Som vuxen vågar Jozef berätta: Våldtogs av två präster
Han var bara tio år första gången det hände.
I dag lever Jozef Zapotoka ett bra liv i Sverige, efter att ha flytt hit från det forna Tjeckoslovakien 1986. Han är lycklig med sin sambo Lena och hjälper andra genom svårigheter i sitt jobb som psykoterapeut.
Men hans barndom och uppväxt var svår. För första gången har han bestämt sig för att berätta öppet om de två katolska prästerna som gjorde honom så illa, det gör han i boken Du måste glömma.
– Titeln är det min mamma sa till mig när jag äntligen berättade för henne vad jag utsatts för. Hon blev rasande – på mig.
Jozef bodde i ett flerfamiljshus i det som i dag är Slovakien med sina föräldrar. Ekonomiskt hade de det bra, men ingen av dem förmådde ge honom kärlek eller uppmuntran. Pappan var polis, men hade alkoholproblem och var våldsam mot mamman och hånfull mot sonen.
– Han var alltid aggressiv, och inte intresserad av mig över huvud taget. Inte hur det gick i skolan, hur jag hade det. Han gav mig aldrig ens en klapp på huvudet, eller någon present.
Jozefs mamma var en distanserad kvinna. Jozef fick inga kramar eller någon värme, utan tvärtom höra att han ofta gjorde fel och var oduglig på olika sätt.
– Min trygghet i livet var i stället mormor, där jag och en kusin var på somrarna. Men jag var ett ensamt barn och hade det svårt i skolan.
Den katolska kyrkan var enormt viktig i mammans liv, som i så många andras där han växte upp. Det var hon som fick Jozef att gå dit och hon som hotade med helvetet om hon tyckte att det behövdes.
Jozef blev, tillsammans med flera andra pojkar, ministrant – en sorts hjälpreda till prästerna. Ministranterna gick till kyrkan efter skolan och tände ljus, ringde i kyrkklockan och hade olika uppgifter när det var mässa.
En dag kom en ny, ung präst till församlingen, Marko, som charmade hela församlingen.
– Han var vänlig, snäll, en karismatisk person.
Jozef lutar sig tillbaka och blundar en kort stund.
– Det är nästan som att jag ser honom framför mig nu. Han var väl i 35-årsåldern, han hade humor och var mycket omtyckt, speciellt av oss unga. Vi fick åka i hans bil minns jag, prästgården blev som en ungdomsgård.
Sexuella övergrepp på prästens rum
Men bakom sitt varma leende dolde Marko en mörk sida. En dag lockade han med sig den 10-årige Jozef till sitt rum.
– Han ville att vi skulle titta på varandras ärr eftersom vi båda opererat bort blindtarmen. Han började känna på mig och jag undrade varför han tog på mig mellan benen. Jag förstod inte riktigt vad som hände sedan, även om jag insåg att det var fel.
Efter det kallade prästen på Jozef allt oftare. Övergreppen fortsatte och blev allt grövre.
Prästen sa att jag aldrig fick berätta vad han gjort
– Han förklarade att jag aldrig fick berätta för någon om ”leken”.
Dåtidens Tjeckoslovakien var strängt kommunistiskt, och Marko inpräntade i Jozef att de båda riskerade straff av Statspolisen om det som hände på hans rum kom ut.
Inte nog med detta. Sedan tidigare fanns en präststuderande i församlingen, Zoltan. Han var en helt annan typ än Marko, inbunden och höll sig för sig själv. Fortfarande, efter alla dessa år, ryser Jozef när han ska prata om honom.
– Han var en orm. En orm! Det går nästan inte beskriva honom.
Han skakar på huvudet och tar Lena, som är med under intervjun, i handen.
En dag bad Zoltan Jozef att hjälpa till att bära väskor till hans enkla lägenhet. Jozef han knappt reagera innan prästen gav sig på honom.
– Det var inget prat där, han bara gjorde vad han ville. Det var väldigt äckligt att skriva om detta i boken.
Josef Zapotoka
Ålder: 65 år.
Familj: Sambon Lena, hennes barn och deras familjer.
Gör: Samtalsterapeut med bland annat visualiserande samtalsterapi/symboldrama, akupunktör.
Bor: Helsingborg.
Aktuell: Med självbiografin Du måste glömma (Blue Publishing).
Jozef blev helt paralyserad och var nära att kräkas. Han förstod inte hur han kunde råka ut för ännu en präst som våldförde sig på honom. Och det hände igen.
Jozef minns fortfarande stunden då han insåg att han på något sätt måste sätta stopp.
– Jag stod vid en spiraltrappa i församlingshemmet när jag hörde jag ett gräl mellan de två prästerna ...
Rösten bryts och han tar av sig glasögonen för att torka ett par tårar. Han fortsätter:
– Grälet handlade om mig. Jag förstod att båda visste vad den andre gjorde. Jag blev helt kall och ville bara därifrån. Men vart skulle jag ta vägen? Därhemma var gubben full. Men jag gick ut och bestämde att detta måste få ett slut.
