De tjänade Kristi brud: Vår kärlek håller trots celibatet

Efter reklamen: Se också: 7 onödiga saker som kan förstöra ditt förhållande

Mord, våld och hemliga sexuella förbindelser. Det som kommit fram om Knutbys pingstförsamling har skakat Sverige och gett upphov till åtskilliga böcker, poddar, dokumentärer och draman.

Nu berättar Josefine och Samuel Frankner om en kärlek som hållit i sig från tonåren, under 25 år i Knutby och åtta år efteråt.

Dottern utsatt för övergrepp av pastor

Paret Frankner var med flera från den innersta kretsen drivande i att allt rasade under hösten 2016. Deras dotter var den tonårsflicka som utsattes för sexuellt utnyttjande av en pastor. När Josefine och Samuel insåg vad som hänt kunde de äntligen bryta sig loss. Fler följde efter, och snart fanns inget kvar av kärnan i församlingen.

Åren sedan dess har varit en smärtsam kamp tillbaka.

– Vi har jobbat hårt med oss själva i olika sorters terapi, och pratat otroligt mycket, säger Josefine.

Hon drabbades av posttrau­matiskt stressyndrom, har lidit – och lider – av svår ångest och har fortfarande mardrömmar. Även Samuel har periodvis mått dåligt psykiskt.

Trots allt håller de ihop. Kärleken mellan dem går nästan att ta på när vi ses och pratar om tiden i Knutby och deras äktenskap.

– Det betyder så mycket att vi valde varandra innan vi flyttade dit. Det började med en otroligt stark vänskap och förälskelse, säger Samuel. Det spelar stor roll nu, för att vi tillsammans kan förstå vad som hände under alla de här åren.

De blev tillsammans redan före gymnasiet och var bland de första som flyttade till Knutby för att jobba för Pingstkyrkan där. Året var 1994. Atmosfären på den lilla orten var varm och optimistisk, mycket handlade om musik, bön och gemensamt arbete.

Josefine hade lärt känna den karismatiska barnpastorn Åsa Waldau på hemorten Uppsala, och både hon och Samuel hade en stark tro.

– Josefine började formas av Åsa när hon var tonåring, hon var redan fast när vi träffades. Och sedan blev jag det också, säger Samuel.

Stegvis förändrades hela deras liv. Från att ha varit ett ungt par med egna drömmar kom de att bli tjänstefolk till kvinnan som deras krets lärde sig att se som Kristi brud – den som Jesus skulle gifta sig med när han kom tillbaka till jorden.

Josefine blev Åsa Waldaus närmaste tjänarinna

Josefine, eller Jossan som hon kallas, blev Åsa Waldaus närmaste i en liten krets av tjänarinnor. Samuel å sin sida hade flera olika jobb för att dra in pengar enligt Waldaus önskningar. Och – liksom många andra – arbetade han dessutom ständigt med olika projekt på området.

– Vi anpassade oss totalt. I dag när vi ser tillbaka på hur vi levde ser vi att det var helt sjukt, säger Samuel och skakar på huvudet.

Kristi bruds närmaste krets var en grupp på tolv personer, som lärde sig att lyda minsta vink. Den som gjorde ”fel” stöttes ut eller straffades.

Josefine, som la hela sitt liv i tjänst för ”Kristi brud”, vande sig vid ta emot slag, sparkar och förolämpningar – något hon inte ens kunde prata om med sin man.

– Vi fick lära oss att inte se varandra som man och hustru. Åsa blandade sig i vår relation tidigt. Det stod klart att vi inte skulle ägna oss åt varandra eftersom det skulle störa vårt fokus på Jesus, och därmed på henne. Hon vände oss emot varandra och började redan på 1990-talet prata med mig om hur äckligt det var att ha ett samliv, berättar Jossan.

De var gifta men tvingades glömma sin kärlek. Periodvis bodde Josefine hemma hos ”Kristi brud” för att ständigt vara i tjänst. Samuel arbetade nästan dygnet runt. Närheten mellan dem försvann.

Tvingades leva i celibat och stänga av känslor

– Jag har räknat ut att vi var helt avhållsamma under åtta år, säger Josefine.

Hon söker efter orden:

– Vi tvingades stänga av känslorna, det hade aldrig gått annars. Det var inte så att våra känslor svalnade och vi slutade älska varandra, det hade varit en annan sak. Men det är det som är så otäckt – vi stängde av lite i taget.

Samuel fyller i:

– Jag visste att om jag behandlade Jossan som min fru, pussade henne eller pratade med henne som om hon var min fru, var det hon som skulle bestraffas. Så jag lät bli.

De berättar om ett subtilt kärlekstecken de hade till varandra: Ibland när de messade varandra om något praktiskt så undertecknade de med ”LK”.

– Det stod för "livskamrat”. Det var ett litet sätt att visa något, säger Samuel.

Men det som gjort mest ont under åren efteråt är det som hände med deras föräldraskap. De fick en dotter och en son, men tilläts inte se sig som mamma och pappa. Arbetet för Åsa Waldau gick före, och barnen fick lika ofta vända sig till andra vuxna som till sina egna föräldrar.

– Precis som vi stängde av kärleken för varandra stängde vi av att vi var en familj. Den känslan är så vidrig, säger Josefine. Det är oerhört tungt att inse att vi fick barnen att växa upp i Knutby, och att de inte hade något val ...

Samuel ger ett tydligt och vardagligt exempel:

– Jag tränar nu vår yngsta sons lag i fotboll, men häromdagen insåg jag att jag knappt kan komma ihåg en enda träning eller match på riktigt när det gäller våra stora barn, säger Samuel med sorg i rösten.

– Och de vande sig vid att deras mamma oftare var i Åsa Waldaus hus än hemma, säger Josefine.

Vägen tillbaka till ett vanligt liv har varit en kamp. Precis efter uppbrottet fick Josefine och Samuel flytta in hos ett annat par från sektens kärna under en kort period, för att sedan hyra ett radhus i Knutby. Sedan sommaren 2017 bor de i ett radhus i Västerås.

En stor sak var att återknyta kontakten med föräldrar och andra släktingar, som de varit borta ifrån under många år.

Samuel avancerade på sitt jobb på Arlanda, och Josefine studerade beteendevetenskap. Hon har ägnat sig åt sång, som hon älskar, skrivit en självbiografi och är ute och föreläser om grupptryck, normaliseringsprocessen och mycket mer, bland annat för Polisen. Ett par gånger har Samuel varit med.

De fick också en son som är uppvuxen helt utanför Knutby. Han fyller sju i år och blev en start på det ”vanliga” liv som de längtat efter.

Hur har ni burit er åt för att bevara er kärlek?

– Vi har försökt vända det som kunde förstört allt till att skapa mening. Vi är otroligt långt från att bråka om vardagliga grejer, eftersom vi har så mycket tuffare saker att kämpa mot, säger Josefine.

– I botten har vi den starka kärleken och vänskapen som fanns från början. Det har varit avgörande. Vi har tagit vid där vid började, och brukar skoja om att vi är som två tonåringar igen, säger Samuel.

Så rinner tiden i väg under intervjun. Snart är det dags att hämta sonen efter dagen och laga middag. Precis som i vilken familj som helst, i alla fall en nästan vanlig sådan.

Finns det något med åren i sekten som svetsat er samman?

– Mest är det bara smärtsamt, svarar Josefine snabbt.

Samuel håller med:

– Vi har en väldigt tragisk erfarenhet tillsammans, och även om jag skäms över att det tog så lång tid att bryta sig loss så gjorde vi det tillsammans. Vi knäcktes inte, vi är en familj.■