregers Overvad

Jette har lagt mycket tid och kraft på att lära sig leva utanför Jehovas vittnen.

– När jag blev fri lovade jag mig själv att alltid säga ja till allt. För mig var mina barn och min frihet det viktigaste, men jag sörjer fortfarande över att jag inte kan vara med mina systrar. Jag gjorde ett val, och jag betalar priset för det valet varje dag.●

Annons