Därefter lyckades Jozef undvika att hamna ensam med någon av förövarna, förutom två gånger när hans mamma fick honom att åka och besöka den på ytan så trevlige Marko. Men den andra gången kom Jozef på idén att ta med en kompis som skydd.
– Jag minns fortfarande hur förbannad prästen blev då, hans arga blick ...
Sammanlagt pågick övergreppen tills Jozef var tretton år. Allt höll han inom sig. Han var bara en pojke, medan prästerna var vuxna män med makt.
– De var satta på piedestal. Jag kunde inte berätta för någon vad som hänt, jag var rädd och tillbakadragen. Och vem skulle tro mig? Men jag förändrades efter det här. Jag klarade inte av känslomässiga relationer sedan, kunde inte tro att någon skulle mena allvar med mig. En normal relation hade jag aldrig sett.
”Vem skulle jag lita på?” undrar Jozef i boken.
Åren gick. När han var femton fick han en halvsyster. Han fortsatte på gymnasiet, jobbade på postkontor och gjorde militärtjänstgöring. En önskan brann allt starkare: Att lämna hela tillvaron bakom sig, våldtäkterna, sin dysfunktionella familj, allt.
– Jag ville starta på nytt i ett annat land.
Lyckades fly till Sverige
Och det gjorde han, med besked. Trots den kommunistiska regimen fick han tillstånd att resa till Finland, där han hoppade av och tog sig till en vän i Sverige. Året var 1987, Jozef var 27 år. Till mamman lämnade han en lapp: ”Nu går jag dit mina ögon leder.” Pappan bröt han helt med under samma period.
Här tog Jozef beslutsamt tag i sin nya tillvaro. Han gick in för svenskaundervisning, utbildning, jobb inom vården, bland annat som mentalskötare, och han träffade sin stora kärlek Lena. Övergreppen förträngde han så gott det gick.
Lena var den första han någonsin berättade om våldtäkterna för, och därefter anförtrodde han sig till sin terapeut när han själv utbildade sig i psykoterapi. Det var hon som uppmuntrade Jozef att avslöja allt för sin mamma.
Under ett besök i sitt gamla hemland tog Jozef med sig mamman till en restaurang och berättade om brotten han utsatts för. Reaktionen blev inte den han hoppats på.
– Jag hade väntat att hon skulle erkänna att hon gjort många fel, att hon inte varit närvarande för att hon själv haft det jobbigt. Men vad gjorde hon? Jo, hon blev så fullständigt arg, hon skrek att jag aldrig fick berätta för någon mer. Att jag skulle tänka på att prästerna kunde bli fängslade och att folk skulle spotta på dem.
Jozef tystnar.
– Jag undrade vad hon för människa. Hon var på deras sida, inte på min. Jag hade velat ha det avklarat mellan oss innan hon dog, men så blev det aldrig.
I boken beskriver han hur han skakade i hela kroppen av hennes nonchalans.
Tusentals övergrepp inom katolska kyrkan
När det började komma rapporter om tusentals sexuella övergrepp inom katolska kyrkan så betydde det mycket för Jozef.
– Jag såg alla dessa män som vågade prata. Kanske kunde jag också, tänkte jag.
Ända sedan 2007 har Jozef kämpat för att få någon sorts upprättelse, eller åtminstone ekonomisk ersättning för alla de terapitimmar han behövt. Han har skrivit brev på brev, till de båda förövarna, till Vatikanen, till påven själv, till olika höga ämbetsmän inom katolska kyrkan i Rom, Slovakien och Sverige.
– Jag ville också att prästerna skulle få hjälp att komma till rätta med sina känslor, och det de gjort. Det var väldigt viktigt.
Men det har varit som att stånga huvudet mot en vägg, förutom viss hjälp från katolska kyrkan i Sverige. Tre år efter Jozefs brev skrev Marko två brev som svar, men inget erkännande eller förlåt.
– I det första påstod han att jag hade fel och måste dra tillbaka anklagelserna. I det andra skrev han att han var svårt sjuk och hade ångest, och började citera Bibeln.
Marko dog utan att de hade mer kontakt. Den andre prästen, Zoltan, fick han veta mer om genom en annan präst, men alldeles för sent. Det var då beslutat att Zoltan inte skulle få arbeta i kyrkan mer – men det var ett meningslöst beslut eftersom Zoltan hunnit bli gammal, djupt deprimerad och dement. Han mindes Jozef, men inte det han gjort, hade han hävdat.
– Kyrkan skyddade honom. Så enkelt är det. Hur kan dessa personer stå vid altaret och prata om kärlek och ärlighet? Katolska kyrkan anser sig var ett företag som skyddar sina präster och ekonomin och behandlar offren som besvärliga kunder.
I efterhand har Jozef fått veta att minst en annan pojke också utsattes för övergrepp av Marko.
– Jag tänker på de andra pojkarna. Jag hoppas att min bok kan ge andra som utsatts för övergrepp modet att våga berätta.
Har du någon religiös tro?
– Jag kan gå för mig själv och tända ljus i kyrkan, det spelar ingen roll om det är en katolsk eller protestantisk. På något sätt tror jag ändå att det finns någonting.